Elisa Aaltola
Filosofen Elisa Aaltola menar att världen är grå innan vi öppnar upp vårt medvetande för icke-mänskliga perspektiv. Hon tror att djuretik kan berika våra liv och skapa ett varsammare förhållningssätt till oss själva och andra varelser.
Elisa Aaltola är på snackigt humör. Kanske är det för att livet som filosof kräver en del egentid, men antagligen beror pratgladheten på att vi diskuterar hennes favoritämnen – moralfilosofi och djuretik.
Aaltolas intresse för djuretik fick sin början på den finska landsbygden, där hon växte upp i en by med cirka 200 invånare. Hon spenderade mycket tid med djuren i de kringliggande gårdarna och trivdes bra i deras sällskap. Men kopplingen mellan granndjuren och köttet på hennes tallrik var inte självklar.
Aaltola minns tydligt händelsen som tvingade fram insikten om var kött kom från. Hon var sex år och lekte kurragömma på en bondgård i hembyn.
– Jag sprang runt i en lada och letade efter ett ställe att gömma mig, och plötsligt snubblade jag över ett avhugget kohuvud. I det ögonblicket blev allt tydligt på ett väldigt mörkt och obehagligt sätt.
Ett annat starkt minne som satte igång den kritiska tankeverksamheten för
Aaltola var då en grannes föräldrar började prata om att slakta deras gris. Samma gris som hon hade hjälpt till att ge mat under en hel sommar.
– Det var en väldigt absurd och skrämmande insikt. Människor kändes rätt så främmande i de ögonblicken, att som barn förstå att de vuxna omkring en gjorde saker som verkade så moraliskt tveksamma, berättar Aaltola.
Ett fenomen som Aaltola fokuserat på i sitt arbete som filosof är den så kal�lade ”köttparadoxen”. Termen användes först inom psykologin för att beskriva ett vanligt fenomen i västvärlden; nämligen att människor hävdar att de älskar
djur, samtidigt som de äter mer kött än någonsin.
För att förstå köttparadoxen har Aaltola utforskat ett gammalt filosofiskt koncept som heter ”Akrasia”.
– Akrasia handlar om att tro sig veta att något är sant eller bra, och sedan handla precis tvärtemot den övertygelsen. Jag tror att det är det som händer i många fall när det kommer till köttparadoxen, menar Aaltola.
vi inte är helt
AALTOLA POÄNGTERAR ATT rationella robotar som bara följer logik, utan att vi alla är kännande varelser som genomgår massvis med känslor – varav många går oss nästintill omärkta förbi. Hon menar att de lågmälda känslorna som vi vanligtvis inte lägger märke till, ofta kan påverka vår moral i stor utsträckning.
– Jag tror att känslor är ett sätt för oss att konceptualisera verkligheten. Att känslor inte är medfödda automatiska reaktioner, utan att de aktivt skapas av oss som ett sätt att förhålla oss till det som händer i och runt omkring oss. Det är delvis därför som vi borde vara uppmärksamma på vilka känslo-koncept som vi låter påverka vår idé av andra djur, andra människor, vår omgivning och så vidare.
Ett problem som Aaltola ser i dagens västerländska kultur är idén om att ”vi är bra som vi är”. Hon menar att det är en del av det konsumistiska samhället, där det till exempel inte finns tålamod eller uthållighet att odla sin moraliska förmåga.
Istället vill hon framhäva synen på dygd som filosoferna i det antika Grekland framhöll, att människan inte är född perfekt, och att hela livet är en fråga om att odla sin moral – bland annat genom att påverka andras liv i en positiv riktning.
– Jag vill hävda att målet med att odla sin moral är en förmåga att leva ett gott liv, på ett sätt som främjar andra varelsers möjligheter till ett gott liv. En central poäng här är att odla sitt känsloliv, och det är delvis därför som jag är så intresserad av rollen som känslor spelar, förklarar Aaltola engagerat. Det innebär att förfina olika moraliska känslor i oss själva, vår förmåga till reflektion och rationalitet.
Det krävs enligt Elisa Aaltola i vissa fall nya verktyg, möjligtvis en utökad känslopalett, för att hantera ämnen som i
dagsläget är svåra för oss att greppa på ett känslomässigt plan.
– De existerande känslor vi har verkar till exempel inte kunna förlikas med klimatförändringens radikala omfattning. Djurindustrierna är ett liknande exempel som vi har svårt att begripa. Omfattningen och skräcken är för gigantisk.
Ordet ”empati” tycks vara ett ständigt återkommande ledord när det kommer till frågor om djuretik. Definitionen av ordet kan vid en första anblick tyckas enkel – vi lär oss redan på förskolan grundtanken bakom ordet. Men Aaltola menar att ordet är mer komplext än de flesta tror. I hennes senaste bok, Varieties of Empathy: Moral Psychology and Animal Ethics, delar hon in empatibegreppet i sex olika kategorier.
