Nyckeln till lyckat grupparbete
Jag funderar mycket på att människor kan bli både klokare och dummare i grupp. Det är som att ibland summeras all tankeförmåga i gruppen, ibland regredierar den i stället kollektivt. Vad är det som styr åt vilket håll det går? /Helena
!
Det finns många olika anledningar till varför grupparbeten ibland fungerar bra och leder till positiva erfarenheter hos gruppmedlemmarna och ibland vice versa. Forskning har till exempel visat att det finns många starka processer som påverkar gruppmedlemmarna på en omedveten nivå. En av de viktigaste faktorerna för hur gruppens medlemmar gemensamt kommer att ta sig an uppgiften och vilka processer som kommer att utvecklas i gruppen är gruppuppgiften.
Om uppgiften är utformad så att den uppmuntrar till samarbete, gemensam ansträngning och att allas bi dragbehöv sökarmöjligheten föret t uppgiftsfokuserat och välfungerande grupparbete. Om uppgiften i stället upplevs som för svår eller framkallar stor osäkerhet i gruppen kan det leda till att gruppens medlemmar känner sig pressade eller ångestfyllda.
Gruppens medlemmar kan då gemensamt på en omedveten nivå regrediera till ett mindre arbetsinriktat arbetssätt och kanske till och med göra något helt annat, som att prata om en tv-serie i stället för att arbeta med uppgiften. Även om grupper och uppgifter ser lite olika ut beroende på kontext har ovan beskrivna processer återfunnits i många sammanhang, exempelvis arbets-, studie- och terapigrupper.
/Eva Hammar Chiriac, biträdande professor i psykologi, Linköpings universitet
Läste med intresse om det romerska talsystemet i F&F 5/2017. De romerska ingenjörerna var mycket skickliga. Det är svårt att tro att de byggde exempelvis Colosseum och de mäktiga akvedukterna utan omfattande matematiska beräkningar av hållfasthet och så vidare. Det romerska additiva systemet verkar väldigt olämpligt för detta. Hade de romerska ingenjörerna kanske sitt eget talsystem att använda för sina beräkningar?
/Anders Sjövall
!
Genom historien har många olika talsystem
varit i bruk. De flesta av dessa framstår för en modern betraktare som både otympliga och olämpliga för avancerade beräkningar. Ändå kunde exempelvis babylonierna trots sin kilskrift beräkna närmevärden till kvadratroten ur två med många decimalers noggrannhet, och grekerna utvecklade grunden till den moderna axiomatiska matematiken trots sitt joniska talsystem. I modern tid har amerikanska byggnadsingenjörer varit relativt framgångsrika, trots att de inte alltid använder det metriska systemet. Man bör därför vara försiktig med att döma ut möjligheten till avancerade beräkningar i mindre lyckade system.
Vad gäller den romerska byggnadskonsten så hade ingenjörerna inget annat talsystem, men de gjorde inte heller några avancerade hållfasthetsberäkningar. Akvedukterna och Colosseum balanserar inte på hållfasthetens gräns, utan har snarare stora säkerhetsmarginaler och byggde till stor del på praktisk erfarenhet. Romarna byggde också exempelvis undermåliga hyreskaserner som då och då rasade samman. Avancerade hållfasthetsberäkningar förekommer inte förrän långt senare i historien, och ännu på medeltiden utforskades byggnadskonstens möjligheter genom praktiskt experimenterande med byggnader som ibland rasade. Startpunkten för hållfasthetsläran som vetenskaplig disciplin brukar anses vara Galileis verk på 1600-talet, och en tidig hållpunkt för införandet av vårt moderna siffersystem i Europa var Fibonaccis verk på 1200-talet.
/Lars-Daniel Öhman, matematiker, Umeå universitet