De hotar andra arter mest
Gudaträdets rötter hämmar tillväxten hos andra arter, svartråttan ger sig på fågelungar och vandrarmusslan förstör kylsystem och bevattningsanläggningar. Världens mest skadliga invasiva främmande arter orsakar problem både på land och i sjöar och hav.
Vattenhyacint (Pontederia crassipes)
Den näckrosliknande vattenhyacinten räknas som världens mest problematiska invasiva vattenväxt. Den flyter på vattenytan i tropiska och subtropiska områden och är så gott som omöjlig att utrota när den har etablerat sig i sjöar och dammar. Att solljuset inte tillåts tränga igenom vattenytan hämmar fiskarnas fortplantning. Även EU har listat vattenhyacinten som invasiv.
Chytridsvamp (Batrachochytrium dendrobatidis)
Chytridsvampen är vida spridd över världen och har minskat och utrotat flera hundra arter av grodor och paddor. Svampen fäster sig i groddjurens yttersta hudlager, där den orsakar hudsår och störningar i syreupptag och saltbalans. Svampen har funnits i Sverige sedan 2010.
Mygga (Culex quinquefasciatus)
Stickmyggan Culex quinquefasciatus är ökänd för att sprida många sorters virus, däribland zikavirus. Arten finns bland annat i Västafrika, Sydostasien och USA. Myggan saknar svenskt namn, men har vid enstaka tillfällen påträffats i Sverige. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, bedömer för närvarande inte att arten kan etablera sig i Sverige.
Råttor (Rattus)
Svartråttan härstammar från Asien och har spridits med sjöfarten till stora delar av världen. Den är allätare och äter bland annat ägg och fågelungar, vilket fått katastrofala följder för en del fågelarter. I Sverige har den också kallats för hamnråtta, men bedöms numera som nationellt utdöd och har konkurrerats ut av brunråttan (Rattus norvegicus).
Brunråttan finns över nästan hela jorden, utom i arktiska områden. (Rattus rattus)
Vandrarmussla (Dreissena polymorpha)
Vandrarmusslan kallas också för zebramussla efter skalets karaktäristiska zebrarandiga mönster i mörkt och vitt. Musslan har troligtvis spridits oavsiktligt från Svarta havet och Kaspiska havet med kanalbåtar. Den växer snabbt och bildar täta kolonier, vilket riskerar att slå ut andra arter. Massförekomst av vandrarmusslor kan också bli ett problem för konstruktioner som kylsystem, slussar och bevattningsanläggningar.
Gudaträd (Ailanthus altissima)
Gudaträd är ett snabbväxande stort träd från Kina som har planterats i parker runt om i Sverige. De aggressiva rötterna avger en vätska som hindrar tillväxten hos andra växter. Även Gudaträdet finns numera med på EU:s lista över invasiva främmande arter och är därmed olaglig att sätta ut i naturen.
I ett varmare klimat riskerar trädet att bli ett allvarligt problem i stora delar av landet.
Att använda judasdjur har redan visat sig effektivt i kampen mot invasiva främmande arter. I Finland finns flera miljoner vilda mårdhundar – ett tvättbjörnsliknande djur som gjort sig känt för att utrota lokala populationer av groddjur och markhäckande fåglar. Det är ett av världens mest reproduktiva hunddjur.
– Mårdhunden har svart bälte i att göra nya mårdhundar. I teorin kan hundra individer år ett vara hela 130 000 individer år fem. Var du än sätter foten i södra och mellersta Finland så befinner du dig i ett mårdhundshemområde. Till och med på torget i Helsingfors. De är överallt, säger PA Åhlén.
DEN ALLRA FÖRSTA mårdhunden lokaliserades i Sverige år 1947, men det skulle dröja ända till år 2006 innan arten kunde börja reproducera sig. I norra Sverige och Finland var det länge för kallt för att ungarna skulle överleva vintern. Det har ändrats i takt med klimatförändringarna.
Som doktorand på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, slog PA Åhlén tidigt larm. Han hade främst arbetat med vildsvin och tjäder, men beskriver sig som en passionerad amatörherpetolog. Eftersom mårdhunden är direkt skadlig för groddjur blev han orolig.
– I Finland finns stora områden där inte en enda padda är kvar. Men det var ingen som riktigt lyssnade på en ung och ivrig doktorand. Jag fick mindre summor av Naturvårdsverket, men inte så att det hjälpte för att göra en riktig utrotning. 2008 bjöd vi in oss till riksdagen och höll en föreläsning om vad som behövde göras. Efteråt skrev regeringen in i regleringsbrevet till Naturvårdsverket att de måste finansiera utrotningen av mårdhund, säger PA Åhlén.
I samma veva lämnade han SLU och började arbeta för Jägareförbundet i stället. Förbundet anställde åtta yrkesjägare och genom åren har de testat det mesta i projektet. En av de mest effektiva metoderna har varit att använda judasdjur. De fångade alltså in några av mårdhundarna, steriliserade dem och utrustade dem med sändare.
