Stress, stress, stress

VAD HÄN­DER MED KROP­PEN NÄR DEN UT­SÄTTS FÖR STRESS?

Det senaste inom vetenskap - - INNEHÅLL -

Man­nen som för förs­ta gång­en de­fi­ni­e­ra­de stress, Hans Selye, sa: ”Al­la vet vad stress är, men ing­en vet egent­li­gen vad det är.” In­om psy­ko­lo­gin be­skrivs stress som käns­lan av en över­dri­ven, känslo­mäs­sig press. Det kan le­da till ner­vo­si­tet, sömn­pro­blem, för­änd­ra­de mat­va­nor, de­struk­tivt be­te­en­de, hu­vud­värk och mus­kelsmär­tor. Det­ta är den form av stress vi al­la kän­ner till. I ett bre­da­re bi­o­lo­giskt per­spek­tiv är stress krop­pens svar på al­la slags stör­ning­ar, oav­sett om det är psy­ko­lo­gis­ka trau­man, ex­tre­ma tem­pe­ra­tu­rer, brist på mat, sömn el­ler en kon­fron­ta­tion med ett rov­djur.

Det finns ing­en helt kon­kret me­di­cinsk de­fi­ni­tion på stress, men in­om bi­o­lo­gin be­skrivs det som allt som ho­tar krop­pens na­tur­li­ga ba­lans. För att skyd­da sig mot ho­tet, oav­sett om det är med­ve­tet el­ler omed­ve­tet, an­pas­sar sig krop­pen. Blo­det bom­bar­de­ras med ke­mis­ka sig­naläm­nen som le­der till vak­sam­het, ökad puls, snab­ba­re and­ning, däm­pad kän­sel och kan till och med fram­kal­la eu­fo­ri. Vis­sa kan allt­så upp­le­va ett slags lyc­ko­rus när de blir ex­tra stres­sa­de. Sam­ti­digt pa­u­sas ic­ke-vi­ta­la funk­tio­ner som matspäjlk­ning och till­växt. När krop­pen ut­sätts för stress är in­te fram­ti­den så vik­tig läng­re, då hand­lar det ba­ra om att över­le­va för stun­den.

Det är hjär­nan som på­bör­jar stress­re­spon­sen. Amyg­da­la är en li­ten struk­tur i hjär­nan som spe­lar stor roll för vå­ra käns­lor och iden­ti­fi­e­rar möj­lig fa­ra. Den skic­kar med­de­lan­den till hy­po­ta­lamus. Det är en an­nan struk­tur i hjär­nan som ut­lö­ser en ked­ja av elekt­ris­ka och ke­mis­ka be­sked för att för­be­re­da krop­pen för hand­ling. Förs­ta ste­get är att sät­ta nerv­sy­ste­met i kamp- el­ler flykt­lä­ge. Det gör krop­pen ge­nom att sig­na­le­ra till bin­ju­rar­na att de ska öka pro­duk­tio­nen av ad­re­na­lin.

Den ke­mis­ka bud­bä­ra­ren ström­mar in i blo­det och ut­lö­ser en våg av ener­gi som fri­görs då den töm­mer krop­pens fett- och gly­ko­gen­la­ger. Blod­sock­ret sti­ger och fett­sy­ror fri­görs för att ge krop­pen bräns­let den be­hö­ver. Des­sa mo­le­ky­ler trans­por­te­ras se­dan via blo­det till musk­ler­na och hjär­nan. Blodåd­ror­na blir träng­re i om­rå­den där de in­te är livsvik­ti­ga, pul­sen ökar och and­ning­en blir snab­ba­re. På så sätt skic­kar krop­pen ex­tra re­sur­ser dit de be­hövs som mest. Sin­ne­na för­stärks och hjär­nan skärps. Den­na re­spons sker ome­del­bart, ibland in­nan med­ve­tan­det har hun­nit re­gi­stre­ra det.

Det ex­ak­ta mönst­ret för des­sa ke­mis­ka vå­gor va­ri­e­rar be­ro­en­de på si­tu­a­tion och per­son. Om var­ken flykt el­ler kamp är möj­lig, kan en an­nan slags re­spons er­sät­ta kamp-flykt­re­ak­tio­nen. Den skul­le kun­na kal­las för ”spe­la död”re­ak­tio­nen. Un­der så­da­na om­stän­dig­he­ter fry­ser al­la rö­rel­ser och blo­det drar sig till­ba­ka från ar­mar­na och be­nen till or­ga­nen centralt i krop­pen. Det­ta re­sul­te­rar i att per­so­nen blir hand­lings­för­la­mad.

