Rätt in i Vikingatiden
En supersatsning ska få turister att strössla än mer stålar över museitäta Djurgården. Vi har testat den nya åkturen som lockar med det absolut svenskaste vi har: vikingar.
”Nu har du festat oss rakt ner i fördärvet!” Snart har vi det sämre än trälarna!”
Så börjar ”Ragnfrids saga”, likt ett 1 000 år gammalt avsnitt av ”Lyxfällan”. Nästa vecka öppnar det nya museet som ska håva in publiken med det blågulaste som finns: Vikingar! Vikingaliv, som det heter, är ett privat initiativ som kostat 110 miljoner kr. Bilden ska balanseras och myterna – som må sälja tshirts på Drottninggatan men är hittepå – ska få sig en törn. Nej, de bar inte hjälmar med horn. Nej, de åt inte flugsvamp. Nej, deras partaj var inte studentikosa och barbariska fylleslag med skummande starköl och stora köttstycken. Och visst, även om de såklart plundrade, så kanske de inte pysslade med det dagarna i ända.
Det här är Vikingaliv 2.0.
Bakom svärd, blod och påhittade hjältesagor som gjort vikingarna till ett internationellt gångbart skandinaviskt varumärke.
Hur såg vardagslivet ut? Det sociala spelet och måltiderna? Och kvinnorna! Det är dags att släppa fram kvinnornas historier. För de finns där. Som i ”Ragnfrids saga”, som ska sälja in Vikingaliv.
För även om utställningens verklighetstrogna DNA-docka, rekonstruerad efter skelettfynd, är trevlig, så är det ändå bara en vanlig docka på ett vanligt museum. Detsamma gäller småputtriga glasmontrar och en halv drakbåt: vanligt.
”Ragnfrids saga” däremot,
är en åktur med 16 stycken runprydda vagnar som ska frakta vetgiriga genom mörkret för att spela upp 16 olika scener som berättar, tja, Ragnfrids saga. På elva minuter och med sex olika språk att välja på. Historien har sytts ihop utifrån den folkkäre populärhistorikern Dick Harrisons efterforskningar, så varje scen ska enligt de ansvariga ha solid historisk förankring.
Nu är det väl egentligen mer Haralds saga, då det är han som i egenskap av Ragnfrids make krökat bort pengar så att de riskerar att förlora gården och tvingas gifta bort sin dotter till en gubbe. Det är Harald som får ge sig ut på en två år lång resa till Turkiet för att tjäna ihop silver så att den förr så välbeställda familjen kan ta sig ur sin prekära situation.
Hans strapats är befriande skärmfri. Specialeffekterna är få, det digitala icke-existerande, vikingagubbarna står frysta medan skådespelares röster för handlingen framåt. Det är klassisk scenografi med det tecknade som riktmärke. Och, faktiskt, förvånansvärt spännande och gripande dramaturgi på elva minuter.
SPOILER ALERT!
Det går inte bra för Harald. Då blir det läge att, surprise, plundra. Och det rejält. Så patriarken lyckas återvända hem med hela sex kaggar silver. Då blir det en redig fest. Slut på sagan.
Om åkturen är värd sina 190 kr in entrésilver, 120 kr mellan 7 och 15 år, låter jag vara osagt. Internationella turister lär säkert bilda kö kring kvarteret för att lära sig mer om Sveriges slitstarkaste symbol. Själv vet jag i alla fall mer om vikingar nu än när jag gick upp i morse. Även om de i ärlighetens namn tycktes plundra och dräpa lika mycket då som de gör på HBO idag. Trots allt.