Hundraåringarnas blå zoner
Går vägen till ett långt liv genom magen? I Barbagiaregionen på Sardinien, en av världens fem så kallade ”blå zoner”, blir många av invånarna långt över hundra år. Och deras kost har samma gröna tema som på andra platser med samma långa medellivslängd.
Under en internationell konferens år 1999 i Montpellier, Frankrike, diskuterades ämnet lång livslängd. Där och då reste sig den italienske statistikern och läkaren Gianni Pes och förkunnande att han bevittnat ett mirakel. Lyriskt berättade han om Sardiniens undersköna landskap med höga grönklädda berg och djupa dalar, där robusta pinjeträd breder ut sig under den smekande solen. Här, menade Pes, lever människorna både länge och väl. Så väl att många av invånarna blir över hundra år gamla.
De andra forskarna på konferensen skakade på sina huvuden. Några mirakel ville de inte höra talas om. Gianni Pes entusiasm möttes milt sagt av skepsis. Den italienske forskaren blev förtvivlad, han behövde ju förtroende från någon av forskarfältets stora namn för att kunna gå vidare med sin forskning.
En världsberömd belgisk demograf som forskat på ålderdom kopplat till specifika regioner i över femton år, Michel Poulain, befann sig också på konferensen och var en av de få som lät sig övertygas. Han var trots yrandet om mirakel beredd att ge den till synes naiva italienaren en chans. En personlig titt på plats kunde han erbjuda. Men innan de åkte iväg gjorde han en sak tydligt för Gianni Pes: om påståendena inte stämde så var det över med den unge akademikerns karriär.
Så, år 2002, åkte Michel
Poulain till Sardinien, på en resa som kom att bli den första av ett tiotal till ön. För Gianni Pes hade haft rätt, sarderna verkade leva ovanligt långa och friska liv. Pes kunde andas ut, med hedern – och yrket – i behåll.
då befolkningen på
MEN HUR KUNDE Sardinien bli så gamla? Var luften ovanligt ren? Vattnet ovanligt nyttigt? Eller berodde det på invånarnas långa bergspromenader? Kanske var det helt enkelt tack vare de solmogna grönsakerna och örterna av alla dess slag som naturen bjudit åldringarna på under deras långa liv?
Fem år innan konferensen i Montpellier ägde rum hade Gianni Pes själv kartlagt över tusen invånare från ön som fyllt över hundra år, och haft djupgående intervjuer med två hundra av dem. Han kunde se att den bergiga regionen på Sardiniens östra sida, Barbagia, utmärkte sig särskilt.
I Barbagia tycks invånarna aldrig dö. Omgivningen är utpräglat kuperad och byarna i området klättrar bokstavligen på bergsluttningarna. Var du än sätter foten är det antingen uppför eller nerför. Och det är just vad de flesta av invånarna gör, det vill säga sätter den ena foten efter den andra. Det vanligaste yrket är nämligen – och har varit under hundratals år – fåraherde. För herdarna börjar dagen med att vandra ut på bergsluttningarna med djuren tills de hittar lämpligt bete. Finns det bra bete inom någon mils omkrets från byn kan det hända att herden går hem för att äta lunch, men vandrar de längre bort stannar de i bergen fram till solnedgången, då det är dags att knata hem.
det
FORTFARANDE IDAG FINNS många herdar som är över hundra år gamla och som dagligen vallar sina får flera mil om dagen. Det behöver inte gå snabbt, fåren ska ändå hinna beta, men det finns vare sig genvägar eller rulltrappor att ta till. Det kan mycket väl vara en av anledningarna att det i Barbagia inte är ovanligt att
männen överlever sina fruar, även om kvinnorna där också blir förhållandevis gamla.
Barbagias invånare har inget överflöd av mat och här finns absolut inga snabbmatskedjor. Det som finns att äta är framför allt vad naturen själv har att bjuda på. Hundraåringarna lever på grönsaker i regnbågens alla färger, rotfrukter och mängder av färska örter, samt bönor och andra baljväxter. Här har inte grönsakerna plockats halvmogna i ett växthus för att hålla sig färska under en lång transport över världshaven. Här äter man – för att använda ord som vi moderna människor gärna använder oss av – en mycket varierad växtbaserat kost.
på fullkorniga gryn och mindre av det processade vetemjölet, än på resten av ön. Och kött har sarderna i bergsbyarna alltid ätit måttligt av. Max två gånger i veckan och då aldrig nötkött.
Det skeptiska mottagandet som Gianni Pes möttes av på konferensen i Montpellier var snart ett minne blott. Entusiasmen spred sig. En amerikansk upptäcktsresande och journalist, Dan Buettner, tillsammans med ameri- kanska National Instititute of Aging, fortsatte jakten på fler hundraåringar. Eftersom Gianni Pes och Michel Poulain använt sig av en blå kulspetspenna under sitt forskningsarbete då de ringade in byar i Barbagia, så myntades uttrycket ” blå zon”. Idag finns totalt fem områden i världen som räknas som blå zoner. Och Dan Buettner skrev sedan den bästsäljande boken Blue Zones: 9 Lessons for Living Longer from the People Who’ve Lived the Longest.
