Hund­ra­å­ring­ar­nas blå zo­ner

Går vägen till ett långt liv ge­nom ma­gen? I Bar­ba­gi­a­re­gi­o­nen på Sar­di­ni­en, en av värl­dens fem så kal­la­de ”blå zo­ner”, blir många av in­vå­nar­na långt över hund­ra år. Och de­ras kost har sam­ma grö­na te­ma som på and­ra plat­ser med sam­ma långa me­del­livs­längd.

Djurens Rätt - - REDAKTION - TEXT: JU­LIA LUND­GREN ILLUSTRATION: PETRUS IGG­STRÖM

Un­der en in­ter­na­tio­nell kon­fe­rens år 1999 i Mont­pel­li­er, Frank­ri­ke, dis­ku­te­ra­des äm­net lång livs­längd. Där och då res­te sig den ita­li­ens­ke sta­tisti­kern och lä­ka­ren Gi­an­ni Pes och för­kun­nan­de att han be­vitt­nat ett mi­ra­kel. Ly­riskt be­rät­ta­de han om Sar­di­ni­ens un­der­skö­na land­skap med höga grön­kläd­da berg och dju­pa da­lar, där ro­bus­ta pin­je­träd bre­der ut sig un­der den sme­kan­de so­len. Här, me­na­de Pes, le­ver män­ni­skor­na bå­de länge och väl. Så väl att många av in­vå­nar­na blir över hund­ra år gam­la.

De and­ra fors­kar­na på kon­fe­ren­sen ska­ka­de på si­na hu­vu­den. Någ­ra mi­ra­kel vil­le de in­te hö­ra ta­las om. Gi­an­ni Pes en­tu­si­asm möt­tes milt sagt av skep­sis. Den ita­li­ens­ke fors­ka­ren blev för­tviv­lad, han be­höv­de ju för­tro­en­de från nå­gon av fors­kar­fäl­tets sto­ra namn för att kun­na gå vi­da­re med sin forsk­ning.

En världs­be­römd bel­gisk de­mo­graf som fors­kat på ål­der­dom kopp­lat till spe­ci­fi­ka re­gi­o­ner i över fem­ton år, Michel Pou­lain, be­fann sig ock­så på kon­fe­ren­sen och var en av de få som lät sig över­ty­gas. Han var trots yran­det om mi­ra­kel be­redd att ge den till sy­nes na­i­va ita­li­e­na­ren en chans. En per­son­lig titt på plats kun­de han er­bju­da. Men in­nan de åk­te iväg gjor­de han en sak tyd­ligt för Gi­an­ni Pes: om på­stå­en­de­na in­te stäm­de så var det över med den unge aka­de­mi­kerns kar­riär.

Så, år 2002, åk­te Michel

Pou­lain till Sar­di­ni­en, på en re­sa som kom att bli den förs­ta av ett ti­o­tal till ön. För Gi­an­ni Pes ha­de haft rätt, sar­der­na ver­ka­de le­va ovan­ligt långa och fris­ka liv. Pes kun­de an­das ut, med he­dern – och yr­ket – i be­håll.

då be­folk­ning­en på

MEN HUR KUN­DE Sar­di­ni­en bli så gam­la? Var luf­ten ovan­ligt ren? Vatt­net ovan­ligt nyt­tigt? El­ler be­rod­de det på in­vå­nar­nas långa bergs­pro­me­na­der? Kans­ke var det helt en­kelt tack va­re de sol­mog­na grön­sa­ker­na och ör­ter­na av al­la dess slag som na­tu­ren bju­dit åld­ring­ar­na på un­der de­ras långa liv?

Fem år in­nan kon­fe­ren­sen i Mont­pel­li­er äg­de rum ha­de Gi­an­ni Pes själv kart­lagt över tu­sen in­vå­na­re från ön som fyllt över hund­ra år, och haft djup­gå­en­de in­ter­vju­er med två hund­ra av dem. Han kun­de se att den ber­gi­ga re­gi­o­nen på Sar­di­ni­ens öst­ra si­da, Bar­ba­gia, ut­märk­te sig sär­skilt.

