Rwanda – från folkmord till föregångsland
Efter folkmordet 1994 har Rwanda i centrala Afrika på flera sätt blivit ett föredöme i regionen. Deras parlament har HÖGST ANDEL KVINNOR – men spelar det någon roll? I VÄRLDEN
Rwandas huvudstad Kigali ligger på en högplatå av böljande gröna kullar som ibland gör staden svår att orientera sig i. Runtom staden reser sig ännu högre kullar. Det är rent på gatorna. Det byggs överallt och man ser många dyra bilar på vägarna, som håller europeisk standard. Plastpåsar är förbjudna. Någon har kallat Rwanda för Afrikas Singapore – och av de kåkstäder, som finns i så många andra av Afrikas storstäder, syns det inte mycket av.
– Överallt i Rwanda ser man folk som jobbar. Överallt, säger en amerikansk hjälparbetare som bor på samma hotell som jag. Han har arbetat i över ett dussin afrikanska länder i 30 år, är gift med en kvinna från Nordafrika och verkar ha sett det mesta.
– De odlar sin mark överallt – det rwandiska folket arbetar verkligen hårt, säger han.
Att Rwanda är Afrikas mest tätbefolkade land märks inte så mycket av, inte ens i biltrafiken. Folk åker motorcykel med hjälm på. Då och då faller kraftiga skyfall.
Rwanda har haft en mycket god utveckling under 2000-talet. Den årliga tillväxten har legat på 6–7 procent. De extremt fattiga minskade från 24 procent till 16 procent bara mellan 2010 och 2014, enligt Sida. Mödradödligheten har minskat kraftigt, tack vare stora satsningar på hälsovården i landet.
Landet är även en förebild i Afrika vad gäller familjeplanering. Staten stödjer användning och distribution av preventivmedel, som används allt mer. Rwanda har gått från 6 till 4 barn per kvinna bara de senaste 10 åren. Allt fler barn – över 80 procent – går ut grundskolan. Jordbruket har moderniserats, och it-sektorn ökar. Medellivslängden ökar kraftigt och är nästan 70 år, betydligt högre än snittet i Afrika, som är drygt 60 år. Och så vidare.
I Rwanda har man även satsat på att ge kvinnorna allt mer plats i politiken. Globalt sett är 20 procent av världens parlamentsledamöter kvinnor. Men detta lilla centralafrikanska land sticker ut i detta sammanhang. År 2003 gick Rwanda förbi Sverige som världsetta vad gäller kvinnorepresentation i parlamentet. Sedan dess har de dragit ifrån allt mer. Efter valet i höstas är andelen kvinnor i parlamentet 64 procent, vilket är världsrekord – långt över nuvarande tvåan Kuba med lite över 50 procent kvinnor.
– Vi har ett kvotsystem som garanterar kvinnor 30 procent i parlamentet, men det har även flera andra länder i denna region, säger Christopher Kayumba, som är forskare i samhällsvetenskap vid University of Rwanda. Han undervisar även i journalistik på detta universitet.
Christopher Kayumba disputerade vid Göteborgs universitet för några år sedan – på en avhandling om kvinnorepresentationen i Rwandas parlament som ett led i nationsbyggandet efter folkmordet. Vi träffas i centrala Kigali.
– Så kvotsystemet förklarar inte Rwandas unika situation, säger han. Den förklaras av tre andra saker, säger han och fortsätter:
– För det första av folkmordet våren 1994. Över 97 procent av förövarna var män – och många av dessa män flydde landet eller fängslades efteråt. Så i mitten och slutet av 1990-talet hade Rwanda helt enkelt mansbrist. Över 70 procent av befolkningen var kvinnor, vilket underlättade för dem att göra politisk karriär.
– För det andra organiserades politiken före folkmordet kring etnicitet. Och detta behövde vi ändra på. Därför blev kön ett sätt att legitimera makten, i stället för etnicitet. Om man inte längre ville kvotera längs etniska linjer för att uppnå rättvisa, så kunde man kvotera enligt kön.
– För det tredje har vi ett proportionellt valsystem som gynnar kvinnor mer än ett majoritetssystem skulle göra. Partierna sätter ihop listorna, så väljarna bestämmer inte – det gör partierna, säger Christopher Kayumba.
Jag frågar honom hur han tror att de många kvinnorna i parlamentet påverkar samhället.
– Jag har en dotter som nu är 25 år gammal, säger han. Hon har växt upp i ett land där fler och fler kvinnor fått politisk makt. Talmannen i parlamentet är till exempel en kvinna. Så jag tror att exemplets makt är stor. De unga kan hitta förebilder. Kvinnor kan alltså göra mer än att laga mat! Jag tror att det motiverar de unga att ta för sig.
