Barndomsvänner – och fotbollslöften
Efter hundratals timmar med fotboll, blod, svett och tårar har barndomskompisarna från Danderyd trotsat tvivlarna och är nu en del av svensk fotbolls framtid. Men hade det gått utan vänskapen?
Fotboll, fotboll och ännu mera fotboll. Kanske är det så livet för tre grabbar som alla siktar på att nå den absoluta toppen måste se ut. Och med siktet inställt på SM-guld, Champions League-final och en ambition att förändra svensk ungdomsfotboll så kan man konstatera att det hittills gått hyfsat bra för de tre Danderydskillarna.
Vi träffar Oscar Linnér, Sebastian Jägerstig och Jacob Ortmark vid Danderyds Arena, alldeles intill Danderyds gymnasium. Det är väl inte mycket till ”arena”; en konstgräsplan med en läktare som är proportionerlig för lokala laget IFK Stocksund, långt ifrån Friends Arena, hemmaplan för AIK där Oscar vaktar målet.
De var en del av ett större gäng som spelade fotboll jämnt. Så fort det fanns en ledig lucka över träffades de vid fotbollsplanen för att spela och det slutade inte alltid lyckligt.
– Vi har bråkat en jäkla massa gånger genom åren. Vi har jagat varandra, tuffa närkamper, och ofta slutade det med att ingen var glad, säger Jacob.
– Det slutade alltid med bråk och att någon grät. Men dagen efter så spelade vi ändå alltid, tillägger Sebastian.
Jacob har spelat för Brommapojkarna sedan han var 10 år. Ifjol sköt han upp laget till Superettan i den avgörande seriefinalen mot Vasalunds IF. I framtiden ser han sig själv vinna den mest ärofyllda klubbturneringen Champions League med Juventus.
– Utan det här gänget så hade jag aldrig spelat lika mycket fotboll och inte varit lika bra som jag är idag, så jag är väldigt tacksam att jag har kompisar som velat spela lika mycket, säger han.
Men trots att Oscar är förstemålvakt i AIK, att Jacob spelar i BP och att Sebastian är heltidsanställd tränare i IFK Stocksund så har omgivningen varit relativt obrydd kring deras fotbollsintresse.
– Jag gick på Viktor Rydbergs gymnasium och det var ju inte så att jag var den ”coola” killen för att jag var med i AIK: s A- lag. Där var jag bara ” fotbollstönten”, där är det mer prestige att sitta som ordförande i elevkåren eller ha bästa UF-företaget, säger Oscar.
– Det är inte så många här i Danderyd som väljer fotboll som sin inrikt- ning här i livet. Många här förknippar framgång med en bra utbildning, bli företagsledare eller entreprenör, därför tror jag kulturen inom vårt gäng hjälpt oss, säger Sebastian.
Vägen mot framgång har inte saknat motgång. För Sebastian dog motivationen som spelare under första året på gymnasiet, samtidigt som tränardrömmen föddes. För Oscar och Jacob fortsatte emellertid jakten på proffsdrömmen – trots att vännerna var ute och festade var kärleken till fotbollen för stor för att de skulle ge sig hän åt andra lockelser.
– Jag var aldrig jättelovande, inte som Jacob. När jag inte blev uttagen till BP:s U17-lag och bytte till FC Djursholm så sa jag till min pappa ”Nu ska jag träna så hårt att BP ska få ångra sig när jag spelar i allsvenskan för AIK” och där är jag nu. Allt bygger på en revanschkänsla, säger Oscar.
Även om de inte längre kan träffas och spontanspela fotboll tillsammans timme efter timme så finns det en stark kärna i en kravlös kompisrelation.
– Alla lägger extremt mycket tid på sitt eget, vi syns och tar en middag eller lunch då och då, säger Jacob.
Och så mycket uteliv är det heller inte tal om.
– Man vet ju att man inte är den enda som ligger hemma själv en lördagskväll utan att man har vänner som också gör det, säger Oscar.
Man vet ju att man inte är den enda som ligger hemma själv en lördagskväll utan att man har vänner som också gör det.