– En ensam mårdhund kan vandra en eller två mil per natt under vegetationssäsongen med ett enda mål och det är att hitta en partner. I dag är mårdhunden funktionellt utrotad i Sverige. Den har tappat sin ekologiska roll och är i princip borta, säger PA Åhlén.
Ändå behövs judasdjuren fortfarande som ett varningssystem som effektivt fångar in de individer som varje år vandrar in från grannlandet. Varje år föds en miljon mårdhundsvalpar i Finland.
Förutom stenmård och mårdhund har Naturvårdsverket också ålagt Jägareförbundet att utrota
frilevande bisamråtta, vattensköldpadda, sibirisk jordekorre, nilgås, tvättbjörn och lokalt frilevande mink. PA Åhlén sitter även med i en specialistgrupp hos Internationella naturvårdsunionen, IUCN, och får regelbundet förfrågningar om att hjälpa till utomlands. Han och hans personal har till exempel jobbat med utrotningar av invasiva getter på två öar i Karibien och världens mest invasiva fågel, indisk myna, på två öar i Seychellerna.
Marcus Jonört, som kommer från Västerbotten, har hanterat både mink och mårdhund innan han tog sig an stenmårdsprojektet i Skåne. Han konstaterar att mårdhunden är förhållandevis enkel att fånga.
– Jag trodde att det skulle gå ganska snabbt att fånga alla stenmårdar, men jag hade fel, säger Marcus Jonört.
NÄSTA MORGON LÄMNAR vi Bromölla klockan 06.45. Det är en viktig dag – för första gången ska en svensk stenmård steriliseras och förses med sändare. Om några timmar kommer de att släppa ut ett nytt judasdjur i skogen. Det ska faktiskt rent av bli två.
Tidigare samma morgon vaknade Marcus Jonört av ett meddelande från en av de automatiska kamerorna. Ytterligare en stenmård fastnade i ett fångstredskap i en villaträdgård under natten. Med sig till Distriktsveterinärerna Kristianstad har de därför två stenmårdar. Den ena fågades i ett skogsområde och den andra inne i stan.
Yrkesjägarna Marcus Jonört och Victor Karlsson hjälps åt att bära in djuren. I väntrummet jamar katterna i kör. PA Åhlén är förväntansfull. Ingen av dem har hanterat stenmårdar på så här nära håll tidigare och även på veterinärkliniken är det en annorlunda dag.
– Jag har jobbat med många olika djurslag, men stenmård är nog det ovanligaste hittills, säger djurvårdaren Alexandra Hansson.
Både hon och veterinären Jakob Svensson har förberett sig noga inför dagens operation. Han har till exempel pratat med klinikveterinären Torsten Möller vid Sveriges lantbruksuniversitet som har testat metoden på döda stenmårdar vid Naturhistoriska riksmuseet, där samtliga avlivade djur hamnar. Stenmården är ett betydligt mindre djur än till exempel mårdhunden, och operationen lär därför bli pyssligare och svårare att utföra än de i mårdhundsprojektet.
– Men jag har också studerat instruktionsvideor där man opererat illrar, som påminner en del om mårdar. I grunden gör vi ju samma ingrepp på andra djurslag som hundar, katter och kaniner, säger Jakob Svensson.
När samtliga är redo flyttas den första stenmården över till en mindre bur så att Alexandra Hansson kan söva djuret utan att det biter henne. När den sover fridfullt vågar alla gå fram och titta. Alexandra Hansson tvättar rent och förbereder för operation.
– Den är otroligt gullig, visst är den? Stenmårdar är väldigt fina djur, och friska. Bara en enda av dem vi har fått in har varit sjuk – den hade lunginflammation. Det är väldigt synd att de är invasiva, säger PA Åhlén och monterar sändaren som ser ut som ett svart halsband.
Efter en första undersökning konstaterar Jakob Svensson att det rör sig om en ung hona, troligen född i våras. Alla vi som ska vara med under själva operationen får sätta på oss munskydd, skoskydd och hårnät innan vi förflyttar oss mot operationssalen.
Nu börjar det svåraste.
FREDRIK DAHL ÄR forskare i viltekologi på Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han utför tillämpad forskning tillsammans med Jägareförbundet. I arbetet med invasiva främmande arter är PA Ahlén ansvarig för förvaltningen och Fredrik Dahl för forskningen. De har också fått förstärkning i form av viltforskaren Malin Aronsson. De jobbar med så kallad adaptiv förvaltning, där de skaffar ny kunskap genom forskning och förbättrar förvaltningen samtidigt som den fortgår. De samarbetar också med ett flertal experter i andra länder. Inte minst för att spara tid. När det kommer till invasiva främmande djurarter är tid ofta en avgörande faktor.
