ANS MED ANOR
Frisyrer har kommit och gått – men i Joannas salong lever 60-talet kvar.
Min pappa Janne Högman öppnade salongen 1962 i Mörbybacke. Det var den första herrfriseringen i området och den ende konkurrenten var hans far, Olle Högman, som 1930 öppnade en frisersalong i Café Villan vid Nora torg.
1962 fanns inte Mörby centrum, det var bara Ica. Sedan kom Systembolaget, det var jättebra för pappa.
När jag hade gått ut nian tyckte jag att det var tråkigt med sommarlov och frågade om jag fick jobba hos pappa. Han visade hur man klipper. Jag lärde mig yrket hos honom, men eftersom han bara var herrfrisör, så fick jag gå i skola för att lära mig bli damfrisör.
Det var inte självklart att ta över salongen, jag har jobbat på bank och som dekoratör, men när jag fick barn var det bekvämt.
Det är roligt att vi har en sådan bredd på kunderna, de är från ett år till 98 år. Vi har många trevliga stamkunder, en del har gått här sedan 1962.
Det roligaste med frisöryrket är att få träffa alla härliga människor. Man lär sig att möta olika personer, man blir väldigt anpassningsbar. Vad som är roligast med själva hantverket? Att klippa, tycker jag. Att göra det bästa av håret och inte förutsätta att alla fönar. Jag är själv jättelat, det ska vara enkelt. Men löshår är lite för pilligt för min smak.
Det svåraste med att driva salong är att göra förändringar. Pappa hade bara drop-in, men vi försöker ställa om till bokningar. Kunderna är nog lite bortskämda med att vi alltid haft tid, men nu måste de ringa. Det kan vara att vi tappar några kunder. En annan svår sak är när kunder har orimliga förväntningar. Det är lite känsligt.
Lilla pappa, jag saknar honom. Han var här mycket även när jag tagit över, han var som en vaktmästare och gick runt och fixade.
Inredningen är kvar sedan 1962, pappa renoverade då. Jag vill inte ändra den, jag tycker att det är jättefint.
Man lär sig att möta olika personer, man blir väldigt anpassningsbar.