Clara Alfsdotters korta skelettskola
DÄRFÖR BEGRAVER JAG FOLK I TEXAS
Tack vare att människor väljer att testamentera sin döda kropp till Forensic anthropology center vid Texas state university går det att studera hur kroppens nedbrytning går till. I min studie undersöker jag hur nedbrytningen skiljer sig åt i olika utrymmen. Jag har placerat två kroppar i kistor, och en kropp i ett större schakt med tak. Två av ”gravarna” går att öppna, och kropparnas nedbrytning dokumenteras varannan dag. Den tredje kistan ligger helt nedgrävd och ska grävas ut efter ett år. Med en arkeologisk metod som kallas arkeothanatologi kan man lista ut hur kroppen har behandlats efter döden. Frågor som ofta kan besvaras är huruvida den döde har placerats direkt i jord, eller lagts i en behållare (som sedan ofta förmultnat), och hur graven varit utformad. Man kan också ta reda på om kvarlevorna har hanterats efter gravläggandet. De svar man får berättar också om kulturella seder och bruk. Kunskap om hur snabbt olika leder bryts ner kombineras inom arkeothanatologi med studier av vilka leder som fortfarande ligger i anatomisk riktig position när vi hittar ett skelett. Detta gör att man kan förstå hur liket, och i förlängningen skelettet, har påverkats av olika faktorer. Genom att separera naturliga processer från mänsklig hantering av kvarlevorna kan man ofta spåra kroppens originalposition och gravens utformning. I min studie utvärderar jag den förmodade sekvensen för de olika ledernas nedbrytning, samt hur förruttnelse och leder beter sig i olika tomrum.
– När jag hade lyckats sätta ihop flera fragment av skallen kunde jag få ett helhetsintryck av skadan. Jag såg att brottet är trattformat inåt och kanterna i akut vinkel mot benets ytskikt. Jag kunde utröna att brottet skett samtidigt med döden, och att det sannolikt rört sig om trubbigt våld. För att ta reda på hur skadan uppstått får man ofta söka sig till statistik, benens sammanhang och var på skelettet skadan är belägen. Skador ovanför den så kallade ”hattlinjen”, som i detta fall, uppstår sällan vid olyckor, berättar hon.
I arbetet med att analysera kvarlevor efter massakern vid Sandby borg insåg Clara Alfsdotter att hon, och arkeologin generellt, har luckor i kunskapen om hur kroppar bryts ner under olika förhållanden – om de förmultnat i gravar eller, som i Sandby borg, ovan jord.
Sådana processer kan man studera i USA, där det finns sju ”human decomposition facilities” – anläggningar där mänsklig förruttnelse studeras – i olika klimat. Det har inte funnits någon motsvarighet i Europa förrän i höstas då en anläggning öppnades i Nederländerna.
En diskuteras även i Storbritannien, men i Sverige med relativt få mord anses behovet inte så stort.
Clara forskar vid en anläggning som drivs av centret för forensisk arkeologi vid Texas state university, med både forensisk och arkeologisk forskning. Där används kroppar donerade till just dessa ändamål.
Clara undersöker tre kroppar: en som ligger i en nedgrävd kista, en i kista med locket i markplan och en i grop utan kista.
– Vi öppnar de två sistnämnda varannan dag. Det vi hittills har sett är att den vätska som produceras när mjukdelarna bryts ned stannar kvar i kistan längre än i gropen. Det påverkar hur leder rör sig. Kroppen i kistan bryts ned fortare, för fukten drar till sig insekter och mikroorganismer.
Vid centret finns ett helt program som handlar om att identifiera mänskliga kvarlevor, vilket bland annat motiveras av att man relativt ofta hittar kvarlevor efter migranter från Centralamerika som dukat under efter en lång vandring till USA.
Dels vill man identifiera kvarlevor, dels kunna förstå hur och när de dött.
Den forensiska arkeologin länkar ihop brottsplatsundersökningar, rättsmedicin och arkeologi. Många av metoderna är gemensamma eller likartade, samma teknik kan till del användas inom de olika verksamheterna.
– Arkeologin är tvärvetenskaplig, den lånar metoder och teorier från andra discipliner. Jag försöker att jobba även åt andra hållet. Det som liknar polisarbetet är att vi vill rekonstruera en mänsklig aktivitet, förstå vad som hänt på en plats. Vi arkeologer kan bidra med kunskaper om att hitta en brottsplats, och tolka hur en plats påverkats av naturliga och mänskliga processer.
Just när det gäller dokumentation ligger arkeologin i framkant.
Med digitala hjälpmedel skapar man tredimensionella bilder av platsen innan man gräver, och sedan nya 3D-modeller efter hand som man gräver. Det gör att man kan återvända till platsen och göra nya tolkningar.
Arkeologer kan även bidra med förståelse av hur en kropp har legat, om den har flyttats, hur länge den har funnits på platsen, ifall den legat i någon behållare och så vidare. Medan polisen har ett brett angreppssätt i en utredning så är arkeologerna specialiserade på materiell kultur.
Men även bra metoder kan alltid förbättras, vilket Clara Alfsdotter vill bidra till.
– Det finns en arkeologisk metod där man ser hur ett skeletts leder ligger om kroppen har flyttats. Man kan se om det
”I Sandby borg ligger vissa kvarlevor i perfekt anatomiskt läge trots att de inte legat under jord. Jag blev nyfiken på varför de skiljer sig från kroppar som ruttnar i ett mindre utrymme.” Clara Alfsdotter
skett före eller efter att kroppen skeletterats. Om den legat i ett tomrum, till exempel i en kista, faller benen isär på ett visst sätt. I Sandby borg ligger vissa skelett i perfekt anatomiskt läge trots att de inte legat under jord. Jag blev nyfiken på varför kroppar som ruttnar i olika utrymmen faller isär på olika sätt, och därför valde jag att doktorera på det, bland annat genom studierna i USA.
Att många tycker att det är osmakligt att studera ruttnande lik är hon väl medveten om. Men kunskaperna kan vara värdefulla inte bara i polisarbete, utan även vid tolkning av äldre fynd.
– Vid arkeologiska fynd måste vi försöka frångå våra föreställningar om hur man förhåller sig till döden och försöka samla så mycket data vi kan och förstå vad som betraktades som normalt på den tiden.
I Sverige finns än så länge bara en forensisk arkeolog anställd vid polisen i Sverige. Men Clara har kontaktats av polisen när man har hittat ben i området kring Kalmar, där hon samarbetar med länsmuseet i utgrävningarna av Sandby borg. Hon är annars anställd av Bohusläns museum som arkeolog och osteolog, och har varit med och grävt i bland annat Nya Lödöse, som är Göteborgs föregångare.
Cl ara Alfs dotter har två år kvar som doktorandvid Linné universitetet. Hon vill gärna samarbeta med Rättsmedicinal verket i sin forskning inom forensisk arkeologi.
– Vi har lagt in en forskningsansökan, men den ska granskas av etiknämnden, säger hon. Vi hoppas få besked till hösten.
Och så hoppas hon på fortsatta utgrävningar i Sandby borg, där sannolikt fler överraskningar finns att uppdaga. I väntan på besked om finansiering ska hon analysera det senaste skelettmaterialet från borgen. Just nu tittar hon på benmaterial från brandgravar i det gravfält som borgen anlades på.
– Det är ett väldigt fragmentariskt material, mest tandrester och mycket små fragment. Jag tittar också på ben som legat ute på gatan, de är också fragmenterade. Det är frustrerande när jag har hittat ett ben med ett tydligt hugg, och inte kan bestämma om det är från en människa eller ett djur. l