EN SARGAD FLOCK AV LEJON
Hemmapubliken hoppas på guld – men England står och stampar vid bronsbevikelsen för tre år sedan
LONDON. För tre somrar sedan rynkade England på näsan åt Sveriges bronsmedaljfirande. När europamästerskapet nu ska avgöras på engelsk mark är det läge att ställa frågan: Vad har egentligen hänt sedan dess?
Lucy Bronze stegade långsamt ut i mixade zonen med armarna i kors över bröstet. Högerbacken, hyllad som en av världens bästa spelare, hade visserligen inte näsan i vädret bokstavligen talat men citatet som följde andades klassisk engelsk förmätenhet.
– Vi var troligtvis mer besvikna över att inte ha nått finalen än vad Sverige var, sa Bronze med svettpärlor rinnandes nedför tinningarna i franska sydkusthettan.
Hennes lagkamrat, Karen Carney, som dessutom gjorde sin sista match i karriären, tog det hela ett steg längre:
– All respekt till Sverige och den här matchen. Men jag är ganska glad att vi inte vann.
Med dessa uttalanden, efter bronsmatchförlusten mot Sverige i VM 2019, tycktes England ha äntrat det där stadiet som bara de största och mest ambitiösa nationerna når.
Fyra år tidigare, under VM i Kanada 2015, nådde Three Lionesses sin främsta placering någonsin genom att knipa bronset framför Tyskland.
Kalla det hybris eller en smula självgodhet, framgången gödde oavsett en vilja att klättra överst på prispallen. Det var nära att Phil
Nevilles gäng tog sig till finalen 2019 mot Nederländerna, ett lag som med små marginaler besegrade överraskningen Sverige i sin semi.
I stället blev det Alex Morgan som sippade imaginärt te och till slut sköt USA mot ännu ett guld. Att England föll mot just amerikanerna, vars anfallsstjärna hade mage att driva med en av landets heligaste seder, sved förstås.
Så pass att de vägrade se värdet i bronsmedaljen som förlorades i Nice några dagar därpå. Som Magdalena Eriksson uttryckte det: ”Bara förlorare säger på det där sättet”.
Knappast någon kontinuitet
Med dessa scener i relativt färskt minne vore det naturligt att tro att England kliver in som guldfavorit i detta mästerskap på hemmaplan. Avsaknaden av antagonisten USA borde rimligtvis öka chanserna ännu mer. Men på ett sätt står Bronze, och de lagkamrater som inte är pensionerade, kvar och stampar på Parc Olympique Lyonnais. Där Sverige tydligt har byggt vidare på succén i Frankrike för tre somrar sedan har Englands utveck- S
Bara förlorare säger på det där sättet
lingskurva inte stuckit iväg lika markant.
Bytet av förbundskapten har knappast inneburit kontinuitet. Phil Neville är sedan 2021 Miami-bo och försöker styra
David Beckhams flaggskepp i herrarnas Major League Soccer i rätt riktning. Nu är det Sarina Wiegman, Vm-finalist med Nederländerna 2019, som ska leda Englands landslag till nationalarenan Wembley.
När anställningen av 52-åringen offentliggjordes i augusti 2020 såg media engelska förbundets drag som ett sunt sådant. Enda haken var att Wiegman inte kunde ansluta omedelbart vilket framtvingade en interrimlösning.
Således stod norskan Hege
Riise längs sidlinjen då Storbritannien (ett hopkok av England, Skottland och Wales) föll mot Australien med 3–4 i Os-kvarten i Tokyo. Wiegman avslutade å sin sida samarbetet med Nederländerna med en svidande förlust på straffar mot USA i kvartsfinalen.
Förbundskaptenen kan trots nederlaget förra sommaren luta sig tillbaka mot ett fint facit. Främsta anledningen till att FA vände sig till Sarina Wiegman hänger naturligtvis ihop med bedriften från 2017 då hon ledde det holländska landslaget till ett oväntat Em-guld på hemmaplan.
– I Nederländerna var vi ytterst medvetna om att vi hade ett mästerskap på hemmaplan så vi plockade in de bästa experterna och tränarna, förklarade Wiegman i september 2021.
– Vi gjorde upp en ordentlig plan, hur vi kunde förbereda spelarna och vad de kunde förvänta sig. Det handlade om saker både på och utanför planen. Precis detta ska vi göra nu också. Även om vi inte har särskilt mycket tid på oss.
