Hon hittade ett helt liv – bakom en blommig dörr.
Hon släpper en bok om Vallentunakonstnären Astrid Lundwall Vad döljer sig bakom den blommiga dörren i det gamla huset i Markim? Jo, en envis konstnärinna som lämnat avtryck i bygden. Charlotta Didriksdotter Sjöberg, som tagit över huset med sin man, släpp
När Charlotta Didriksdotter Sjöberg och hennes man köpte det gamla huset vid Solliden i Markim hösten 2007 fastnade blicken på dörren till gäststugan. Den var målad med små blommor i ljusa färger.
Vem har målat den? Varför?
– Den sa direkt att här har någon lagt ner mycket arbete. Det var omsorgsfullt gjort på något sätt. Det var inte klottrat, utan verkligen målat. Jag blev ju nyfiken såklart, säger Charlotta.
Kort därefter stötte hon på en medlem i hembygdsföreningen, som berättade att en kvinna vid namn Astrid Lundwall hade bott i huset, och att det var hennes man som byggt det år 1939.
Efter det började Charlotta efterforska om det finns några släktingar till Astrid kvar i livet. Någon som kan berätta om hennes liv och hur det kom sig att hon målade så vackert.
Brevväxling med sonen
Charlotta lyckades få fram namn och telefonnummer till en son – Willis, i dag 80 år. Han föddes i Markim-huset men bor numera i Växjö. De började brevväxla.
– Han berättar massor om sin mamma. Jag tror jag har fått över 40 brev. Ibland skickar han med, foton, gamla brev eller tidningsurklipp. Han lät mig till och med ta del av sin mors dagbok.
Det blev starten på Charlottas beslut att skriva ner berättelsen om Astrid, som målat blommorna på gäststugans dörr.
Astrid Lundwall föddes i Markim år 1912. Hon växte upp i en kristen familj, gick på bönmöten i Ekstubben och höll i söndagsskola för Vallentunabor.
Hon gifte sig med en timmerman och födde sonen Willis 1939, precis innan andra världskriget. 56 år gammal dog hon i äggstockscancer.
Lämnat avtryck i Vallentuna
Det som utmärker sig med Astrid, tycker Charlotta, är hennes starka önskan att måla. Hon målade på allt, träbitar och lertallrikar. Senare anmälde hon sig till en målarskola i Stockholm – något som var ovanligt på den tiden, särskilt bland hemmafruar på landet.
– Det var jätteovanligt. Hon hade inget körkort eller bil, så hon cyklade från Solliden till Lindholmen och tog tåget till stan i tre år, samtidigt som hon hade sin son och höll i söndagsskola. Då tänker jag att man verkligen är hängiven.
Ju mer hon lärde känna Astrid, desto mer förstod hon att kvinnan som målat blommorna på dörren hade lämnat avtryck i Vallentuna.
– Det hängde i stort sett en tavla på varje gård här i Markim. Den äldre generationen visste vem hon var. Många lever ju kvar som gick i söndagsskola hos henne. De säger att hon var så snäll, att det var saft och bullar varje gång.
Söndagsskolan höll hon i Charlottas nuvarande hall, där det nu sitter ett porträtt av Astrid.
”Sitter i väggarna”
– Vi kände det när vi flyttade hit, att det inte bara var ett hus. Det fanns en själ i det här huset. För oss är det Astrid.
Totalt har Charlotta hittat hundra av Astrids tavlor.
– Det är en kvinna som lever sitt liv efter strikta regler, men hon tillåter sig att måla så här med färger och påkostade guldramar. Där är det ingen återhållsamhet. Jag tror att målandet var hennes sätt att må bra, att hon fick en ventil.
Charlotta visar upp bilder av målningarna i boken som hon tryckte i januari i år: ”Blommor på en dörr. Boken om kvinnan och konstnärinnan Astrid Lundwall från Markim”.
Det är första gången som Charlotta skrivit en bok. I dag finns den att låna på Vallentuna bibliotek.
– Jag tänkte att det måste ju bli en biografi om henne. Det lämnade mig liksom inte i fred. Då var det på något sätt bara att åka med och skriva.
Josefine Thureson Kämpe
Det är en kvinna som lever sitt liv efter strikta regler, men hon tillåter sig att måla så här med färger och påkostade guldramar. Där är det ingen återhållsamhet.