Istäl­let för att krop­pen gör sig re­do för fy­sisk ak­ti­vi­tet för­be­re­der den sig på att re­du­ce­ra blöd­ning­ar vid even­tu­el­la ska­dor. Även om de fles­ta for­mer av stress män­ni­skor ut­sätts för idag of­tast in­te re­sul­te­rar i fy­sis­ka ska­dor har den­na re­spons va­rit an­vänd­bar i ett ti­di­ga­re sta­di­um av vår ut­veck­ling.

Vil­ken typ av re­spons krop­pen väl­jer be­ror på si­tu­a­tion, men det ver­kar som att oli­ka in­di­vi­der fö­re­drar den ena el­ler den and­ra be­ro­en­de på per­son­lig­het. Fors­kar­na tror att så­da­na per­son­li­ga möns­ter be­stäms ti­digt i li­vet.

Sam­ti­digt ak­ti­ve­ras en lång­sam­ma­re men sta­bi­la­re form av stress­re­spons. Hy­po­ta­lamus pum­par ut en pep­tid som he­ter kor­ti­ko­tro­pin­fri­sät­tan­de hor­mon (CRH). Det­ta är ut­lö­sa­ren bakom den bi­o­lo­gis­ka re­ak­tio­nen som sät­ter krop­pen i över­lev­nads­lä­ge. CRH gör ett li­tet hopp ge­nom blo­det från hy­po­ta­lamus till hy­po­fy­sen, där den ut­lö­ser fri­sätt­ning­en av ett an­nat mer om­fat­tan­de ke­miskt bud­skap. Ett hor­mon vid namn ad­re­no­kor­ti­ko­tro­piskt hor­mon (ACTH) re­ser ge­nom krop­pen via blo­det. När det når nju­rar­na ut­lö­ser det näs­ta steg i krop­pens stress­re­spons.

På top­pen av var­je nju­re finns en hor­mon­fa­brik vid namn bin­ju­rar­na. Inu­ti bå­da des­sa finns det ett om­rå­de som he­ter bin­ju­re­bar­ken. Här pro­du­ce­rar cel­ler­na glu­ko­kor­ti­ko­i­der, som är krop­pens na­tur­li­ga ste­ro­i­der. Det vik­ti­gas­te av dem är kor­ti­sol. Det­ta är ste­ro­i­der­na som hjäl­per res­ten av krop­pen av han­te­ra stress. Kor­ti­sol blan­das med in­su­lin och bi­drar till att hål­la blod­sock­ret sta­bilt. Det hjäl­per även till med att ba­lan­se­ra krop­pens pH-vär­den, däm­par im­mun­för­sva­ret och på­ver­kar till och med min­net.

Kort­va­rig stress kor­ri­ge­ras snabbt av krop­pen. För att för­hind­ra att cy­keln fort­sät­ter oänd­ligt, fun­ge­rar kor­ti­sol även som av­stäng­nings­funk­tion. Det skic­kar be­sked till­ba­ka till hjär­nan om att stress­re­spon­sen bli­vit ak­ti­ve­rad och hjäl­per till att stop­pa pro­duk­tio­nen av CRH och ACTH. Ibland kan dock stress ut­veck­las och bli ett lång­va­rigt, kro­niskt pro­blem.

I djur­ri­ket är män­ni­skor en­sam­ma om att ha en ab­strakt syn på värl­den och sig själ­va. Vå­ra enor­ma hjär­nor är en gå­va, men kan ock­så le­da till lång­va­rig stress. Vi be­kym­rar oss över pro­blem som helt en­kelt in­te finns för and­ra djur, som barn, vän­ner, jobb och peng­ar.

Stress­re­spon­sen har för­änd­rats i takt med män­ni­skans evo­lu­tio­nä­ra ut­veck­ling. Det­ta har ökat chan­ser­na att över­le­va un­der kor­ta pe­ri­o­der av stress, men det kan va­ra skad­ligt på lång sikt. Om det in­te hålls un­der kon­troll kan stress re­sul­te­ra i oli­ka sjuk­do­mar. Om en in­di­vid ut­sätts för stress un­der barn­do­men, oav­sett om det är i form av krig, mobb­ning, brist på om­sorg el­ler skils­mäs­sor, ökar ris­ken för psy­kis­ka pro­blem i vux­en ål­der.

