Begravning och ritualer
Egyptierna lämnade denna värld med alla sina ägodelar.
Långt före döden började rika egyptier bygga sina gravkammare och de fyllde dem med saker de behövde i livet efter döden. Bord, stolar, vagnar, smycken och mumifierade husdjur skulle garantera att själen aldrig saknade något. Maten var lika viktigt efter döden, så rikliga mängder vin, frukt och korn begravdes också med den döda. De tog även med sig kött. Kropparna var ofta saltade eller till och med mumifierade för att hindra förruttning. I vissa fall kunde maten tecknas på väggarna, då de gamla egyptierna ansåg att bilder var lika ätbara som de fysiska motsvarigheterna i dödens rike.
De placerade även shabtis i gravkammaren. Detta var små figurer som ofta var gjorda av lera, trä eller sten. De fungerade som tjänare i livet efter döden. Vissa av de döda begravdes med en eller två, medan andra som farao Taharqa begravdes med fler än tusen shabtis.
Fattiga egyptier hade inte lika överdådiga gravkammare och de som var längs ned på den sociala stegen paketerades bara in i tyg och begravdes i öknen med vanliga föremål som grytor, krukor och kanske ett vapen. Alla fick dock en ceremoni, oavsett om de var rika eller fattiga. Det ansågs som nödvändigt för att den avlidnes själ skulle komma till nästa liv.
Rika egyptier fick överdådiga begravningar, där den avlidnes kropp följdes av ett tåg av sörjande och dansande människor. Två kvinnor som hette kiter var också med och deras roll var att sörja öppet. Enligt gammal egyptisk religion var det lättare för själen att komma in i domens hall ju större sorg som visats. Vid gravkammaren utförde en präst en ceremoni där kroppen restes upp, munnen öppnade och ett ceremoniellt blad pressades mot munnen. Då skulle den avlidna kunna andas, tala och äta i livet efter döden. Samma handling utfördes även på ögon, armar och ben, så att själen kunde se och röra sig. Kistan placerades i en sarkofag, offergåvor lämnades, böner lästes upp och sedan förseglades gravkammaren.