– Om man skulle börja att forska i fem år innan man satte i gång med förvaltningen så skulle det aldrig fungera. Man måste agera direkt om man ska ha någon chans. Utan förvaltningen av mårdhund skulle det finnas minst 10 000 mårdhundar i Sverige i dag. Nu finns det kanske ett tiotal djur, säger Fredrik Dahl.
I projektet har det skrivits ett antal vetenskapliga artiklar genom åren. Han lyfter särskilt en studie från Norrbottens skärgård där de undersökte vad som händer när mårdhunden når viktiga fågelhäckningsöar.
– Mårdhunden älskar vatten och simmar gärna. Men på de här öarna lägger fåglarna sina reden direkt på marken. De enda rovdjuren som naturligt funnits här är kråkfåglar, men då räcker det med att kamouflera sina bon, och skrämma bort dem om de kommer för nära. Mot en tio kilo tung mårdhund hade de inte en chans. I princip alla ägg på de här öarna åts upp. På öarna med bara naturliga rovdjur klarade sig de flesta, säger Fredrik Dahl.
Den stora vändpunkten i förvaltningen kom med judasdjuren, ny teknik i form av viltkameror och specialtränade hundar. Då började antalet mårdhundar minska snabbt. Tack vare alla data kunde forskarna också ta reda på hur långt mårdhundarna faktiskt spred sig och upptäckte att båda könen vandrade långt, vilket innebär att spridningsfronten kan flyttas fram mycket snabbare än hos de flesta andra rovdäggdjur där oftast endast hanen sprider sig långa sträckor.
– Ett enda judasdjur kan täcka en miljon hektar på ett år och vandrar tills den hittar en partner. Det jobbet skulle en yrkesjägare aldrig klara själv, säger Fredrik Dahl.
Han har höga förhoppningar på de sändarförsedda stenmårdarna. De kommer hjälpa dem att förbättra populationsskattningar och att förstå stenmårdens rörelsemönster.
– Vi tror att vi fått så bra kontroll över den svenska stenmårdspopulationen att vi tar bort fler än vad som föds. Men vi har inte tillräckligt med data för att säga säkert. Inte än, säger Fredrik Dahl.
TILLBAKA PÅ VETERINÄRSTATIONEN i Kristianstad ligger den lilla håriga patienten fortfarande och sover lugnt. Precis som Jakob Svensson misstänkte var det bökigt att få tag i äggledarna.
– Det är ungefär så smått det kan bli – det är precis så att man klarar sig utan ett förstoringsglas, säger Jakob Svensson.
PA Åhlén jublar när veterinären lyckas
lokalisera och snöra av båda äggledarna. Återstår bara att börja sy ihop stenmården igen. Den andra stenmården är också en hona, men betydligt äldre. Hon har troligen fött ungar och har slitna gula tänder. Alexandra Hansson fångar en loppa som PA Åhlén lägger i sprit i ett provrör för vidare analys. Hennes underarmar är blå från en helt annan situation med en vilt protesterande hund.
– Men det ser värre ut än det är. De här lopporna gjorde betydligt ondare. Aj, vad de bits! säger hon.
När också det andra ingreppet är klart andas Jakob Svensson ut. Att hantera två stenmårdar tog längre tid än att kastrera åtta katter, men så var det också betydligt mer komplicerat.
Efter att de båda stenmårdarna sovit ruset av sig släpps de ut på samma plats som där de hittades.
Det första judasdjuret märker först inte att transportburen är öppen, men springer snart ut med full fart och gömmer sig i ett stenröse. När stenmårdar inte bökar runt i städer gömmer de sig gärna i stenmurar och på andra steniga platser. Det andra judasdjuret är lite kallt och får värma sig lite innan det släpps ut.
– Den data vi får från de här fem djuren kommer att bli helt avgörande för alla framtida insatser, säger PA Åhlén.
Några veckor senare tittar Fredrik Dahl för första gången på statistiken. Han konstaterar snabbt att de båda stenmårdarna rör sig i huvudsak runt Bromölla och att hemområdet är litet.
– Det var precis vad vi hade hoppats på. Nästa steg är att analysera exakt vilka kameror och trädgårdar de besöker, hur ofta och huruvida villaägarna är medvetna om att de har objudna gäster om nätterna eller inte, säger Fredrik Dahl.
Också PA Åhlén är glad över resultatet.
Att stenmårdarna är stadsbundna och rör sig förhållandevis lite underlättar det fortsatta arbetet, men nöjd kommer han inte vara förrän populationen är helt utrotad. Han räknar med att jakten på de sista stenmårdarna kommer att kräva ytterligare ett par års intensivt arbete.
– Men jag är så otroligt glad att jag slipper jobba under havsytan. Tänk alla stackare som jobbar med invasiva främmande arter i havet och försöker bli kvitt svartmunnad smörbult och stillahavsostron. På land kan vi ta bort djur utan att skada andra arter i naturen. I havet blir det extremt många ”civila offer” när du försöker hantera invasiva arter. Jag har ingen aning om hur det ska kunna lösas.