– Men, säger han, jag vet att en del män är emot det. Man kan höra att detta underminerar familjen, och andra patriarkala uttryck. Men dessa män är i minoritet.
Han menar att detta jämställdhetssystem är ett sätt att försöka ena landet, även om han poängterar att i den privata sektorn ligger kvinnor långt efter. Christopher Kayumba är inte rädd för framtiden. – Det har skett försoning och framsteg. Men det tar tid att läka ett land. Ska det ske långsiktigt så behöver ekonomin fortsätta växa. Det är vid ekonomiska kriser som man börjar skylla på andra och bli misstänksam. Det behövs också fortsatta reformer som gör att samhället är rättvist och okorrumperat. Att ingen exkluderas ur politiken. Dessutom påverkas vi av hur vår region utvecklas. Vi påverkas av våra grannar. Vi behöver en fortsatt regional integration. Jag frågar om han tror att detta kommer ske. – Ja, jag är en stor optimist, med tanke på alla framsteg som redan skett, säger han.
Och Christopher Kayumba är inte ensam om sin optimism och framstegstro, det är återkommande ord i många av de samtal jag har med rwandier under mitt besök i Kigali: framsteg och optimism.
Nyligen publicerades en studie som analyserar huruvida den höga kvinnorepresentationen betyder något för vanligt folk. Där framkommer att intentionerna inte har räckt ända fram.
– Även i parlament med hög kvinnorepresentation får kvinnor ofta sekundära roller, säger Andrea Guariso, forskare i nationalekonomi vid Trinity college Dublin. Han är medförfattare till studien i den vetenskapliga tidskriften Development and Change.
– Men i Rwandas parlament har kvinnor fått allt tyngre positioner i takt med att de har blivit fler.
Andrea Guariso och hans kolleger har även analyserat
över 700 vanliga rwandiers livshistorier, som har samlats in av forskare under åren 2007–2015. Där har forskarna bland annat frågat om hur människor har känt sig representerade i politiken.
– Huvudresultatet är att både män och kvinnor känt sig lika representerade över tid. Vi såg inte att kvinnor kände sig bättre representerade i takt med att det blivit fler kvinnor i parlamentet, säger Andrea Guariso. – Detta förvånade oss, säger han. Forskarna undersökte också frågan om etnicitet. Och de såg då att båda de två stora folkgrupperna, hutuer och tutsier, ofta uttryckte att de inte var tillräckligt representerade, när de fick frågor om detta.
– Så etnicitet verkar fortfarande vara viktigare än kön i Rwanda, säger Andrea Guariso. Väldigt få kvinnor nämnde kön i själva intervjuerna, medan många talade om etnicitet.
– Vi tolkar detta som att den etniska konflikten fortfarande påverkar människors identitet, även om myndigheterna mer eller mindre har förbjudit prat om etnicitet, säger han.
Han poängterar dock att genusfrågan ändå är en stor framgång, men att den inte har trängt ner i de vanliga medborgarnas liv.
– Jag vill gärna vara optimist, och tror att den positiva tolkningen är att detta tar tid. Rwanda har varit ett mycket patriarkalt samhälle i hundratals år. Förändringarna i parlamentet har skett de senaste decennierna. Kanske är detta bara ett första steg. Men det är inte lätt att förändra ett samhälle. Det tar tid. Så det är för tidigt att säga om denna kvinnorepresentation enbart är ett kosmetiskt drag eller inte.
– Men av olika kosmetiska förändringar så är detta en bra sådan. Förebilder är viktiga, säger Andrea Guariso.
Jag hade inte tänkt beröra folkmordet på folkgruppen tutsier våren 1994 i detta reportage, eftersom det är det enda många känner till om Rwanda. Men det går inte att undvika.
– Allting i Rwanda i dag kretsar kring händelserna 1994, säger Frank Habineza. Han är partiledare och grundare av Rwandas miljöparti, och parlamentsledamot sedan valen i september. Han är också landets ledande oppositionspolitiker.
– Landet kollapsade. Nästan en miljon dödades, flera miljoner flydde. Ekonomin havererade, allt stannade upp, säger han.
– Man hittar fortfarande nya massgravar, säger Frank Habineza och påpekar att i Rwanda talar alla samma språk, de har samma religion och delar samma kultur. Landet skiljer sig därmed från många afrikanska länder som kan bestå av människor med olika språk och religioner. Men ändå skedde folkmordet här.
Jag besöker Kigali genocide memorial som ligger i centrala Kigali. Där ligger de 250 000 människor, som dödades bara i Kigali, begravda. Jag går sakta förbi de stora massgravarna som ligger i en vacker trädgård. Det är tyst och stilla och mycket starkt. Kropparna av 250 000 människor tar stor plats.