I Bar­ba­gia tycks in­vå­nar­na ald­rig dö. Om­giv­ning­en är ut­präg­lat ku­pe­rad och by­ar­na i om­rå­det klätt­rar bok­stav­li­gen på berg­slutt­ning­ar­na. Var du än sät­ter fo­ten är det an­ting­en upp­för el­ler ner­för. Och det är just vad de fles­ta av in­vå­nar­na gör, det vill sä­ga sät­ter den ena fo­ten ef­ter den and­ra. Det van­li­gas­te yr­ket är näm­li­gen – och har va­rit un­der hund­ra­tals år – få­ra­her­de. För her­dar­na bör­jar da­gen med att vand­ra ut på berg­slutt­ning­ar­na med dju­ren tills de hit­tar lämp­ligt be­te. Finns det bra be­te in­om nå­gon mils om­krets från byn kan det hän­da att her­den går hem för att äta lunch, men vand­rar de läng­re bort stan­nar de i ber­gen fram till sol­ned­gång­en, då det är dags att kna­ta hem.

det

FORT­FA­RAN­DE IDAG FINNS många her­dar som är över hund­ra år gam­la och som dag­li­gen val­lar si­na får fle­ra mil om da­gen. Det be­hö­ver in­te gå snabbt, få­ren ska än­då hin­na be­ta, men det finns va­re sig gen­vä­gar el­ler rull­trap­por att ta till. Det kan myc­ket väl va­ra en av an­led­ning­ar­na att det i Bar­ba­gia in­te är ovan­ligt att

män­nen över­le­ver si­na fru­ar, även om kvin­nor­na där ock­så blir för­hål­lan­de­vis gam­la.

Bar­ba­gi­as in­vå­na­re har ing­et över­flöd av mat och här finns ab­so­lut inga snabb­matsked­jor. Det som finns att äta är fram­för allt vad na­tu­ren själv har att bju­da på. Hund­ra­å­ring­ar­na le­ver på grön­sa­ker i regn­bå­gens al­la fär­ger, rot­fruk­ter och mäng­der av färs­ka ör­ter, samt bö­nor och and­ra balj­väx­ter. Här har in­te grön­sa­ker­na ploc­kats halv­mog­na i ett växt­hus för att hål­la sig färs­ka un­der en lång trans­port över världs­ha­ven. Här äter man – för att an­vän­da ord som vi mo­der­na män­ni­skor gär­na an­vän­der oss av – en myc­ket va­ri­e­rad växt­ba­se­rat kost.

på full­kor­ni­ga gryn och mind­re av det pro­ces­sa­de ve­te­mjö­let, än på res­ten av ön. Och kött har sar­der­na i bergs­by­ar­na all­tid ätit mått­ligt av. Max två gång­er i vec­kan och då ald­rig nöt­kött.

Det skep­tis­ka mot­ta­gan­det som Gi­an­ni Pes möt­tes av på kon­fe­ren­sen i Mont­pel­li­er var snart ett min­ne blott. En­tu­si­as­men spred sig. En ame­ri­kansk upp­täckts­re­san­de och jour­na­list, Dan Bu­ett­ner, till­sam­mans med ame­ri- kanska Na­tio­nal In­sti­ti­tu­te of Aging, fort­sat­te jak­ten på fler hundraåringar. Ef­tersom Gi­an­ni Pes och Michel Pou­lain an­vänt sig av en blå kul­spets­pen­na un­der sitt forsk­nings­ar­be­te då de ring­a­de in by­ar i Bar­ba­gia, så myn­ta­des ut­tryc­ket ” blå zon”. Idag finns to­talt fem om­rå­den i värl­den som räk­nas som blå zo­ner. Och Dan Bu­ett­ner skrev se­dan den bäst­säl­jan­de boken Blue Zo­nes: 9 Les­sons for Living Long­er from the Pe­op­le Who’ve Li­ved the Long­est.

