RÄDDARNA I NÖDEN
Häng med till larmcentralen vid brandstationen i Täby. Här tar man emot Storstockholms nödlarm och ser till att hjälpen kommer dit den ska.
Vid brandstationen i Täby sitter räddningstjänstens hjärta. De syns inte på fältet men ser till så hjälpen hamnar rätt, oavsett situation. Vi kikade in i det skyddade rummet där Storstockholms larmcentral håller till.
Vid brandstationen i Täby, i ett utrymme längst ner i lokalen, sitter tre personer med headset.
Blicken är riktad mot storbildsskärmarna som visar utvalda vägar i Stockholmsområdet.
– Skulle det hända något i trafiken så ber vi Trafikverket om bilder från platsen. På så vis kan vi se om vi behöver åka ut eller om en utryckning bara ställer till det i trafiken, säger Toni Frank, ledningsbefäl.
Det är mycket ansvar som ligger på personalen på Storstockholms larm- och ledningscentral. Arbetspassen är mellan tio och fjorton timmar, fem personer är alltid på plats i byggnaden och vid större händelser får samtliga hoppa in.
Larmar och leder
Varje dag kommer mellan tjugo och fyrtio samtal in till operatörerna på ledningscentralen från SOS Alarm, som leder till att räddningstjänsten får rycka ut. Uppdraget är att larma och leda räddningstjänsten.
– Vi jobbar alltid två och två, den ena lyssnar på intervjun från SOS och den andra larmar första bilen och ser till så resterande kontakter sköts. Ibland blir det nästan lite detektivjobb, säger Toni Frank.
Det ringer. Toni blir tyst. Enligt larmet har en bils airbag lösts ut. Tony tittar på kartan för att avgöra om bilen krockat. Han vänder sig till kollegan.
– Det ligger en bilverkstad i området som samtalet kommer ifrån, säger han.
Det visar sig att ägaren lämnat in bilen på reparation och teamet på ledningscentralen inser att det är ett falskt larm.
– Vi åker på många saker, allt man inte hittar lösningar på får räddningstjänsten ta över. Det kan vara översvämningar, omkullfallna träd och hundvalpar som fastnat under träaltanen, säger han och fortsätter:
– Men vi åker inte på katter i träd längre som många tror, det har visat sig skada mer än det hjälper, säger han.
”De samtalen finns alltid kvar”
Toni har arbetat på ledningscentralen i över tio år. Innan dess arbetade han själv som brandman i flera år. Han berättar att arbetet som ledningsbefäl gett honom mer än han kunde ana.
– Jag sökte jobbet som brandman för att rädda liv, men jag känner att jag under mina år på ledningscentralen kan hjälpa fler. Vi får så mycket larm hela tiden och det går inte ett arbetspass, utan att man känner att man lyckats rädda eller lugna människor och det ger en viss tillfredsställelse så klart, säger han.
Att under några få minuter kunna avgöra vad som händer kräver även rutin. Samtidigt som flera samtal kommer in från oro- liga medborgare ringer medier och vill få information. Men arbetet kan stundtals vara tufft och vissa samtal glömmer man inte.
– Det händer väldigt sällan, men när man inte har lyckats rädda människor eftersom vi haft en annan utryckning i samma område. Eller när man lyssnar på människor som vill ta sina liv, ja de samtalen finns alltid kvar, säger han.
Samtidigt visar samtalen på civilkurage, menar ledningsoperatören Kersti Drysén.
– Man blir så glad när folk vågar utsätta sig för fara för att hjälpa andra, säger hon.
– Folk är måna om att ringa men stannar inte själva, gör de det så kanske vi inte behöver åka ut, säger Toni Frank.