Nu flyttar vi till månen
50 år efter människans första steg på månen har intresset för bemannade månfärder fått ny fart. En plan är att därifrån kunna skicka bemannade farkoster till mars.
I stället för att kretsa nära jorden ska nästa rymdstation ha en bana som går tätt intill månen. Tanken är att kunna göra noggrannare studier av själva månen. Dessutom finns det planer på att använda månen som startplats för vidare färd mot Mars. | Sid 36
DDen 20 juli 1969 klev Neil Armstrong ned på månen och yttrade sina berömda ord: ”Ett litet steg för en människa, ett jättesprång för mänskligheten”. Jorden runt följde människor tv-sändningen. Det var ett på många sätt betydelsefullt ögonblick. Men än i dag, 50 år senare, vet vi fortfarande inte vilken den långsiktiga betydelsen är.
I backspegeln kan Apolloprogrammet, den amerikanska satsningen att skicka människor till månen, se ut som en kortvarig parentes i rymdfartens historia. Under en period på bara tre och ett halvt år satte totalt tolv personer sin fot på denna himlakropp.
Den 14 december 1972 lyfte de sista astronauterna från månen, betydligt mindre bevakade i medierna än vid det första besöket 1969. Astronauten Gene Cernan var den sista människan som lämnade månen. När han steg upp i månlandaren höll han ett kort litet tal: ”Vi lämnar månen som vi kom, och som vi, om Gud så vill, ska återvända: med fred och hopp för hela mänskligheten”.
Gene Cernan var alltid övertygad om att hans besök inte var slutet på månfärderna, utan i början på en helt ny era där människor skulle bege sig allt längre ut i rymden. Han hann dock inte se något av detta under sin livstid. Under lång tid tycktes intresset för att utforska månen helt ha dött, och rymdfarten siktade antingen längre bort eller stannade nära jorden. Satelliter för kommunikation och jordobservation sändes upp kring jorden. En rad obemannade rymdsonder skickades till olika avlägsna delar av solsystemet. All mänsklig rymdfart har under tiden fokuserat på en rad rymdstationer i låg omloppsbana kring jor
den, med ISS som den nuvarande höjdpunkten endast 40 mil ovanför våra huvuden.
Nu ser det ändå ut som om det drar ihop sig till nästa del av människans månäventyr. Men den här gången är månen inte slutdestinationen, utan ett delmål i en större och mer långsiktig plan. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa fick 2017 ett direktiv från landets president Donald Trump, som bland annat säger att människor ska landa på månen igen för att sedan fortsätta till Mars. I våras antog Nasa dessutom en skärpt utmaning: att sätta en astronaut på månens yta redan om fem år, 2024.
Bland dem som ser fram emot detta finns David Parker, direktören för mänsklig rymdfart och utforskning med robotar på den europeiska rymdstyrelsen Esa. Han betonar bland annat de vetenskapliga lärdomar mänskligheten skulle kunna få ut av att ha ett bättre fotfäste på månen.
– Månen är ett museum över 4,5 miljarder år av solsystemets historia. Vi har inte utforskat det museet ännu. Vi gick bara till museibutiken och plockade åt oss några souvenirer och for hem igen. Nu måste vi ta oss till månen på ett uthålligt och långsiktigt sätt, säger David Parker.
Programmet kallas för Artemis. En av komponenterna är en ny internationell rymdstation, Lunar orbital platform-gateway.
Den kommer att kretsa i en bana kring jorden som för den nära månen.
– Det blir ett basläger för att utforska ytan på månen, säger David Parker.
Flera förstudier har redan gjorts för de europeiska bidragen till den nya stationen. Så småningom är Gateway också tänkt att vara en docknings- och underhållsstation för det första rymdskeppet som ska sändas till Mars. Teknik för Marsresorna ska testas på stationen och på månens yta.
– Idén är att Gateway ska vara i full funktion 2028, säger David Parker.
Om det nu blir fråga om att människor ska ta sig till månen redan 2024 måste den internationella boendemodulen vara på plats i tid innan dess, medan de andra delarna kan läggas till senare.
Det återstår dock några viktiga komponenter för att kunna genomföra hela planen. USA har inte själva kunnat sända ut astronauter i rymden sedan rymdfärjan pensionerades 2011,
utan i stället använt sig av ryska Sojuz-farkoster. Men de ryska raketerna är inte heller tillräckliga för en månfärd. Nasa behöver tillgång till en stor och pålitlig bärraket, och dessutom själva rymdkapseln – farkosten som människor kan resa med.
Utvecklingen av nya raketer har kommit en bra bit på väg.
Nasa har utvecklat en ny jätteraket, SLS, som blir större än de Saturn V-raketer som användes i Apollo-programmet. Motorerna har testats grundligt, men ingen SLS-raket har ännu lyft från marken. Den nya rymdkapseln Orion är också på gång, men inte riktigt färdig. Även här finns en europeisk del, servicemodulen som står för kraftförsörjning, framdrivning och vatten och syre till astronauterna. Den levererades i höstas.
– Nästa test av Orion är planerat till juli. Det blir en demonstration av systemet för att evakuera besättningen och få dem bort från avskjutningsrampen om det skulle uppstå ett nödläge, berättar David Parker.
Parallellt med detta utvecklingsarbete stöttar Nasa privata företag som även de utvecklar rymdkapslar för astronauter. De ska kunna användas för att sända astronauter till den nuvarande rymdstationen ISS, och längre fram även till Gateway-statio