Därför gör vi motstånd mot gruvbrytningen
Den gröna teknikens baksida – F&F 7/2019 Vi här på Mariavalls kloster tillhör sedan många år F&F:s läsarkrets. Vi har mycket nöje av tidningen och uppskattar allt vi lär oss. Så med stort intresse läste vi artikeln Den gröna teknikens baksida och märker med blandade känslor att det engagemang vi här i Skåne har mot mineraljakt nämns och kommenteras på ett märkligt sätt. Professor Christina Wanhainen säger: ”Tänk dig själv om du sitter vid din sommarstuga med vacker utsikt över Österlen och så dyker det upp två grabbar och säger att de ska ta marken och bygga en gruva.” Det skulle glädja oss mycket om alla de som bor på andra platser i Sverige men har sommarstuga här engagerade sig i denna fråga och satte sig in i minerallagens paragrafer och följderna i en bygd av undersökningstillstånd för olika mineraler. Med undran om vart detta ska leda – är företaget bara SGU:s utsträckta arm för inventering av vårt lands berggrunder? Vi som engagerat oss i kampanjen vetoNu består till övervägande del av sådana som bor och arbetar här på Österlen och vid Hörby. Vi ser att gruvdrift står i motsats till dagens näringar och vi frågar oss om inte livsmedelsproduktion och rekreation är värden att beskydda och
bevara. Vi frågar oss om någon på vår jord vinner på att marker uttorkas då nivåerna i grundvattenmagasin ligger allt lägre. Vi undrar om dagbrott är vägen att gå då risk för varmare sommarhalvår tycks överhängande och att det då vore viktigare att plantera skog med djupgående rötter.
I dag forskas det på andra typer av redox-batterier från till exempel organiska ämnen.
Vi värjer oss mot bilden att vanadin redox-batterier är den enda lösningen och undrar om de verkligen är den bästa.
En del av problemen med minerallagen är att invånare, markägare och politiker i områden som ligger under undersökningstillstånd inte är med i fruktbara samtal. Vår enda möjlighet under rådande förhållanden är att starta protestgrupper. Med den påverkan på jordsystemet vi människor åstadkommit tycks det mig skäligt att vi alla tillsammans söker lösningar framåt – med respekt för varandras kunskaper och insikter.
/Christa Claesson och abbedissa, Mariavall, Österlen
SVAR Det glädjer mig att ni på Mariavalls kloster läst mitt reportage med intresse. Själv har jag rötter i Norrland och tillbringar ofta somrarna på Österlen. I mitt yrkesliv som journalist har jag mött många människor ute i världen som påverkas av gruvindustrin. Jag har vänner i El Salvador vars nära bekanta och kollegor mördats för att de ifrågasatt internationella gruvföretags verksamhet. Gruvindustrin är långt ifrån bara guld och gröna skogar.
Det är det som jag vill skildra i reportaget. Klimatomställning, vindkraft, solceller och eldrivna fordon i all ära, men varifrån ska metallerna tas? Som framgår av texten har motståndet mot gruvindustrin ökat världen över, inte bara i Sverige. Forskaren Karin Beland Lindahl säger i reportaget att många gruvmotståndare i Sverige inte bara vill skjuta problemen ifrån sig, på någon annan, utan hellre vill se en annan typ av samhällelig utveckling där vår konsumtion av metaller minskar, där vi återvinner mer metaller, satsar på naturvård och turism och placerar gruvor på platser där de negativa effekterna påverkar så få som möjligt. Det finns som du säger – och som framgår av reportaget – fler alternativ än att bara gräva fler gruvor och konsumera nyproducerad metall. Vår jakt på ett mer el-, sol- och vinddrivet samhälle har en baksida som vi måste hantera. Det är också något som invånarna på bland annat Österlen måste fundera på när de sätter upp nya solceller, åker till affären på sin eldrivna cykel, tar elsparkcykeln till jobbet eller köper en ny mobiltelefon. Förhoppningsvis kan vi återkomma med texter om forskning kring alternativa sätt att konsumera och förbruka metall, i motsats till att bara bryta nytt.
/Erik Halkjaer, frilansjournalist