Följ restriktionerna – för mammas skull

Jag får ett sms från min mamma. ”Jag får sova på hotell vid Huddinge sjukhus i morgon mellan passen, känns jättelyxigt! Kommer att kunna sova jättemycket längre då.”

Mamma är intensivvårdssjuksköterska på Karolinska i Solna. I våras och somras var hon en av alla dem som jobbade under krislägesavtalet. Det innebar 12,5-timmars pass i full skyddsmundering med patienter svårt sjuka i covid-19, kunde bli inringd när som helst och att vissa arbetsveckor uppgick till 80 timmar.

Visserligen till fördubblad lön, men det är en klen tröst för många som knappt hinner sova mellan passen.

Nu är mamma en av dem som rycker in och jobbar på Karolinska i Huddinge istället, för att personalen ska räcka till.

”Jag är ju ung och inte i riskgrupp”, säger mamma, nyss fyllda 54, när hon berättar om upplägget.

Det här gör att hon, som bor på andra sidan stan, bara får några timmars sömn mellan de långa passen om hon ska hinna hem emellan. Därav hotellet. Men hur hamnade vi här?

Personligen är jag fruktansvärt trött på pandemin, på att det går åt totalt fel håll igen. Förutom att det är dödligt, hotar många verksamheter och privatpersoners ekonomi, är det jättetråkigt, och för många väldigt ensamt.

Men om det är något jag är mer trött på än att evenemang jag haft inbokade ställs in på löpande band, är det att mamma och alla hennes kollegor i vården ska behöva slita så här.

Så låt oss en gång för alla följa de här trista restriktionerna, så att vårdpersonalen kan få återgå till sina vanliga scheman igen, och inte öppna nya avdelningar för vård av covid-19-patienter.

Låt oss en gång för alla följa de här trista restriktionerna.