Hur kunde livet bli så skitigt?

Jag blev stolt när tidningarna skrev att jag var en gangsterdrottning.

Birgitta Andersson satt i fängelse och beskrevs som en gangsterdrottning, men har sedan länge lämnat kriminaliteten bakom sig. För tio år sedan skrev hon den hyllade ”Blondie” – nu är hon aktuell med sin nya bok ”Fängslande kärlek”.

”Jag frågar mig ibland hur mitt liv kunde bli så skitigt som det blev, men mycket berodde på den fattigdom som präglade hela min barndom. Jag växte upp på Söder och morsan var ensamstående. Jag blev våldtagen två gånger när jag var ung och ingen frågade hur jag mådde – det satte djupa spår i mig.

Jag hade ett otroligt självförakt då, och trodde att det bara var alkoholister och narkomaner som kunde acceptera mig. Jag kom till Hinseberg när jag var 21 år och har suttit bakom lås och bom från och till i sexton år. Jag strävade efter att vara bäst på att vara sämst och jag blev stolt när tidningarna skrev att jag var en gangsterdrottning.

Två av mina barn fick jag inne på Hinseberg och det förändrade tillvaron för mig. Men när jag kom ut kom det riktiga straffet. Jag sattes i Fittja och fick inga jobb.

Vad vändningen var? Människor. Efter flera självmordsförsök och ut och in på kåken träffade jag en plit som hjälpte mig att söka till en folkhögskola i Kalix.

Efter några år fick jag jobbet som avdelningsdirektör på Arbetsmarknadsstyrelsens informationsenhet och flyttade till en villa i Djursholm med min man, där jag fick mitt tredje barn när jag var 41.

Vid 67 års ålder debuterade jag som författare med ”Blondie”, det var min morsa som sa åt mig att skriva om all skit. Jag skrev för att bli fri från den smärta jag plågades av. Jag grät och skrev. Skrivandet hade en läkande kraft.

I dag skriver jag bara av glädje och lust.

Nu har jag skrivit en ny roman. Det är fortfarande mina egna erfarenheter som ger mig inspiration. Trots att jag varit skötsam i 40 år så finns de kvar. Jag skriver om en brutal verklighet. Jag är trött på feel good-historierna, det ska riva upp. Kanske jag har ett behov av att chocka min tillvaro också.

Vad jag ångrar? Det är fortfarande en otrolig sorg att så många år med mina barn gick åt helvete, men i dag har vi en så fin relation och jag är så otroligt tacksam över att jag fått chansen till ett annat liv.

Jag tror att alla har en historia att berätta. Det är aldrig för sent att börja skriva.”