Våga vägra kolla serien ”alla” pratar om

Jag slår mig ner i lunchrummet på jobbet där mina kollegor redan sitter och äter – eller inte äter förresten. De pratar i mun på varandra, men jag förstår knappt ett ord. Ungefär så här låter det:

– HUR kan de i winter ha glömt att trimani också har en trudadi, det kommer bli såå problematiskt?

– Men vadå, är hon gravid, hon som var ihop med sin bror? Som hon vill mörda?

Det handlar alltså om Game of Thrones (GoT för de frälsta). Denna evighetsserie som verkar finnas precis överallt just nu. Om det inte är ett quiz man ska göra, är det nån långintervju med skådespelarna som pryder glossiga magasinsomslag man ska läsa, eller extramaterial man ska se utöver alla de 700 (nåväl, åtta) säsonger som släppts.

Efter att jag sett ut som ett frågetecken hela lunchen försöker kollegorna övertala mig att se serien.

– Alltså det allra första avsnittet är ju jättekonstigt, man fattar ingenting, börjar en.

– Ja, och det är väldigt mycket naket i första säsongerna, fyller någon annan i.

– Men så är det verkligen inte sen, det har blivit bättre! Och det är väldigt många starka, kvinnliga karaktärer.

Det är kanske på sin plats att nämna att jag respekterar mina kollegor, och tycker att de är kloka personer. Men jag kan inte sticka under stol med att den bilden får sig en törn när de pratar någon sorts hittepåspråk och sedan försöker sälja in det med ”det blir bättre, det finns starka kvinnliga karaktärer.” (Som alltså önskar livet ur sina bröder?).

Jag har förstått att denna säsong är den sista, vilket kanske förklarar den extra hajpen. Själv drar jag en lättnadens suck. För om jag klarat mig så här länge utan att se ett enda GoT-avsnitt överlever jag nog även framöver. Och vem vet, snart kanske jag till och med kan hänga med i lunchsnacket på jobbet igen.