MÄSTARE SOM ENDA MÅLBILD
BANK: ”DAGS ATT TA SISTA STEGET, DAGS FÖR REVANSCH. SVERIGE SKA BLI MÄSTARE, EFTERSOM DET ÄR FRAM TILL DEN KULLEN DE KOMMIT.”
Jag har sett svenska landslag åka till mästerskap med små förhoppningar, med stora förhoppningar, med lagom drömmar eller luddiga mål.
Men så här enkelt har det aldrig varit förut:
Sverige ska till EM. De ska dit för att vinna.
Football’s coming home.
Lite försenat och lite märkligt, men på riktigt den här gången. Inte utspritt, inte sönderhackat, inte under en pandemifilt. Det var i England som Nettie Honeyball, Lady Florence och deras systrar såg en ny gryning komma över bergen för 130 år sedan – och bestämde sig för att ge den en spark i röven. Kvinnor skulle spela fotboll, för om kvinnor kunde spela fotboll så kunde kvinnor göra alla annat också: Rösta, tjäna pengar, betraktas som självständiga, fria, jämlika varelser.
Det var här fotbollen blev till, det är hit fotbollen kommer hem, och den gör det i en tid när den är på väg att födas en andra, tredje eller kanske fjärde gång. Kvinnors fotboll står mitt i en transformering, det är det som gör det här mästerskapet väldigt speciellt.
Vi kan väl återkomma till det, och börja med något annat.
Den guldglänsande elefanten
Lite beroende på hur man räknar så har svenska seniorlandslag – män och kvinnor – spelat i närmare 40 stora internationella mästerskap genom historien. Jag kan inte påminna mig om att något lag, någon gång, åkt till en EM- eller VM- eller Os-turnering med en så här tydlig målbild:
Dags att bli mästare.
Inget mer, inget mindre.
Dags att ta det sista steget, dags att ta revansch för strafftraumat från OS. Varken spelare eller ledare kring landslaget har sett någon anledning att krångla till det under uppladdningen, den guldglänsande elefanten finns ju där i rummet oavsett om man låtsas om den eller inte.
De låtsas inte om det, de säger som det är: Vi är bra, vi kan vinna. Favorit? Visst, varför inte.
Inga egentliga svagheter
När jag går igenom truppen ser jag inga egentliga svagheter, när jag tänker på Peter Gerhardsson så vet jag att han arbetat sig fram till dubbla spelmodeller att vara trygg i. Sverige kan spela med tre mittbackar, de kan spela med fyrbackslinje, och det kommer inte att kännas obekvämt oavsett vad Gerhardsson väljer.
Det finns erfarenhet i mängd, ledaregenskaper i överflöd, det finns en potentiell skyttedrottning i Stina Blackstenius, och en allsvensk drottning i Johanna Rytting Kaneryd som är redo att visa resten av Europa hur bra hon är.
De ska bli mästare, eftersom det är fram till den kullen de kommit.
Om de blir det?
Det är naturligtvis en helt annan femma. Krasst sett är de knappt ens favorit – det är väl Spanien – och det finns i alla fall en handfull lag som har lika stora möjligheter att lyfta pokalen på Wembley. England spelar hemma, Nederländerna har sin spets, Frankrike är Frankrike och kan väl också hävda att det snart borde vara deras tur.
Vill bara se Seger lyfta en pokal
I OS förra sommaren fick Sverige allt de kunde önska sig. Drömstarten mot USA, där anfallsspelet rullade i gång och Stina Blackstenius fick en självförtroendeorkan i ryggen, gjorde att de kunde surfa vidare i turneringen och växa tills det inte fanns några tvivel kvar.
Jag var ledig under OS, kunde följa turneringen på distans, och minns hur jag en enda gång verkligen ville skriva något. Det var inför finalen, jag ville skriva hur jag egentligen inte brydde mig så mycket om hur det gick för Sverige – jag ville bara se Caroline Seger lyfta en pokal.
Och sedan föll himlen ner, från elva meter.
En ny värld på väg
När EM rullar i gång är en ny damfotbollsvärld på väg över bergen. Resurserna skenar, multinationella företag har bestämt sig för att göra multinationella superstjärnor av de stora spelarna, ligorna har börjat ta form, och hela den här sporten ska försöka hitta en ny identitet i en tid av pengar, fullsatta arenor och reklamkontrakt. Det finns så oerhört mycket att säga och tycka och tänka om det där, om utmaningarna och möjligheterna som framtiden bär med sig.
Men först och främst har vi en mästerskapssommar att njuta av. Spanien är favorit, England spelar hemma, och Sverige är med för att bli mästare.
Det kan bära, det kan brista.
Jag vill bara se Caroline Seger lyfta en pokal, så får det bli som det vill med allt annat.