Var och en av de blå zonerna är belägna i sin egna säregna kontext och de skiljer sig mycket från varandra. Det finns många faktorer att väga in för ett långt liv. Men några saker är tämligen gemensamma för hundraåringarna i de blå zonerna världen över. De
stressar inte ihjäl sig, de rör på sig mycket – och så äter de en mycket varierad och i huvudsak växtbaserad kost. Eller om man vänder på det: Det finns ytterst få (om några) överlevande gamlingar i de blå zonerna som stressar, sitter still och äter stekt kött varje dag.
inget mirakel, utan ett
DET VAR NOG orsakssamband som Gianni Pes upptäckt på Sardinien. En annan vetenskapsman, som inte tror på mirakel men väl på förmågan att förlänga livet med motion och kost, är den amerikanska läkaren Michael Greger. Denna högresta, skalliga, och seniga farbror, som outtröttligt predikar sina teser för tusentals människor varje dag på sociala medier, menar att rätt matvanor kan förhindra cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och högt blodtryck.
På sina matlagningsvideor på Instagram och Youtube, där han har 300 000 följare vardera, hoppar den spänstige farbrorn ” burpies” under tiden som han lagar mat. Han skrattar högt och du ser honom aldrig utan en färgskrikande slips som egentligen inte alls passar in i hans annars mycket strikta klädval. Han verkar sova i den vita doktorsrocken, och stetoskopet är som fastklistrat runt halsen på honom. Små fyrkantiga glasögon med skarpa bågar sitter på plats över de tätt sittande, livliga ögonen.
skrivit
MICHAEL GREGER HAR mastodontboken med det passande namnet How Not to Die, ett forskningsreportage om kost och hälsa. Boken har blivit en bestseller och har släppts i arton olika länder, bland annat i Sverige, där översättningen heter Konsten att inte
dö. I boken argumenterar Greger att förändrade kostvanor är det bästa sättet att förlänga livet på. Han förespråkar ett totalt uteslutande av animaliska produkter, och precis som forskarna som hittat en gemensam nämnare bland befolkningen i de blå zonerna, menar han att en mångsidig kost från växtriket bör dominera våra kostvanor.
– Byt till en växtbaserad kosthållning, som upprepande gånger inte bara bevisats förhindra sjukdomar, utan även bekämpa dem och få dem att backa i utvecklingen, skriver Michael Greger på sin hemsida.
Man kan säga att Michael Greger är lika exalterad över hur grönsaker påverkar hälsan som Gianni Pes var när han först upptäckte hundraåringarna på Sardinien. På Gregers hemsida går det att söka fritt mellan alla tänkbara ämnen som rör kost och hälsa, animaliskt protein, hormonstörningar, bröstcancer, diabetes, mejerikonsumtion, socker och så vidare – listan är lång och variationen bred. De hundratals studier som Michael Greger presenterar kortfattat och
humoristiskt stödjer egentligen alla hans tes, att en växtbaserad kost förlänger livet och konsumtionen av animaliska livsmedel förkortar det.
En svensk motsvarighet till Michael Greger, som också menar att vi kan förlänga livet med växtbaserad kost, kan sägas vara specialistläkaren i onkologi David Stenholtz. Dock minus Gregers käckhet. Greger driver sina teser med amerikanskt skoj och extrem närvaro, medan Stenholtz kör mer på en proper svensk approach, med mörk kavaj och allvarligare tonläge.
SOM CANCERLÄKARE OCH
ordförande för föreningen Läkare för framtiden sprider David Stenholtz informationen till läkare och dietister, och alla andra som vill veta, om hur den växtbaserade kosten kan användas för att förhindra uppkomsten av sjukdomar – och på så sätt förlänga livet.
– I Sverige förekommer 30 000 hjärtattacker varje år. 8000 dör, helt i onödan, säger David Stenholtz under ett föredrag från 2015.
Stenholtz baserade sina fakta på den så kallade Kinastudien. Kinastudien publicerades redan 2005 och är ett banbrytande dokument på så sätt att den indirekt har påverkat konsumenter runt om i värl-
den att övergå till en växtbaserad diet. Studien kan nämligen sägas vara den ledande källan i dokumentärfilmen Forks over Knives, som fått hundratusentals människor världen över att ifrågasätta sin köttkonsumtion. I filmen spelar Kinastudiens författare Dr. Colin Campbell en ledande roll.
själva
KINASTUDIEN, SOM I verket är en stor sammanställning av flera studier, är skriven av Colin Campbell och Thomas M. Campbell, och består av en vansinnig mängd data som visar att i regioner där man äter mer grönsaker, frukt, fullkorn och baljväxter, så lever folk längre. Det är en slutsats som även matvanorna hos hundraåringarna i de blå zonerna pekar på.