Integration

Av HENRIK HÖJER Foto HUSSEIN EL- ALAWI / SYDSVENSKAN/ TT

– En orsak kan vara att vi samtidigt lämnade tillverknings- samhället för ett tjänstesamhälle, med allt större krav på språk och kunskaper om samhället – i det här fallet Sverige. Sådant som det tar tid att lära sig. En annan orsak är ”Hela Sverige-strategin” som inleddes i mitten av 1980-talet.

Strategin infördes för att fördela flyktingar över hela landet, vilket skulle gynna integrationen.

– Det var en god tanke – men i praktiken placerades de där det fanns gott om lägenheter men ont om jobb. Detta visade sig vara dåligt för integrationen.

Jan Ekberg har konstaterat att integrationen historiskt sett varierat mycket mellan olika regioner i Sverige. De bosnier som kom till Sverige under de jugoslaviska upplösningskrigen i början av 1990-talet fick snabbt arbete på orter som Gislaved, Gnosjö och Värnamo.

– Sådana orter med många småföretag har haft en fenomenal förmåga att integrera invandrare, säger han. Dessa orter tog emot stora grupper flyktingar och de fick snabbt jobb. Matchningen på arbetsmarknaden fungerade – ofta handlar det om små lokalsamhällen där det finns gott om informella kontakter där man kan bemöta arbetssökande med, ”Nej vi behöver inte anställa någon just nu, men gå bort till grannföretaget X, de har sagt att de behöver folk” – och vips är den här personen i arbete!

När det handlade om flyktingar från Bosnien var ett par år efter ankomsten till Sverige 90 procent i arbete i Gnosjöområdet medan siffran var 30 procent för dem som kommit till Malmö.

– Sedan påverkade förstås det allmänna konjunkturläget, som ofta varit gott i Gnosjöområdet, även när det varit sämre i andra delar av landet.

Jan Ekberg poängterar dock att det handlat om relativt lågkvalificerade jobb som man snabbt kunnat ta utan större förkunskaper.

JAN EKBERG

Professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö.

nder hösten har det ibland talats om att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan välfärdsstat och omfattande invandring. Men det håller inte Joakim Ruist med om.

– Nja, Sverige har haft västvärldens högsta flyktinginvandring i 30 år, säger Joakim Ruist. Och vår välfärdsstat ser väl ut att ha klarat sig? Under det senaste året har volymen ökat och kommer att addera ytterligare kostnader, men det finns inget i detta som hotar välfärden.

– Men tveklöst är flyktinginvandring en både kortsiktig och långsiktig kostnad, fortsätter han. Med bättre integration kan vi minska denna kostnad, men att det skulle gå med plus, som många hävdade häromåret – det är rent önsketänkande.

– Allt hänger på integrationen, säger Jan Ekberg. Om vi får upp sysselsättningsgraden så kan vi ta emot fler, men om integrationen forsätter att vara lika dålig så kan situationen bli allvarlig.

Den demografiska utmaningen då? Landets befolkning blir äldre. Det har förts fram att invandringen skulle kunna råda bot på det problemet.

– Invandring kan inte hejda befolkningens åldrande, men bromsa det något, säger Jan Ekberg. Ska man hålla andelen över 65 år konstant måste vi ha en enormt stor invandring, en volym som inte vore hållbar i övrigt. Så det argumentet har aldrig fungerat för mig. Den demografiska utmaningen med en åldrande befolkning bör rimligen lösas genom att vi jobbar några år längre. Joakim Ruist håller med: – Så länge gruppen flyktingar inte är i arbete, trots en fördelaktig åldersstruktur, så kan de inte försörja en åldrande befolkning. Jag ser heller ingen anledning att vara proaktiv på området.

Enligt Joakim Ruist är Sverige ett så attraktivt land att den dag vi behöver yngre arbetskraft så kan vi enkelt rekrytera dessa människor, och arbetskraftsinvandring är ju en helt annan sak än flyktingmottagning.

– Egentligen tror jag att alla som är för en hög flyktinginvandring är det av humanitära skäl och inte för att de tror att det innebär en samhällsekonomisk vinst. l l Integrationen har blivit något bättre i utanförskapsområdena, men samtidigt bor allt fler människor i sådana områden. l SCB:S rapport Integration – med fokus på 15 stadsdelar från slutet av 2015 ger en detaljerad bild av integrationens utveckling under perioden 1997–2013. Stadsdelarna är typiska utanförskapsområden präglade av låg förvärvsfrekvens och många elever som går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det handlar om platser som Tensta och Rinkeby i Stockholm, Hovsjö och Ronna i Södertälje, Biskopsgården i Göteborg och liknande. Personerna som bor i dessa områden motsvarar 1,3 procent av landets befolkning – men befolkningen i dessa stadsdelar har ökat med 22 procent under perioden, medan hela rikets befolkning har ökat med 9 procent under samma tid. Nästan 80 procent av dem som bor i dessa områden har utländsk bakgrund. l Andelen som blivit behöriga till gymnasiet har minskat under perioden, och ligger på drygt 60 procent. l I de här stadsdelarna arbetar omkring 40 procent av de vuxna kvinnorna och 50 procent av de vuxna männen. Detta är en tydlig förbättring sedan slutet av 1990-talet. l Bland de vuxna i områdena har nästan en tredjedel endast förgymnasial utbildning, vilket kan jämföras med 10 procent av hela Sveriges befolkning (dessutom finns en rätt stor grupp med okänd utbildningsnivå i dessa områden). Andel förvärvsarbetande i åldern 20–64 år, bosatta i utanförskapsområden (URB).

1997–1999