S:ta Katarina av Vadstena
(död 24 mars 1381)
Katarina Ulfsdotter var Vadstena klosters första abbedissa, och klostrets medgrundare tillsammans med sin mor, den heliga Birgitta. Katarina föddes inom riddarklassen, dotter till ett riksråd, och som barn fick hon sin skolning i Riseberga kloster. När hon var tolv eller tretton år ingick hon äktenskap med riddaren Eggard van Kyren, men enligt sin biografi var det ett kyskt sådant.
Katarinas liv präglades av hennes mors religiositet. År 1350 reste hon till Rom för att vara sin mors medhjälpare, vilket bestämde hennes livsinriktning. Katarina, som inspirerades av moderns gudfruktighet, var moderns stöttepelare under tiden i Rom, och så småningom såg hon till att Birgittas kvarlevor återvände till Sverige och Vadstena 1374.
Sedan moderns bortgång ägnade Katarina sin tid åt att bygga och organisera klostret i Vadstena såsom Birgitta hade velat ha det. Hon verkade också för att påven skulle godkänna klosterorden och för att den påvliga kanoniseringen av Birgitta skulle bli verklighet. För att göra detta behövde hon personligen återvända till Rom, och där arbetade hon också å de svenska biskoparnas vägnar och var deras kontakt med påven.
Katarinas arbete var avgörande för Vadstena klosters uppbyggnad. Hennes omsorg om nunnorna och dem som råkade ut för olyckor i samband med byggandet var välkänd. Under slutet av sitt liv led hon av en sjukdom som gjorde att hon inte kunde tala eller äta. Begravningen blev en högtid med biskopar och klosterfolk från samtliga nordiska riken.
Senare upptogs hennes kvarlevor ur graven, en så kallad elevatio, och då påbörjades processen mot att få henne helgonförklarad, med en insamling av mirakelberättelser från 1475–1477, författandet av en helgonbiografi (Vita Katherine) och skrinläggningen i Vadstena 1489.
Under 1500-talet skrevs hennes festdag in i den officiella katolska helgonkalendern den 24 mars, men hon firas också den 2 augusti, hennes skrinläggningsdag.