Sensationell målskillnad
I ärlighetens namn är det svårt att bedöma Wiegmans inledande år. Målskillnaden är sensationell, plus 70, med nio segrar, två oavgjorda och noll förluster på kontot.
Samtidigt har motståndet varit nationer som Nordmakedonien (8–0 respektive 10–0) och Lettland (10–0 respektive 20– 0!). De två kryssen kom mot Kanada och Spanien i träningsturneringen Arnold Clark Cup.
Medan interrimlösningen Riise sågs som alltför lojal mot de seniora spelarna har Wiegman varit tydlig med att form går före erfarenhet. Leah Williamson tilldelades kaptensbindeln framför Steph Houghton och talanger som Ella Toone och Alessia Russo har getts speltid.
Och det är inte Wiegmans kompetens som väcker tvivel gällande Englands guldchanser i sommar. Snarare grundar sig frågetecknen i truppen hon har till sitt förfogande.
Nevilles gamla lag, som så när tog sig till Vm-final, är ett helt annat i dag. Den senaste säsongen har Lucy Bronze, tvåa i Ballon d’or-omröstningen 2019, dragits med skador och lyckades aldrig få sitt stora lyft i Manchester City, en klubb hon nyligen lämnade för Barcelona.
En annan City-spelare som har fått inleda på bänken relativt ofta är Ellen White. I Frankrike-vm gjorde hon sig känd genom att bilda ett par ”glasögon” med hjälp av tumme och pekfinger, en målgest hon hämtat från favoritlaget Kölns anfallare Anthony Modeste.
22 framträdanden i Women’s Super League 2021/2022 resulterade i fyra mål för White, sex färre jämfört med året innan. Däremot har 33-åringen redan skrapat ihop tio fullträffar på åtta Vm-kvalmatcher.
När Hege Riise plockade ut sina startelvor under OS var två tredjedelar av mittfältet skotskt/walesiskt. Det ringar möjligen in Englands primära svaghet. Leah Williamson, Arsenals starkt lysande stjärna, är inte obekant centralt i planen men har främst spelat mittback i både klubb- och landslag.
Lägg därtill en drös med ringrostiga nyckelspelare – varav flera därför inte finns med i Englands trupp.
Fran Kirby, lagkamrat med Eriksson och Zecira Musovic i Chelsea, är en klasspelare när hon är i form men har haft bekymmer med hälsan. Man Citys Chloe Kelly, som likt Kirby tog sig in i säsongens Wsl-lag 2020/2021, har ägnat större delen av det senaste året åt att rehabilitera ett skadat knä.
Just en knäskada håller Arsenalstjärnan Jordan Nobbs borta helt från ännu ett mästerskap.
Stephanie Houghton, som tappade kaptensbindeln, genomgick en häloperation i februari. Utan att ha gjort en landskamp under Wiegman fanns hon med i bruttotruppen, men dock inte den slutgiltiga som togs ut i mitten av juni.
Att även Jill Scotts status varit osäker öppnade för överraskningen Lucy Staniforth i bruttotruppen. Men 29-åringen, som gäckats av skador och endast startat fem ligamatcher för Manchester United denna säsong, kom inte med i den slutgiltiga.
Som sagt, Three Lionesses uppladdning inför EM kunde ha varit bättre. Samtidigt kryddas hemmanationen med spännande spelare som redan nämnda Russo, Toone, Lauren Hemp samt 27-årige Beth Mead vars renässans under Arsenal-tränaren Jonas Eidevall inte har gått obemärkt förbi.
Öppningsmatchen är slutsåld, vilket är väldigt roligt. Det kan också framkalla lite stress…
”Det kommer bli gigantiskt”
De brittiska öarna må stoltsera med att vara fotbollens födelseplats men ingen kan förneka att det tog förvånansvärt lång tid innan engelska damlandslaget väckte ordentligt intresse. Mästerskapet i Kanada banade väg för större tv-publik och medial uppmärksamhet vilket har lett till givna konsekvensen: Höga förväntningar.
– Detta blir det största dammästerskapet i Europa någonsin, det kommer bli gigantiskt, säger Sarina Wiegman.
– Vi vet att öppningsmatchen är slutsåld vilket är väldigt, väldigt roligt. Det kan också framkalla lite stress, något vi är fullt medvetna om. Ju bättre förberedda vi är, desto större chans har vi.
Wiegman är van vid pressen, Bronze är en av spelarna som har nått tre semifinaler. England lär inte nöja sig med en ”meningslös” bronsmedalj denna gång heller – frågan är om vilja och publikens stöd är tillräckligt för att nå fram till guldet.