Var och en av de blå zo­ner­na är be­läg­na i sin eg­na sä­reg­na kon­text och de skil­jer sig myc­ket från varand­ra. Det finns många fak­to­rer att väga in för ett långt liv. Men någ­ra sa­ker är täm­li­gen ge­men­sam­ma för hund­ra­å­ring­ar­na i de blå zo­ner­na värl­den över. De

stres­sar in­te ihjäl sig, de rör på sig myc­ket – och så äter de en myc­ket va­ri­e­rad och i hu­vud­sak växtbaserad kost. El­ler om man vän­der på det: Det finns yt­terst få (om någ­ra) över­le­van­de gam­ling­ar i de blå zo­ner­na som stres­sar, sit­ter still och äter stekt kött var­je dag.

ing­et mi­ra­kel, ut­an ett

DET VAR NOG or­saks­sam­band som Gi­an­ni Pes upp­täckt på Sar­di­ni­en. En an­nan ve­ten­skaps­man, som in­te tror på mi­ra­kel men väl på för­må­gan att för­länga li­vet med mo­tion och kost, är den ame­ri­kans­ka lä­ka­ren Mi­chael Gre­ger. Den­na hög­res­ta, skal­li­ga, och se­ni­ga far­bror, som out­trött­ligt pre­di­kar si­na te­ser för tu­sen­tals män­ni­skor var­je dag på so­ci­a­la me­di­er, me­nar att rätt mat­va­nor kan för­hind­ra can­cer, hjärt- och kärl­sjuk­do­mar, typ 2-di­a­be­tes och högt blod­tryck.

På si­na mat­lag­nings­vi­de­or på In­stagram och Youtu­be, där han har 300 000 föl­ja­re var­de­ra, hop­par den späns­ti­ge far­b­rorn ” bur­pi­es” un­der ti­den som han la­gar mat. Han skrat­tar högt och du ser ho­nom ald­rig ut­an en färgskri­kan­de slips som egent­li­gen in­te alls pas­sar in i hans an­nars myc­ket strik­ta kläd­val. Han ver­kar so­va i den vi­ta dok­tors­roc­ken, och ste­to­sko­pet är som fast­klist­rat runt hal­sen på ho­nom. Små fyr­kan­ti­ga glas­ö­gon med skar­pa bå­gar sit­ter på plats över de tätt sit­tan­de, liv­li­ga ögo­nen.

skri­vit

MI­CHAEL GRE­GER HAR mas­to­dont­bo­ken med det pas­san­de nam­net How Not to Die, ett forsk­nings­re­por­tage om kost och häl­sa. Boken har bli­vit en best­sel­ler och har släppts i ar­ton oli­ka län­der, bland an­nat i Sve­ri­ge, där över­sätt­ning­en he­ter Kons­ten att in­te

dö. I boken ar­gu­men­te­rar Gre­ger att för­änd­ra­de kost­va­nor är det bäs­ta sät­tet att för­länga li­vet på. Han fö­re­språ­kar ett to­talt ute­slu­tan­de av ani­ma­lis­ka pro­duk­ter, och pre­cis som fors­kar­na som hit­tat en ge­men­sam näm­na­re bland be­folk­ning­en i de blå zo­ner­na, me­nar han att en mångsidig kost från växtri­ket bör do­mi­ne­ra vå­ra kost­va­nor.

– Byt till en växtbaserad kost­håll­ning, som upp­re­pan­de gång­er in­te ba­ra be­vi­sats för­hind­ra sjuk­do­mar, ut­an även be­käm­pa dem och få dem att bac­ka i ut­veck­ling­en, skri­ver Mi­chael Gre­ger på sin hem­si­da.