Som barn ut­veck­las hjär­nan fort­fa­ran­de och kro­nisk stress kan re­sul­te­ra i struk­tu­rel­la för­änd­ring­ar som på­ver­kar hur hjär­nan fun­ge­rar. I vux­en ål­der le­der kro­nisk stress till sli­tage på bå­de hjär­ta och blodåd­ror. Det kan bi­dra till hjärt- och kärl­sjuk­do­mar som hjär­tin­farkt och stro­ke, samt ska­dor på im­mun­sy­ste­met.

Un­der en akut stress­re­spons gör sig im­mun­cel­ler­na re­do om de skul­le be­hö­va avvär­ja en in­fek­tion, men stress­te­ro­i­den kor­ti­sol på­ver­kar im­mun­cel­ler­na på lång sikt. Lä­ke­me­del som är ba­se­ra­de på kor­ti­sol an­vänds fak­tiskt för att däm­pa im­mun­sy­ste­met hos pa­ti­en­ter som mås­te lug­na im­mun­sva­ret.

Lång­va­rig stress är ett all­var­ligt pro­blem. Det är in­te ba­ra re­spon­sen som är en på­frest­ning för krop­pen, men även myc­ket av det vi gör för att tack­la stres­sen. Det­ta kan till ex­em­pel va­ra rök­ning el­ler al­ko­hol, som ska­dar krop­pens or­gan. Trots det hand­lar det in­te en­bart om de fy­sis­ka or­sa­ker­na. Stress är lad­dat ord och ny forsk­ning har stu­de­rat hur in­di­vi­ders upp­fatt­ning på­ver­kar stres­sens fak­tis­ka in­ver­kan på krop­pen. Det vi­sa­de sig att stress har en stör­re ne­ga­tiv ef­fekt om vi tror att den är skad­lig.

Ame­ri­kans­ka stu­di­er har vi­sat att män­ni­skor som stres­sar har ökad risk att dö i för­tid. Det­ta gäll­de dock ba­ra män­ni­skor som trod­de att stress var skad­ligt för dem. De som var stres­sa­de men som in­te såg det som nå­got skad­ligt, ha­de fak­tiskt en läg­re risk att dö än de som in­te stres­sa­de alls.

Otro­ligt nog ver­kar det som sy­nen på stress kan för­änd­ra ef­fek­ten stres­sen har på krop­pen. Att se svet­ti­ga hän­der, ökad puls och snabb and­ning som tec­ken på att krop­pen för­sö­ker hjäl­pa dig förändrar krop­pens re­ak­tion. Pul­sen går fort­fa­ran­de upp men blodåd­ror­na för­blir av­slapp­na­de, nå­got som är myc­ket bätt­re för cir­ku­la­tions­sy­ste­met. Det finns dess­utom yt­ter­li­ga­re en del av stress­re­spon­sen som of­ta för­bi­ses: ox­y­to­cin.

Ox­y­to­cin kal­las för kär­leks­hor­mo­net och ska­par ett band mel­lan möd­rar och ny­föd­da. Det fri­görs i hjär­nan vid be­rö­ring och kel. Det­ta hor­mon pro­du­ce­ras ock­så när vi stres­sas, för att hjäl­pa oss att sö­ka so­ci­alt stöd. Ox­y­to­cin hjäl­per dess­utom till att ut­vid­ga blodåd­ror, sän­ka blod­tryc­ket och till och med re­pa­re­ra hjärtat.

Även om stress upp­levs som nå­got obe­hag­ligt av de fles­ta finns det för att hjäl­pa oss att han­te­ra li­vets ut­ma­ning­ar. Om du li­tar på din egen kropp och dess för­må­ga att han­te­ra stress, samt vå­gar be om hjälp och stöd när det blir för myc­ket, kan du få stres­sen och dess skad­li­ga ef­fek­ter un­der kon­troll.

All­var­li­ga trau­man el­ler stress i ung ål­der kan le­da till en för­kort­ning av te­le­mo­rer­na som va­rar he­la li­vet.

Det­ta är ett hor­mon som fri­gör kor­ti­ko­tro­pin. Det an­slu­ter sig till CRF1 för att ut­lö­sa de­lar av stress­re­spon­sen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.