Hon preppar för katastrof
Oavsett om du fruktar ett krig, en naturkatastrof eller bara vill kunna hantera ett strömavbrott gäller det att vara förberedd. I boken “Prepping” beskriver Anna-Maria Stawreberg en växande folkrörelse och berättar hur du bäst klarar dig i nödsituationer.
Prepping är inte längre bara synonymt med extrem individuell överlevnad och apokalyptiska förväntningar. Att vara förberedd på det värsta och veta hur man ska agera i olika kris- och nödsituationer har de senaste åren blivit allt mer av en folkrörelse.
Det menar journalisten och författaren Anna-Maria Stawreberg som just nu är aktuell med boken “Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta”, som är en blandning av en modern överlevnadsguide och en beskrivning av hur en trend av urban survivalism vuxit fram i samhällsförändringarnas kölvatten.
Från survivalismen i USA
– Från början har det varit en rörelse som härstammar från survivalismen i USA, där ensam är stark och alla har gasmasker och gräver ner sig i trädgården. Nu kan vi se att den moderna preppingrörelsen är ganska långt ifrån survivalismen. Ensam är inte stark, man måste samarbeta. Men det har också gått ihop med buschcraft-rörelsen och alternativa rörelser där man vill odla, plocka och torka och klara sig själv, säger Anna-Maria Stawreberg.
I Stockholm har intresset varit påtagligt. Särskilt efter terrorattentatet på Drottninggatan, enligt Stawreberg. Det i kombination med allmän ökad oro i världen har resulterat i att allt fler går överlevnadskurser samtidigt som forum och grupper om prepping på nätet stadigt växer.
För vissa handlar det om att lära sig göra upp eld i vildmarken, klara av extrem kyla eller om att bara ha ett lager med förnödenheter hemma enligt den så kallade 72-timmarsregeln.
Andra går längre än så och har hela skyddsrum redo, evakueringsplaner färdiga och speciella platser att fly till om katastrofen blir verklighet.
Gemensamt är att det i slutändan handlar om att kunna klara sig själv när samhällsfunktionerna inte längre fungerar.
Inte en ”riktig” prepper
Själv har Anna-Maria Stawreberg ett välfyllt källarförråd i sin lägenhet i Bergshamra med mat, vattendunkar, spritkök, lampor, el och en transistorradio.
Hon vill inte kalla sig prepper av respekt för de “riktiga” preppare hon träffat i samband med boken. Men hon är förberedd om något skulle hända.
– Däremot kan man väl säga att jag har preppat. Det här räcker i en vecka för oss, säger hon och håller upp en låda med konserver och torrmat för familjen.
– För den äldre generationen var det en självklarhet att vara preppad för olika scenarion. Men i dag är okunskapen stor och vi vet i regel inte hur vi ska klara oss om samhällsfunktionerna slutar fungera, säger hon.
Boken för den breda massan
Det var därför också hon bestämde sig för att skriva boken, som enligt henne riktar sig mer till den breda massan mer än extrema survivalister.
Men hur mycket handlar prepping egentligen om att säkra sin överlevnad och hur mycket är det egentligen en medelklassig materialsport?
– De som bor på landsbygden har ett förråd helt naturligt. Så i dag tror jag att det här är mer ett storstadsfenomen och har på sina håll helt klart blivit lite av en materialsport. Men det behöver inte heller vara det. Mitt lager kostade bara 500 spänn på Ica. Men visst, de som hela tiden köper det senaste på Naturkompaniet, det är nog ett medelklassfenomen, säger hon.
Hon hoppas att boken ska ge fler självförtroendet att lära sig överleva mer på egen hand och bli mindre beroende av det moderna samhällets ständiga serviceutbud.
– Jag hoppas också att fler vill ut i skog och natur och känner sig trygga med att de kan ta sig hem om de går vilse eller vet hur de hittar dricksvatten.
Ensam är inte stark, man måste samarbeta.