Periodiska systemet är mycket mer än bara kemi

Iår fyller det periodiska systemet 150 år. Ett redskap för att finna en systematik bland alla kända grundämnen – men också en uppställning som rymmer mycket mer än kemi. I varje bokstavsbeteckning, i varje siffra, i varje period finns berättelser om universum, jorden och mänsklighetens nutid och historia.

Mannen som fått äran av att ha skapat systemet hette Dmitrij Mendelejev och bara hans livshistoria är så spännande att man kan dröja vid den ett tag. Den berättar om hur viljan att lära kan övervinna svåra hinder. Det berättas att Mendelejevs mamma förstod att sonen, som hade 13 syskon, var något särskilt. Hon tog honom på en 200 mil lång resa från hemstaden Tobolsk i Sibirien, först till Moskva och sedan till Sankt Petersburg, för att han skulle få studera. Han var då faderlös och i stort sett utfattig. Med åren blev han en ansedd vetenskapsman och professor vid flera ryska universitet. Och 35 år gammal presenterade han år 1869 det som skulle bli det periodiska systemet. På den tiden kände man till 63 grundämnen och en av finesserna med Mendelejevs system var att han vågade tänka tanken att det kanske fanns ännu fler. Därför lämnade han luckor i systemet för framtida upptäckter. I dag känner vi till 118 grundämnen och systemet fungerar fortfarande ungefär så som Mendelejev hade tänkt sig.

Att kemi också kan vara litteratur blir vällustigt tydligt i den italiensk-judiska författaren och kemisten Primo Levis bok Periodiska systemet. I 21 korta berättelser ur författarens liv – från barndomens önskan att förstå världen med hjälp av kemi, till fascismens framväxt, tiden i Auschwitz och livet efter – tar han oss med på en fantastisk resa. Från kemin till författarskapet, från ensamheten till kärleken. Varje kapitel utgår från ett grundämne som spelat en roll i ett visst skede av författarens liv, till exempel cerium, nickel och kol. Vi får läsa om färg som inte stelnar, läppstift som flyter ut och stift till tändare, som blir författarens räddning de sista veckorna i lägret. Det är en historia om att vilja förstå världen och människorna, det egna jaget och relationen till andra. Boken kom ut första gången 1975 och finns nu i nyutgåva. Även den som påstår sig vara helt ointresserad av kemi kommer att få en helt ny syn på världens byggstenar.

När kemisten Levi berättar om nickel hör jag för första gången talas om kobolder. Det är en sorts tomtar som man trodde bodde i gruvor. Ibland ville de sabotera för människor och ersatte därför användbara och hett åtrådda metaller med värdelös kobold. Grundämnet kobolt har fått namn efter dessa tomtar och länge visste man inte riktigt vad man skulle använda det till, mer än att färga glas blått. I dag är det en hett åtrådd metall, helt avgörande för den batteriteknik som gör att vi kan ha mobiler och köra elbil. Det är också en råvara vars brytning orsakar stort mänskligt lidande bland dem som arbetar i och omkring gruvorna. Jag tycker att berättelsen om kobolderna berättar historien om oss människor – vår oförmåga att se och förstå allt i vår värld, men också om vår vilja att alltid hitta en förklaring, även till det vi faktiskt inte vet. Vilka är vår tids kobolder? Var skarvar vi när vi inte förstår?