Man kan sä­ga att Mi­chael Gre­ger är li­ka ex­al­te­rad över hur grön­sa­ker på­ver­kar häl­san som Gi­an­ni Pes var när han först upp­täck­te hund­ra­å­ring­ar­na på Sar­di­ni­en. På Gre­gers hem­si­da går det att sö­ka fritt mel­lan al­la tänk­ba­ra äm­nen som rör kost och häl­sa, ani­ma­liskt pro­te­in, hor­mon­stör­ning­ar, bröst­can­cer, di­a­be­tes, me­je­ri­kon­sum­tion, soc­ker och så vi­da­re – lis­tan är lång och va­ri­a­tio­nen bred. De hund­ra­tals stu­di­er som Mi­chael Gre­ger pre­sen­te­rar kort­fat­tat och

hu­mo­ris­tiskt stöd­jer egent­li­gen al­la hans tes, att en växtbaserad kost för­läng­er li­vet och kon­sum­tio­nen av ani­ma­lis­ka livs­me­del för­kor­tar det.

En svensk mot­sva­rig­het till Mi­chael Gre­ger, som ock­så me­nar att vi kan för­länga li­vet med växtbaserad kost, kan sä­gas va­ra spe­ci­a­list­lä­ka­ren i onko­lo­gi Da­vid Sten­holtz. Dock mi­nus Gre­gers käck­het. Gre­ger dri­ver si­na te­ser med ame­ri­kanskt skoj och ex­trem när­va­ro, me­dan Sten­holtz kör mer på en pro­per svensk ap­pro­ach, med mörk ka­vaj och all­var­li­ga­re ton­lä­ge.

SOM CANCERLÄKARE OCH

ord­fö­ran­de för för­e­ning­en Lä­ka­re för fram­ti­den spri­der Da­vid Sten­holtz in­for­ma­tio­nen till lä­ka­re och di­e­tis­ter, och al­la and­ra som vill ve­ta, om hur den växt­ba­se­ra­de kos­ten kan an­vän­das för att för­hind­ra upp­koms­ten av sjuk­do­mar – och på så sätt för­länga li­vet.

– I Sve­ri­ge fö­re­kom­mer 30 000 hjärt­at­tac­ker var­je år. 8000 dör, helt i onö­dan, sä­ger Da­vid Sten­holtz un­der ett fö­re­drag från 2015.

Sten­holtz ba­se­ra­de si­na fak­ta på den så kal­la­de Ki­nastu­di­en. Ki­nastu­di­en pub­li­ce­ra­des re­dan 2005 och är ett ban­bry­tan­de do­ku­ment på så sätt att den in­di­rekt har på­ver­kat kon­su­men­ter runt om i värl-

den att över­gå till en växtbaserad di­et. Stu­di­en kan näm­li­gen sä­gas va­ra den le­dan­de käl­lan i do­ku­men­tär­fil­men Forks over Kni­ves, som fått hund­ra­tu­sen­tals män­ni­skor värl­den över att ifrå­ga­sät­ta sin kött­kon­sum­tion. I fil­men spe­lar Ki­nastu­di­ens för­fat­ta­re Dr. Co­lin Camp­bell en le­dan­de roll.

själ­va

KI­NASTU­DI­EN, SOM I ver­ket är en stor sam­man­ställ­ning av fle­ra stu­di­er, är skri­ven av Co­lin Camp­bell och Tho­mas M. Camp­bell, och be­står av en van­sin­nig mängd da­ta som vi­sar att i re­gi­o­ner där man äter mer grön­sa­ker, frukt, full­korn och balj­väx­ter, så le­ver folk läng­re. Det är en slut­sats som även mat­va­nor­na hos hund­ra­å­ring­ar­na i de blå zo­ner­na pe­kar på.

Gi­an­ni Pes hit­ta­de den blå zo­nen på Sar­di­ni­en.

Michel Pou­lin var en av få som trod­de på Gi­an­ni Pes.

Dan Bu­ett­ner skrev den bäst­säl­jan­de boken om värl­dens blå zo­ner.

Mi­chael Gre­ger

Da­vid Sten­holtz me­nar ock­så att li­vet kan för­läng­as med växtbaserad kost.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.