SYNKROTRONLJUSET AVSLÖJAR URTIDSÖDLANS MATVANOR

Det var ovanligt att dinosaurier gnagde på ben, som till exempel hunddjur gör. Men det fanns undantag. Med hjälp av synkrotronljus har en forskargrupp från Uppsala universitet studerat koproliter (fossil avföring) från urtidsreptilen Smok wawelski som levde i nuvarande Polen för ungefär 210 miljoner år sedan. Smok var antingen en mycket tidig dinosaurie, eller en av dinosauriernas föregångare.

Forskarna undersökte koproliterna vid synkrotronen ESRF i Grenoble i Frankrike. De använde mikrotomografi med faskontrast för att göra tredimensionella bilder av innehållet. De kunde då se att koproliterna innehöll bitar av ganska grova ben, som Smok måste ha tuggat i sig. Studien publicerades i tidskriften Scientific Reports.

period som i skolböckerna brukar kallas jägarstenåldern. – Vi har aldrig tidigare haft några bevis för att man har använt benpilar för att jaga de stora djuren, säger utgrävningens projektledare Björn Nilsson.

Det finns sedan tidigare fynd av benpilar, och det finns fynd av både små och stora bytesdjur. Men det är inte lätt att pussla ihop hur själva jakten gick till. Det nya fyndet ger en detaljbild från en 9 000 år gammal jaktscen.

Men såret som pilen gjorde kan knappast ha varit en dödande skada – en liten benpil räcker inte för att fälla en stor uroxe. Trots det finns inga tecken på att benet hade börjat läka. Alltså måste djuret ha dött kort efter att ha träffats av benpilen. Antagligen jagade människorna i grupp och fällde bytesdjuret gemensamt. Men det skulle också kunna vara så att de använde särskilda knep, som att smörja in pilspetsen med gift. Finns det i så fall rester av stenålderskemi i uroxbenet, som kan avslöja ett möjligt gift – och vad skulle det i så fall kunna bestå av?

För att undersöka detta vände sig Björn Nilsson på nytt till Franco Zanini och hans kolleger vid Elettra, som kan hjälpa honom att utnyttja fler av det stora utbud av tekniker som erbjuds där.

– Så fort man har ett nytt verktyg så kan man upptäcka nya saker, säger Björn Nilsson.

Nästa steg blev att söka efter ämnen som inte verkar höra till benet. När ett föremål blir belyst med synkrotronljus kommer atomer av olika slag att fluorescera, det vill säga avge ett eget ljus av en bestämd våglängd, som avslöjar vilket grundämne det är fråga om. På så vis kan forskarna identifiera även väldigt små mängder av olika grundämnen i ett material.

Det första resultatet var lovande. I pilhålet fanns bland annat oväntade tungmetaller. Vad kunde det betyda? Var det spår av gift, eller något helt annat?

Undersökningen har nu följts upp med ännu en teknik, diffraktion, som kan visa strukturen hos olika kemiska föreningar. Den metoden är mycket svårare att utföra och att tolka. Men förhoppningsvis ska den ge nya ledtrådar till vad som hände på jaktplatsen för 9 000 år sedan. Analysen pågår fortfarande. l