Tatueringsspråk, träd och intimt om depressioner
SPRÅKHISTORIA Ola Wikander är teolog och språkvetare. Med sin nya bok vill han sprida kunskap om en viktig språkgrupp – och inspirera till lingvistisk forskning.
Ola Wikanders bok handlar om semitiska språk, som sedan lång tid tillbaka spelar en viktig roll i Sverige. Bibeln skrevs till stor del på semitiska språk, det judiska gudstjänstspråket är semitiskt, och arabiska – som är ett semitiskt språk – konkurrerar i dag med finskan om att vara det näst mest talade språket i Sverige.
1| Varför har du skrivit den här boken?
– Framför allt för att det inte fanns någon modern bok av det
här slaget på svenska, och jag tyckte att jag kunde ligga bra till för att skriva en sådan. Om man vill veta vilka de semitiska språken är, hur de har påverkat vår värld och vad de har burit för litterära och religiösa traditioner – då ska man läsa den här boken. Sedan är den också ett sätt för mig att få in lite om mina tankar om hur poetiska idéer och fraser ärvs ned genom århundradena i muntlig tradition, vilket är precis det jag forskar om. Den tredje delen av boken är mer essäistisk i stilen och handlar väldigt mycket om detta.
2 | Du beskriver boken som ”högre populärvetenskap”. Vad menar du med det?
– Det är populärvetenskap som liksom då och då faller över i vetenskapliga resonemang – som är populär till formen, men där det kommer in resonemang som kommer direkt ur forskningen – min egen och andras. Det är svårt att syssla med semitiska språk, i synnerhet de äldre språken, utan att kastas in i forskningsdiskussioner. Det mest extrema exemplet är det jag håller på med allra mest, nämligen ugaritiska, där skriftsystemet är så pass okomplett. Vokalerna skrivs inte ut och lertavlorna är ofta så skadade att man måste sitta och fundera. Det är omöjligt att bara läsa en ugaritisk text helt kallt. I synnerhet om man talar om de poetiska texterna – till exempel Baalcykeln, om stormguden Baal. Där finns det knappt en rad som inte är omdiskuterad. Så fort man börjar på det studiet så kastas man in i forskningsdiskussionen, vare sig man vill eller inte. Det här gör läsare?att det jag kallar högre populärvetenskap nästan är nödvändigt för att inte ljuga för läsaren.
3| Vad får du för typ av respons från dina
– Jag får många frågor. En del vill att jag ska översätta saker till olika språk för att de vill göra tatueringar. Det blir ofta många timmars arbete, och jag har börjat säga nej till sådant. Jag har också hört folk som sagt att de började läsa lingvistik på grund av mina böcker, och det är ju väldigt glädjande. Det var en del av tanken med att skriva dem.
4 | Behövs sådan inspiration?
– Den här typen av humaniora har tyvärr haft något slags PR-problem, i den betydelsen att folk inte känner till att den finns annat än i konstiga filmer. Där kan det finnas någon excentrisk akademiker som kanske kan läsa fornegyptiska – direkt, utan att staka sig. Då kan det ändå vara värt att påpeka att det här är en typ av forskning som lever, och kommer att fortsätta att leva. Jag hoppas att jag har gjort ett litet anspråkslöst bidrag till just det. Äldre språk och kulturer är kul, viktigt och inte minst tillgängligt.