Jul­hu­set som ly­ser upp Grill­by

Ju­len – två­sam­he­tens helg. Men om man är en­sam i jul­hel­gen, var hit­tar man jul­gläd­jen då?

Ena-Håbo Tidningen - Enköping - - Sidan 1 -

För är det in­te så, att vi al­la är på ett el­ler an­nat sätt är be­ro­en­de av varand­ra för att samhället ska må bra?

J

ag är på det sto­ra va­ru­hu­set. Jul­rul­jan­sen är i full blom. Det är blott någ­ra få da­gar kvar till jul­hel­ger­na.

För and­ra är det en gläd­je. För mig en klump i hal­sen och en sten i ma­gen. Tyst­na­den hem­ma har jag bytt ut mot att nu i stäl­let stå mitt i kom­mer­sen.

Jag har fått för mig att det ska kän­nas bätt­re med den ofri­vil­li­ga en­sam­he­ten här. Risch rusch, kni­ven skär pa­ket­papp­ret på lö­pan­de band. Klick, klack, klac­kar mot mar­mor­gol­vet. Ljud­ni­vån är van­sin­nig.

Än­då är det helt tyst, i al­la fall in­u­ti mig. Be­döv­ning­en släp­per sak­ta där jag står li­te il­la till, mitt i hu­vud­gång­en, in­klämd mel­lan två tom­te­nis­sar.

Likt en vild ström for­sar de mot mig, vux­na, ung­do­mar och barn. Mös­sor, hands­kar och var­ma dun­jac­kor. De hål­ler varand­ra i han­den, skrat­tar och pe­kar på sa­ker run­tom­kring. Snart ska de hem och äta pep­par­ka­kor, dric­ka glögg och kanske slå in pa­ket.

Jag står här och låt­sas i min in­re tyst­nad att jag kän­ner des­sa män­ni­skor. Att vi hör ihop och är på väg hemåt till­sam­mans. Det är in­te sant, men att låt­sas får mig att an­das.

Knuff, buff, un­dan! Jag står i vägen, tyc­ker man. Mi­na med­män­ni­skor går på mig. För­bi mig, som vo­re jag ing­en.

Men jag är ju ing­en. Ing­en för nå­gon, in­te den­na stor­helg i al­la fall. Det är en jul i en­sam­het. Som all­tid när min son är hos sin pap­pa.

Ju­len är två­sam­he­tens helg. Stor­fa­mil­jens helg. Bar­nens helg. Och vem är jag ut­an al­la dem? Al­la per­so­ner­na som fat­tas mig? Re­la­tio­nen jag in­te läng­re har, bar­net som är nå­gon an­nans gläd­je på ju­len i år.

Det finns knappt nå­gon an­nan tid på året som du så tyd­ligt är in­ne el­ler ute be­ro­en­de på din ci­vil­sta­tus.

Var­je år un­der ju­lens hög­tid mö­ter jag och mi­na kol­le­gor på Li­ka Oli­ka med­män­ni­skor som har en fruk­tans­värd räds­la och ång­est in­för ju­len. Käns­lan de­las så­väl av de ut­an hem el­ler fa­milj som bor i vå­ra par­ker, grän­der el­ler trapp­upp­gång­ar– de vi kal­lar hem­lö­sa, som av de som har ett fy­siskt hem, men le­ver i sing­el­hus­håll.

Jag kän­ner så väl igen käns­lan se­dan min se­pa­ra­tion med de­lad vård­nad. Ing­et ljud av små föt­ter, ing­en tand­bors­te bred­vid min, ing­et pa­ket att var­ken ge el­ler få.

Men det finns sa­ker vi kan gö­ra för att in­klu­de­ra fler. Att gö­ra ju­len till oss al­la. För al­la slags män­ni­skor och livs­si­tu­a­tio­ner.

Ge­nom att le det där le­en­det åt al­la du pas­se­rar, ge­nom att sä­ga god jul till främ­ling­ar och ge­nom att in­te ta nå­got för gi­vet, ut­an upp­skat­ta var­je stund till­sam­mans med di­na med­män­ni­skor.

För är det in­te så, att vi al­la är på ett el­ler an­nat sätt är be­ro­en­de av varand­ra för att samhället ska må bra?

Och ju­len fi­rar vi ge­men­samt?

Ju­len kan se ut på oli­ka sätt. Många tving­as fi­ra EN EL­LER FLE­RA. en­sam­ma. FOTO: MOSTPHOTOS

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.