SVENSKT SYNKROTRONLJUS ÖVER KULTURARVETS GÅTOR
Arkeologen Björn Nilsson håller i en arbetsgrupp som ska hjälpa forskare inom arkeologi, geologi och olika former av kulturarvsstudier att dra nytta av synkrotronljusanläggningen Max IV i Lund. Han har länge haft ögonen på de möjligheter som avancerade tekniker kan ge.
– Jag kommer från det humanistiska hållet, verkligen. Men när jag höll på med min avhandling kom jag i kontakt med arkeologins systervetenskap geologi, och geologerna är bra på att snappa upp nya tekniker.
Redan när Max IV planerades togs initiativ från laboratoriets sida för att få med fler forskningsgrenar på tåget.
– Ganska tidigt försökte man få humanisterna intresserade. För kostnaden skulle bäras av hela universitetet, och då är det viktigt att alla kan dra nytta av projektet, säger Björn Nilsson.
Mötet mellan fysik och de mer kulturinriktade forskningsgrenarna känns kanske otippat, men det finns mängder av gåtor inom humaniora som har utforskats med synkrotronljus. Ett tidigt svenskt exempel är när kemisten Magnus Sandström – nu professor emeritus vid Stockholms universitet – för drygt 15 år sedan undersökte regalskeppet Vasa. Han tog med sig träprover till synkrotronanläggningar för att analysera förekomsten av olika svavel- och järnföreningar och kunde på så vis få mer kunskap om nedbrytande processer.
Ett av Björn Nilssons kommande projekt är att undersöka guldgubbar – tunna guldbleck med präglade figurer som har hittats på ett antal platser i Norden. Genom att analysera förekomsten av andra ämnen i guldet går det att få fram ett slags fingeravtryck, som ger ledtrådar om varifrån guldet kommer. Det skulle kunna säga något om hur handelskontakterna såg ut under järnåldern, när guldgubbarna tillverkades.
I väntan på att de rätta teknikerna ska bli tillgängliga vid Max IV gör Björn Nilsson sina undersökningar på andra platser, till exempel vid synkrotronen Elettra i Trieste dit han skickade ett ben från en uroxe (se artikeln intill).
Vid Elettra finns en grupp forskare som hjälper exempelvis arkeologer, paleontologer och konservatorer på museer att hitta en teknik som kan besvara deras frågor. Gruppen leds av Franco Zanini, som själv är fysiker men som länge har jobbat med breda tillämpningar. Han har bidragit till undersökningar av allt från Stradivariusfioler till ben från neandertalare. Nu har han ett nära samarbete med Björn Nilssons arbetsgrupp. Franco Zanini bjuder in skandinaviska forskare till Elettra, där de får berätta vad de skulle vilja ta reda på.
– Vi har många svar, men vi har inte frågorna, säger han.
Vid Elettra erbjuds ett helt knippe med olika undersökningsmetoder. Tanken är att det om några år ska bli så även vid Max IV i Sverige.
– Det fina med synkrotroner är att många tekniker finns på samma plats, säger Franco Zanini. Gå 20 meter och gör en annan analys.
Många hoppas att möten mellan olika forskningsfält ska ge helt oväntade synergieffekter. Franco Zanini är full av historier om hur tekniker som utvecklats i ett syfte kan användas i andra sammanhang. Som den gången för 20 år sedan då chokladforskning hjälpte ett Formel 1-lag.
– Det var en tidigare ingenjör hos Ferrari som hade börjat jobba för ett annat lag. De hade problem med ett nytt material i sin motor. Vid flera tävlingar hade bilen inte ens kommit i mål. Problemet var att materialet var poröst och därför svårt att studera. Men tack vare en teknik som vi hade utvecklat för att studera en porös chokladbit kunde vi undersöka och beskriva stabiliteten i motormaterialet, berättar Franco Zanini.