”Bara ett djur”

Klump i halsen. Gråten tränger sig på. Jag får inte. Måste vara stark nu.

Sätter nyckeln i låset och låser ytterdörren.

Tänker tanken att det här är kanske sista gången hon passerar genom denna dörr.

Hopp. Ger ändå inte upp hoppet. Kanske de kan hjälpa henne även denna gång. Förtvivlan. Fasa. Känner ändå på mig vad som komma ska.

Ansvar. Ta det där fasansfulla beslutet. Ett beslut jag måste ta av kärlek. Får inte vara självisk nu.

Klumpen i halsen gör sig påmind.

Måste vara stark nu.

En puss på nosen. Viskar några ord av farväl och talar om hur mycket jag älskar henne. Omfamnar henne en sista gång.

På ett ögonblick är det över...

Hon sover nu för gott.

Chock. Ångest. Vad har jag gjort!!!

Tårar, tårar, tårar.

Behöver inte vara stark längre. Får bryta ihop.

Gjorde jag rätt? Kunde jag gjort något mer?

Känslan av svek kommer över mig.

Alltid dessa tankar. En fas att ta sig igenom. Jag har gjort det förr.

Vet ju innerst inne att jag gjort allt jag kan för henne.

Tomhet. Saknad. Kan inte fatta.

Tårar, tårar, tårar.

Huset är så tomt. Hon är inte längre här. Tänker på våra sista dagar tillsammans.

Inte så många som frågar. Få som förstår. Kan inte begära det, för dem var hon ju bara ett djur... Skam. Borde jag skämmas? Är det acceptabelt att sörja ett djur när det händer så många hemskheter i världen.

Jag gömmer sorgen i mitt hjärta.

Tid. Allt jag behöver är tid.

Tid att smälta, tid att sörja, tid att minnas och tid att läka.

Det sägs ju att tiden läker alla sår.

För mig var hon inte bara ett djur... Hon var en kär familjemedlem.

Ingen människa, men mänsklig nog att ge villkorslös kärlek, tillit och respekt i många år. Ord kan inte beskriva hur saknad hon är...