Där finns även ett litet museum. Det är nästan tomt den här förmiddagen. Jag och ett par, tre andra besökare får först se en kortare film som förmedlar den viktigaste bakgrundsinformationen. Sedan går vi in. Det jag får se kommer jag aldrig att glömma. Filmer, bilder, föremål och kvarlevor från våren 1994. Saker man aldrig skulle visa på ett museum i Europa. Jag hastar igenom, snudd på fysiskt illamående. Orden räcker inte till för att förklara.
Folkmordet i Rwanda är, både i relativa och absoluta tal, ett av de värsta i världshistorien. På ett par månader dödades nästan en miljon människor. Främst med macheter, knivar och klubbor. Ytterst få överlevde massakrerna. Interahamwe – hutumilisen som stod för merparten av det manuella dödandet – måste faktiskt ha varit långt värre än SS, Röda khmererna och Islamiska staten, tänker jag, när jag blinkar i solljuset när jag kommer ut från det mörka museet. Jag försöker dricka en kopp kaffe men mina händer skakar. Bokstavligen.
I dag är Rwanda ett av Afrikas tryggaste länder. Kriminaliteten är låg och den personliga säkerheten hög.
Strax utanför Kigali ligger en skattefri zon, där företag som etablerar sig får land att bygga på och skattefrihet i fem år. Nyss
har Volkswagen byggt en ny fabrik där, och fler investeringar är att vänta.
Jag hinner med ett besök i parlamentet också – men träffar trots flera försök inga av de kvinnliga parlamentarikerna. Parlamentsbyggnaden besköts under striderna 1994, och man har låtit spåren vara kvar. Som ett minne från den gamla onda tiden.
Jag lotsas genom parlamentets folkmordsmuseum, som har mer fokus på hur det stoppades av den nu sittande presidenten, Paul Kagame, då rebelledare. Och det är helt korrekt att hans styrkor avbröt blodbadet, men museet består främst av stora heroiska målningar av olika delar av skeendet. Jag får en egen guide som långsamt och utförligt berättar om olika trupprörelser, logistiska problem och geografiska detaljer under kriget som stoppade folkmordet.
I parlamentet talar jag åter med Frank Habineza, som även ställde upp som motkandidat till Paul Kagame i det senaste presidentvalet.
– Ja, Rwanda reser sig, säger han. Vi har gått från total katastrof 1994 till ett helt nytt Rwanda. Försoningen har varit framgångsrik, tack vare folkdomstolarna, gacaca. Detta har både skapat rättvisa och försoning. Det verkar ha fungerat! Inte helt perfekt, men ganska bra.
– Vi har nu lagar emot folkmordsförnekelse och mot etniskt hat, säger han.
– Det har skett stora investeringar i landet, fortsätter han. Nu ser vi resultaten av detta.
– Visst finns det lite korruption, men jag vågar lova att ingen polis i Rwanda skulle be om en muta, säger han. Detta är mycket bra för investeringar. Jag frågar hur det känns att som man vara i minoritet i parlamentet.
– Det är helt ok, skrattar Frank Habineza. Jag tror att kvinnor är mindre korrumperade. Många män betyder ofta mer mutor.
Rwanda är faktiskt ett av de minst korrumperade länderna i Afrika. F&F rapporterade nyligen om en studie som visade att korruption generellt minskar i samhällen med fler kvinnor i parlament och på andra maktpositioner (”Mer korrupt utan kvinnor”, F&F 8/2018). Rwanda har ett korruptionsindex på 55 på Transparency Internationals 100-gradiga skala – ungefär som Spanien eller Sydkorea (Sverige har 84). Bara Botswana och Seychellerna är mindre korrumperade i Afrika. Och Rwanda ligger högt över sina grannländer, som har fått korruptionsindex på runt 20–30 på samma skala.
Det största problemet i Rwanda i dag är att elektriciteten inte räcker till, berättar Frank Habineza. Rwanda importerar i nuläget el.
Men det är mer än el som ännu saknas i Rwanda. Demokratin är nätt och jämnt hyfsat fungerande med afrikanska mått mätt, och sittande presidenten Paul Kagame anses av många som auktoritär och maktfullkomlig. I det senaste presidentvalet fick han 98 procent av rösterna och oppositionspolitiker har både fängslats och dödats.
Men en sak finns det gott om i Rwanda – den optimism som är så frånvarande i vår del av världen. Det är svårt att sätta fingret på det, men man anar det i vardagliga samtal, och det finns gott om data som belägger det. Det kommer att bli bättre, det kan inte bli värre.
Det är ingen dålig sak att ha med sig i livet – att man är på väg någonstans, och att man faktiskt reser sig. l