– Empati är egentligen ett rätt så mångtydigt ord, vilket inte märks i vårt vardagliga bruk av ordet. När vi talar om empati definierar vi sällan precis vad vi menar, men när vi börjar titta efter olika definitioner av ordet så upptäcker vi att det finns flera distinkta och till och med motsägelsefulla sätt att beskriva empati.
Den mest välkända formen av empati kallar Aaltola för ”projicerad empati”, vilket innebär att föreställa sig själv i den andres skor. Alltså den beskrivning av empati som lärs ut till barn på förskolan med hjälp av fraser som: ”Hur skulle det kännas om det var du som…?”. Risken med projicerad empati är att utgå allt för mycket från sig själv, och glömma bort perspektivet hos den som vi försöker vara empatiska med.
– En annan form av empati är ”simulerad empati”. Skillnaden här är att inte föreställa sig själv i någons skor, utan att med hjälp av fantasin föreställa sig den andre utifrån den andre själv. Det kan dock vara svårt att förstå hur en val eller en ödla känner utifrån sitt eget perspektiv…
former av
TVÅ ANDRA, VÄLDIGT OLIKA empati är ” kognitiv empati” och ”affektiv empati”. Den förstnämnda går ut på att, på ett så neutralt och kliniskt sätt som möjligt, läsa av tecken från den andre. Risken med kognitiv empati är att den kan användas till manipulation – om vi inte engagerar oss på ett känslomässigt plan kan vi använda den för att få djur att handla på ett sätt som tjänar oss.
– Affektiv empati däremot har att göra med förmågan att spegla den andres känslor i sitt inre. När vi till exempel ser någon som är rädd kan vi själva känna rädsla, eller om vi ser någon som gråter kan vi själva bli tårögda.
Den femte formen av empati kallar Aaltola för ”förkroppsligad empati”, vilket är då vi i ett möte, ansikte mot ansikte, omedelbart känner igen och svarar an på till exempel kroppsspråk. Studier har visat att människor känner mest empati med de djurarter som de träffar allra oftast, och upplever en lägre mental förmåga hos djurarterna som används inom industrierna.
Alla typer av empati har sin funktion och sina brister, och Aaltola menar att vi måste kombinera dessa fem typer av empati till en sjätte typ, vad hon kallar ”reflektiv empati”. Vi ska alltså inte endast spegla den andres känslor i oss själva, utan även försöka ta in den andres perspektiv.
”När vi istället blir medvetna om den häpnadsväckande variation av olika medvetanden som existerar hos andra arter, så blir vår egen värld genast mer färgrik, nyanserad och berikad.”
Inte endast läsa av den andre, utan interagera med denne ansikte mot ansikte.
– Istället för att nöja oss med dessa olika typer av empati borde vi lista ut var de kommer ifrån och hur vi kan odla dem; en sorts kritisk reflektion. En av nycklarna är att visa uppmärksamhet i nuet, att hitta en lugn och reflektiv hållning varifrån vi kan analysera rationellt och bli uppmärksamma på våra olika känslor, fördomar och övertygelser. På så sätt kan vi bli bättre på att känna empati med olika typer av djur.
Förutom empatibegreppet ser Aaltola ett annat möjligt förbättringsområde när det kommer till djuretik; nämligen språkbruket och synen på djuretik generellt. Hon menar att veganism ofta pratas om som en uppoffring, en plikt eller ett krav, och att den typen av språkbruk färgar hur vi ser på veganism.
– Det gör att vi uppfattar djuretik som någonting jobbigt, tradigt och krävande. Något som minskar vårt eget välmående. Men när vi blir medvetna om den häpnadsväckande variation av olika medvetanden som existerar hos andra arter, så blir vår egen värld genast mer färgrik och nyanserad. Djuretik är ju något som faktiskt berikar livet och breddar vårt perspektiv på verkligheten.
inte djuretik som en
NEJ, AALTOLA SER börda. Tvärtom ser hon den världsbild som sätter människoarten i universums mittpunkt som alltför homogen, grå och trist.
– Du får bara hela färgskalan när du öppnar upp för existensen av ickemänskliga medvetanden. Djuretik berikar våra egna liv, men kan också i bästa fall vägleda oss mot ett mer empatiskt och barmhärtigt liv på den här jorden. Våra handlingar borde vara moraliskt vackra. Om vi grundar djuretiken på känslokoncept såsom ödmjukhet, givmildhet, uppmärksamhet och så vidare, så gör det livet lättare. Djuretik kan ge glädje till existensen och berika människors liv.