Snös svåra kamp
För Djurens Rätt-medlemmen Uma Lundholm ledde hennes fascination av kor till en nyvunnen vänskap med katten Snö – och en kamp på liv och död.
Uma Lundholm har länge värnat om djur, och ett särskilt intresse för kor ledde fram till ett mycket speciellt möte i vintras.
– Jag har alltid varit helt kär i kor av någon anledning, berättar Uma. De är ett av de absolut finaste djur jag vet och jag älskar deras nyfikenhet, glädje och skönhet.
Genom en vän, vars granne var mjölkbonde, fick Uma möjlighet att göra ett besök i en ladugård, för att se hur korna hade det. Vid besöket lade Uma märke till att en av ladugårdskatterna, en mycket liten kattunge, låg och vilade på en hög med halm.
– Samtidigt som jag fick syn på honom fick han syn på mig, och han reste sig upp och kom fram för att hälsa, berättar Uma. Han var lite hängig, men väldigt social och tillgiven. Det syntes att han var sjuk då han var både mager, snuvig, varig i ögonen och inte hade särskilt mycket energi, speciellt inte för att vara en kattunge.
BONDEN BERÄTTADE FÖR Uma att han tagit kattungen till veterinär för att få medicin mot kattsnuva, men då det inte
verkade hjälpa, kanske för att ladugården inte var den rätta miljön för en sjuk kattunge, övervägde han att avliva katten. Katten hade ingen mamma, och han hade haft två syskon som båda hade dött.
Uma kunde inte glömma kattungen, och besökte snart ladugården igen. Men kattungen blev inte bättre, och Uma kände att hon måste ingripa. Efter lite övertalning gick bonden med på att Uma tog hem kattungen, som fick namnet Snö, och hon tog honom till veterinären.
Väl hemma märkte Uma mer och mer att detta var en liten katt som inte mådde bra. Snö törstade efter närhet, kanske för att han tidigt övergivits av sin mamma, och trots att han egentligen inte orkade så tassade han efter Uma överallt och ville vara med. Umas lösning blev till slut att bära Snö med sig i en bärsjal, där kunde han slappna av, och hon själv fick ro att plugga lite ostört. Redan första dagen hemma hos Uma lärde sig Snö att gå på lådan, och var väldigt lyhörd och mån om att göra rätt.
Men Snö fick feber och blev sämre, och veterinärerna sa att han förutom kattsnuvan led av kraftig undernäring och skabb. Snö bara sov, fick inte behålla vare sig mat eller dryck, och fick läggas in på djursjukhuset. Veterinärerna hade nästan ingen erfarenhet av att vårda så små kattungar. Snö var så uttorkad och han var så liten att det inte gick att ta blodprov på honom, så det var svårt för veterinärerna att ta reda på precis vad som pågick i hans lilla kropp. Han fick vätska och näring genom dropp, och fick värmekuddar när han hade svårt att hålla kroppsvärmen.
VETERINÄRERNA BLEV VÄLDIGT förvånade över att den lilla katten som bott i en ladugård kunde gå på lådan och gjorde detta trots att han var så sjuk. Men alla undersökningar och försök till provtagningar blev väldigt stressande för Snö, som till sist tröttnade och trots sitt dåliga skick började försvara sig.
– Det var hjärtskärande för mig att se, och jag kände att veterinärerna kanske inte var helt lyhörda för att han var så känslig och inte riktigt orkade alla undersökningar. De medgav själva att de inte alls var vana vid att behandla så små kattungar och inte hade någon direkt erfarenhet av det, vilket var väldigt frustrerande och jobbigt.
Att vara inlagd på djursjukhuset var tufft för en liten katt som längtade efter närhet, även fast han fick tillsyn av
personalen ofta. Han sökte sig ofta till den lilla filt han fått med sig hemifrån för att få trygghet.
UNDER TIDEN HADE Uma mitt i oron för Snö ett annat problem att lösa. Ett vårddygn på djursjukhuset kostade 4500 kr, och räkningen kom snabbt upp i summor som var svåra att klara av ensam för en student. Uma hade försäkrat Snö samma dag som hon tog hem honom, men eftersom Snö redan var sjuk då täckte försäkringen inga vårdkostnader.
Uma skrev en ansökan till Systrarna Panofskys minnesfond, och i väntan på svar skrev hon även ett inlägg på Facebook där hon bad om bidrag till veterinärkostnaderna. Hon delade inlägget med sina vänner och i olika Facebookgrupper. Bidrag började genast komma in, och kommentarsfältet fylldes av hjärtan och önskningar om bättring för Snö.
Snö blev först lite bättre. Men sedan blev han drastiskt sämre, och veterinären ringde Uma och sade att nu var det dags att komma, Snö skulle inte klara sig länge till.
– Jag var inte beredd på att möta honom i det skick han var då de bar in honom till mig. Han var enormt svag och kunde inte röra sig eller öppna ögonen. Han kippade efter andan och hans tandkött var helt blekt vilket innebar att han var på väg in i en organkollaps. Det var oerhört smärtsamt att se min älskade lilla vän i det skicket, och inte med sina stora ögon och sitt nyfikna, tillgivna sätt. Jag klappade honom och sa hej och när jag pratade med honom så pep han fram ett litet ”mjau”, vilket ännu mer skar i mitt hjärta, minns Uma.
DET FANNS INGET mer att göra för Snö än att hjälpa honom att gå vidare. Under de korta dygn som gått sedan Uma lade upp sin vädjan på Facebook, hade vänner och okända djurvänner ”Swishat” över bidrag för veterinärvården, och summan var redan uppe i över 23 000 kr – nästan tre gånger så mycket som veterinärkostnaderna. Den största delen av summan hade skänkts av medlemmarna i facebook-gruppen ”Veganer och vegetarianer i Sverige”.
Istället för att betala ut det bidrag som beviljats för Snös veterinärvård, så fick Systrarna Panofskys minnesfond motta en stor gåva till minne av Snö, från Uma och alla djurvänner som velat ge honom en chans att få leva. Den gåvan får nu bekosta vård för andra övergivna djur.
Uma har funderat på hur det kan bli så att en katt hamnar i Snös situation.
– Mötet med Snö synliggjorde ett problem jag tidigare inte var så insatt i. Det finns en övertro på katters förmåga att klara sig. När katter bor i stall och ladugårdar där de har mycket begränsad tillgång till mat, och lever under mycket farliga och smutsiga förhållanden, kan sjukdomar spridas fort. Ofta är de inte kastrerade utan fortplantar sig i snabb takt, vilket leder till inavel med många inre deformationer, plågsamma smärtor och slutligen kattens död. Vi behöver strängare lagstiftning gällande katter, tycker Uma.