Hisschillare gör mig galen och avundsjuk

Vi har kommit överens, min fru och jag, om att jag gäspar för att min hjärna behöver syre. Ni förstår, jag får i stort sett varje dag minst en gäspningsattack och när det sker nära min bättre hälft leder det inte sällan till suckar och blickar. Min kära hustru lider nämligen av något som heter Misofoni, även känt som ”selektivt ljudkänsligt syndrom.”

För att vara tydlig. Jag tuggar endast tuggummi när jag är ensam hemma, jag smaskar inte när jag äter (det har jag aldrig gjort, hävdar jag. Du smaskar alltid, hävdar hon) och jag försöker kväva mina gäspningar.

Men nu har vi alltså kommit fram till att det är okej att jag gäspar för min hjärna behöver kylas ner.

Den behöver kylas ner för att den ständigt jobbar. Det är åtminstone en teori till varför vi gäspar. Det finns många andra, men jag tar den. För det är sant.

Åh, tro nu inte att jag hävdar något slags genialitet här.

Min hjärna är endast tyst när jag sover. Åtminstone stör den mig inte då (förutom den där återkommande mardrömmen när jag på något märkligt sätt glömt ta på mig byxor och kalsonger), men annars jobbar den ständigt.

Åh, tro nu inte att jag hävdar något slags genialitet här. Nej, i min skalle trängs jobb, manusidéer, framtidsdrömmar, pengar in/pengar ut, födelsedagar, fotbollsträningar, framtidsplaner och så vidare.

Kanske är det den ständigt arbetande hjärnan som gör att jag har så svårt med hisschillarna. Ni vet, de som kliver innanför dörrarna och inte trycker på ”stäng-dörren-nuknappen.” Var hittar de lugnet att bara låta de där sekunderna gå?

Jag vill inte vara er. Jag blir galen på er, men jag avundas er.