Jag var fördomsfull mot er, förlåt mig!

● Den här sidan är producerad av #EttSthlm, ett projekt initierat av DirektPress med finansiering från SL, Svenska Bostäder och Vinnova. Journalistiken är oberoende. Mer info: www.ettsthlm.se

Krönika

Jag brottas varje dag med mina fördomar. Min bild av ”innerstadsbor” (hipster-skägg, craft beer och korta kostymbyxor) har varit ganska stereotyp, ska jag erkänna. Jag har tittat på stan lite utifrån.

Haha, vilket skitsnack, säger ni om ni googlar var jag bor: Skanstull.

Men nästan allt jag vet om hur stan funkar, hur människor resonerar, hur de ser på varandra, det har kommit från mitt dagliga jobb ett par mil sydväst om Slussen.

Som tidningsjournalist i Skärholmen och Botkyrka har jag intervjuat tusentals ungdomar, föräldrar, eldsjälar, lärare, poliser och ungdomsledare i den delen av stan.

Men jag har verkligen haft noll koll på hur folk i innerstan, Bromma eller Aspudden ser på verkligheten.

Vad betyder ord som utanförskap eller förortskriminalitet för folk på andra sidan? Jag vet inte.

Hittills i år har 15 unga personer skjutits ihjäl här i vår egen stad. Bryr sig folk överhuvudtaget, så länge det inte händer i deras eget, trygga område?

Är segregationen ens ett problem för folk i de rikare stadsdelarna?

Jag har bara kunnat gissa.

Kan det vara såhär: ”Innerstadsbor vill egentligen inte att stan ska bli mer socialt blandad”?

I vårt samtalsprojekt

#EttSthlm slänger vi upp sådana skyltar på prov, för att få igång en diskussion. Och det är värt att ställa frågan.

På ett tunnelbanesäte uppställt på Karlaplan fick jag ett engagerat svar på tal från en äldre Östermalmsbo:

”Så fördomsfullt! Frågan är ju mycket komplexare än så. Det är en alldeles för grund människosyn att tro att folk bara ser på världen utifrån sin egen plånbok.”

I måndags diskuterade vi förortsskjutningarna i Rålambshovsparken. Samma sak där: stort engagemang. Kungsholmbor bryr sig. Plågas av klyftorna, ser sambanden och vill bidra till lösningar.

Varför blev jag så överraskad?

Jo, för att det här är röster som nästan aldrig hörs. De flesta, normala människor skulle aldrig ge sig in och prata om segregation och skjutningar, offentligt i sociala medier. De svartvita uppdelningarna äger arenan.

”Det stora problemet är inte bara de som pratar utan de som tystnar. Det är så många som har tröttnat, som inte har någon lust att ge sig in i den här gyttjebrottningen och som skiter i alltihop”, konstaterar Jonas Torpe Joelson på sajten Sverigepratar.

Det är det #EttSthlm – och även Sverigepratar – handlar om: att skapa en plats där andra röster kommer fram. Där folk slipper vara stereotyper. Och där våra fördomar om varandra kan plockas isär.

Det kan bli en ganska härlig befrielse för oss alla. Och kanske löser vi fler problem.

Bryr sig folk överhuvudtaget, så länge det inte händer i deras eget trygga område?