Normbrytaren Emma tänker skriva sig in i framtiden

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Jag startade med bildberättelser och började skriva mer och mer sen när jag lärde mig. På lågstadiet fick vi vara inne på rasten och skriva på datorn. Det gjorde jag jämt. Det var väl motsvarande korta noveller som jag skrev då.

Ofta har jag ett större projekt som pågår, sedan skriver jag kortare noveller vid sidan om. Nu är jag på sidan 99 i någon som förhoppningsvis blir en längre bok. Jag skriver om en tjej som träffar en tjej. Dittills har hon inte funderat på sin läggning. Det saknas, det är alltid en tjej som blir kär i en kille som är bad boy. Det är mycket duktig flicka-syndromet i böcker. Jag vill bryta den normen.

Jag kan inte tänka mig ett liv där jag inte skriver. Det är mitt sätt att hantera känslor.

En dag såg jag en plansch här i skolan om novelltävlingen, så var jag uttråkad och satte mig ner och skrev. Jag skickade in den och fick mejl om att jag var en av åtta finalister. Det kom lite som en chock att jag blev topp tre sen, men det betyder väldigt mycket för mig. Man är ganska osäker på vad man gör även om jag fått mycket lovord och alltid fått höra att jag kommer komma någon vart med mitt skrivande.

Målet just nu är att min bok ska bli klar, helst i år. Jag ska försöka finna modet att skicka in den till förlag. Något har stoppat mig tidigare, men nu när jag kom på andraplatsen var det något som släppte.

Drömmen för framtiden har varit att bli journalist eller författare. Jag kan inte tänka mig ett liv där jag inte skriver. Det är mitt sätt att hantera känslor. Främst skriver jag när jag mår dåligt. Det är lättare att uttrycka sorg än lycka, även om jag försöker balansera det. Jag skriver dagbok och när jag går bort kan någon läsa igenom min livshistoria. Det är en väldigt fin tanke.