Vi behöver acceptera att tonåringar är rebelliska

Kommentar till artikelserien ”Vems stad?”. Jag tror att ungdomar oavsett vart man kommer ifrån är busiga, stökiga och allmänt rebelliska och därmed ”stör” vuxnas idé av en stämningsfull eftermiddag med rosé i solen. Vi behöver normalisera att unga från ytterstadsområden är precis som alla andra, för det hör till puberteten.

Vi behöver också diskutera vad som är normen i Stockholms innerstad jämfört med exempelvis Istanbuls. Varför accepterar vi liv, musik och kalabalik när vi är utomlands men inte när vi är hemma?

Vad gör det med våra ungdomar när vi får dem att känna sig annorlunda och som inte en del av hela Stockholm? Kan det finnas en koppling till att unga distanserar sig själva från hela staden och enbart väljer att hitta sin samhörighet i den lokala orten?