Inte redo att överge bussen för cykeln

Förra veckan gick flyttlasset här på redaktionen. Numera huserar vi i Kista! Mycket roligt, särskilt som vi fått fler kollegor då vi flyttat ihop med våra systertidningar från Norrort.

En ny arbetsplats innebär också nya resvägar till och från jobbet, något som diskuterats frekvent här under veckans lunchraster. Och på morgnarna. Och på eftermiddagarna.

Jag har fått två olika samtal från två olika förvirrade kollegor som virrat bort sig både i och utanför Kista galleria, och jag har promenerat med en tredje kollega från jobbet för att visa den närmaste vägen till tunnelbanan.

I vår jobbchatt har jag också i realtid fått följa hur lång tid det tagit för kollegorna att gå till pendeln (sju minuter om man älgar fram, nio minuter i rask takt – vad nu det innebär).

Själv tillhör jag den lyckliga skara som fått lite närmare till jobbet efter flytten, så pass nära att jag nu överväger att bli en sån där hurtbulle som cyklar till och från redaktionen, i stället för att ta bussen.

Men en sak i taget. Nu har jag just lärt mig alla olika vägar till busshållplatser, pendelstationer och tunnelbana här i Kista. Att virra bort mig på cykelleder är jag inte redo för än.