Smygattack – nyckeln till lyckad jakt

Vissa nemertiner är aktiva jägare som glider långsamt längs botten och använder luktsinnet för att hitta bytesdjur som exempelvis kräftdjur, snäckor eller havsborstmaskar. När bytet är lokaliserat förlitar sig nemertinen på överraskningsmomentet och attackerar snabbt med sin snabel för att fånga bytet. Hastigheten hos snabeln är viktig då själva djuret rör sig långsamt. Andra nemertiner livnär sig som asätare eller parasiter. Snabeln skjuts ut mycket snabbt och lindas runt bytet som sedan dras in mot munnen. Hos vissa nemertiner är snabeln beväpnad med sylvassa giftstiletter, andra har i stället bedövningsmedel och upplösande enzymer på snabeln. Nemertiner utsöndrar konstant ett illasmakande giftigt slem från huden för att avskräcka andra rovdjur. I slemmet finns hittills okända peptider som skulle kunna fungera som smärtstillande preparat inom medicin.

Det skulle vara billigare än blåsfiskmetoden, och dessutom ge en mer långsiktig hållbarhet. Nemertinerna kan hållas i akvarium och det går lätt att få upp slemmet, som hela tiden släpps ut från maskens hud. Att slemmet var oerhört giftigt hade vi redan sett. Dessutom fanns det redan flera vetenskapliga studier som vittnade om att slemmaskens gift var TTX, och att det hade med slemmets Vibrio- bakterier att göra. Vi inledde experiment för att isolera molekylen ur slemmet. Jakten hade börjat.

Att spåra och mäta koncentrationen av TTX är viktigt för den japanska livsmedelsmarknaden, eftersom blåsfisken är en exklusiv delikatess i Japan. Då TTX är dödligt för människan i så små doser som en tusendels gram finns det förstås en viss risk med att äta blåsfisk, och varje år dör människor till följd av TTXförgiftning efter en sådan måltid. Om dosen TTX i fiskköttet är extremt låg, men ändå närvarande, kan man få en lätt domning i mun och läppar. Detta anses förhöja matupplevelsen. I Japan finns därför standardiserade protokoll för att med stor precision upptäcka giftet. Att spåra TTX i slemmaskarna skulle därför bli lätt, trodde vi.

Vår idé var att plocka fram Vibrio- bakterierna ur slemmet och sedan odla dem, både med och utan slem. Om bakterien producerade TTX i något av proverna så skulle vi hitta det. Vi ville också noggrant undersöka själva slemmet.

De första proverna vi fick fram från våra slemmaskar skickades i väg till Statens provanstalt i Borås, som genomförde så kallad gaskromatografi med ett inte alldeles entydigt resultat.

Kromatografi är en separationsmetod som används för att skilja olika molekyler i en blandning från varandra, för att sedan kartlägga vilka molekyler provet innehåller. Beskedet var att vi förmodligen hade TTX, men det kunde också vara salterna från det medföljande havsvattnet som spökade. Redan nu började vi känna att vår marinbiologiska kompetens behövde breddas, och vi fick uppsöka några forskare som var mer bevandrade i analytisk kemi. Proverna fick sedan rinna igenom en vätskekromatograf hemma på den egna institutionen i stället. Och nog fick vi ett resultat som liknade Ttx-toppar i kromatogrammet, det vill säga det diagram som visar vilka molekyler som finns i ett prov. Men helt säkra var vi inte. Massan på molekylen stämde inte exakt med den köpta TTX vi använde som referens. Proverna gick vidare till olika kommersiella analyslabb som var välrenommerade för sin förmåga och vi försökte med filtrering, spädning och andra metoder för att separera molekylerna. Allt med samma otydliga resultat.

akterieodlingen verkade inte innehålla TTX, men själva slemmet såg mer lovande ut. Antagligen hade vi TTX, men säkra var vi inte. I alla prover som togs konstaterade vi giftigheten genom att utsätta krabbor för slemmet – varje gång med tydligt utslag. En krabba som träffar på slemmet blir i princip omedelbart paralyserad. Detta är en vedertagen, snabb, enkel och mycket pålitlig metod. Krabbans reaktion är inget direkt bevis för TTX, men om det skulle röra sig om något annat så måste detta också vara väldigt giftigt. I det här läget hade vi hur som helst hela tiden TTX för ögonen, så det var också vad vi såg.

Ju fler metoder vi prövade, och ju fler forskare som funderade, desto mer tveksamma blev vi dock till att det verkligen rörde sig om TTX. Vi lusläste nu vetenskapliga publikationer och för-

”Efter många år av fruktlöst slit visade det sig att vi snubblat över en typ av gifter som faktiskt inte har setts förut.”