Sociala höns sprider glädje
Sprida glädje och kunskap med sina frigående skånska blommehöns i Sätra Äng: ”Jag längtar till de börjar värpa”
En flock med höns har flyttat in hos diakon Estelle Wiesel på prästgården i Sätra Äng. ”De är väldigt sociala och man blir glad av att ha höns.”
SÄTRA
I början på sommaren flyttade en ny familj in i Sätraängskyrkans församlingsområde. Fem skånska blommehöns – Märta, Maria, Sara, Eva och Petrus. Diakon Estelle Wiesel är herde för den lilla flocken och vill nu sprida intresset för hönor.
Nyligen startade hon en grupp på sociala medier, ”Hönsvänner i Danderyd”, för att samla likasinnade. I höst planerar hon en träff för personer i Danderyd och Sollentuna som vill lära sig mer om höns.
– Det är väldigt enkelt att ha höns och de tycker om sällskap, säger hon.
Byggde hönsgård
Under våren, inför Estelle Wiesels födelsedag, föddes idén att skaffa höns.
– Jag skojade med min man och sa att jag ville ha höns, säger hon, och fortsätter:
– Jaha, sa han. Sen började han bygga. Senare i juni köpte vi några kycklingar som fick flytta in.
På tomten står hönsgården ett stenkast från Sätraängskyrkan, intill ängen. Den är byggd av framför allt återvunnet material och tog inte mer än ett par veckor att färdigställa, berättar Estelle.
Till det lilla huset inne på gården, som både är inrett med klinkers och tavla, har de installerat en dörr som öppnar och stänger automatiskt vid angivna tidpunkter.
Estelle Wiesel berättar att hönsen är frigående. Mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen är tanken att tuppen Petrus och hans damer ska kunna sprätta som de vill vid prästgården Sätra Äng.
– Det beror väl lite på om jag är hemma och hur vädret är också, säger Estelle, och tillägger:
– Om man funderar på att bygga en hönsgård så rekommenderar jag att bygga så det är enkelt att göra rent. En gång i veckan behöver jag städa.
Sprider glädje i Sätra Äng
Skånsk blommehöna är den största av de svenska lantraserna. De har ofta vildfärgad, svart, grå eller ljusgul bottenfärg – vilket även syns på Estelles hönor.
Arten bevaras av Svenska Lanthönsklubben och var under 70-talet utrotningshotad. Idag är det den mest förekommande lantrasen, enligt Jordbruksverket.
Estelle Wiesels hönor är bara några månader gamla. Omedelbart när hon går in i inhägnaden kommer de fram, och hoppar gärna upp i knät.
– De är väldigt sociala och man blir glad av att ha höns, säger Estelle Wiesel.
– Jag vill gärna sprida det till andra. Någon kanske vill prova själv att ha höns, undrar vad som gäller om man ska ha tupp. Informera och stödja, det är tanken med gruppen.
Min man säger att de kommer lägga guldägg så bra mat som de får.
”De kommer lägga guldägg”
Estelle tar med en matbricka med potatis, morötter och sallad som har blivit över efter lunchen. Till dessert bjuds det på solrosfrön. Efter maten sätter sig Märta och Maria i skuggan, bäddar in näbbarna i fjädrarna, för att ta en eftermiddagslur.
– Min man säger att de kommer lägga guldägg så bra mat som de får, säger hon och skrattar.
– Jag längtar till de börjar värpa.
En anledning till att Estelle skaffade höns, berättar hon, är att lära känna djuren bättre.
– Jag kände mig trött på hur vi behandlar djuren. Tänkte att jag kunde lära mig, och förhoppningsvis kunna lära andra lite om höns också, säger hon.
Anton Kyhlbäck