”VI KAN GÖ­RA UN­DER­VERK”

PÅGEN FRÅN PÅARP RE­DO ATT TA FOLKHEMSLANDSLAGET TILL NYA HÖJDER

Fotbolls VM - - Rysslandsguide - Text: Mi­chael Wag­ner Fo­to: Ca­ro­li­na Byr­mo

KRASNO­DAR. Han ha­de re­dan er­öv­rat Ryss­land. Då be­stäm­de sig Andre­as Granqvist, 33, för att ba­ra va­ra sig själv även i Blå­gult, ut­sågs till lag­kap­ten – och blev Gra­nen med he­la svens­ka fol­ket. Nu dröm­mer han om en dub­bel­re­pris i VM. – Först ska vi ta oss vi­da­re från grup­pen, se­dan kan allt hän­da. Vi har po­ten­ti­al att skräl­la, sä­ger han.

De två rys­ka gub­bar­na ut­med vi­ken vid flo­den Ku­ban i cen­tra­la Krasno­dar är djupt kon­cen­tre­ra­de på sitt fis­ke och rör knappt en min när fo­to­graf Byr­mo för­sö­ker till­ta­la dem. Men så ser de Andre­as Granqvist.

Plöts­ligt är det inga pro­blem att släp­pa fis­ke­spö­na och hål­la upp den blå­gu­la flag­gan.

Det är ju sta­dens svens­ke fot­bollskung som ska fo­to­gra­fe­ras och den lo­ja­le lag­kap­te­nen som satt Krasno­dar på den rys­ka li­gakar­tan.

Andre­as Granqvist val­de Ryss­land och Krasno­dar när det fanns and­ra al­ter­na­tiv, stan­na­de kvar i fem sä­song­er och lyf­te den unga klub­ben till top­pen av li­gan.

– Jag är stolt över vad jag gjort här. Jag kan läm­na klub­ben med väl­digt gott sam­ve­te, sä­ger Andre­as Granqvist när vi slår oss ned på en av hans fa­vo­ri­tre­stau­rang­er, asi­a­tis­ka Tom­my Lee, någ­ra hund­ra me­ter från flo­den.

– Många mitt­bac­kar är som bäst när de har pas­se­rat 30 år. Det är väl bå­de po­si­tivt och ne­ga­tivt att jag flyt­tar hem till Helsing­borg nu. Jag kanske skul­le ha gett det två, tre år yt­ter­li­ga­re ut­om­lands nå­gon­stans, fun­de­rar han högt.

– Men vi kän­ner i fa­mil­jen att vi är nöj­da med ut­lands­kar­riä­ren, vi har va­rit ut­om­lands i tolv år. När jag flyt­tar hem vill jag fort­fa­ran­de kun­na pre­ste­ra. Att kom­ma hem vid 36, 37 år och knappt kun­na kla­ra av att gå på pla­nen är in­te så kul. Det var rätt lä­ge och HIF är i en po­si­tion där jag vill va­ra med och ta dem till­ba­ka till allsvenskan.

”Ke­min stäm­de med Jan­ne”

Suc­cén blev ome­del­bar när Andre­as Granqvist med fa­milj – hust­run So­fie och då ny­föd­da dot­tern No­va – flyt­ta­de till syd­rys­ka Krasno­dar hös­ten 2013.

Det sto­ra ge­nom­brot­tet i lands­la­get kom fak­tiskt se­na­re.

– Det var någ­ra år i lands­la­get ef­ter att jag gjort min förs­ta täv­lings­match från start (bor­ta mot Hol­land 2010) som jag kän­de att jag in­te gjor­de mig själv rätt­vi­sa. Jag spe­la­de in­te mitt eget spel.

Det blev in­te bätt­re av att Granqvist åk­te på ett rött kort bor­ta mot Färö­ar­na i VMkva­let 2013, blev av­stängd i näs­ta kval­match och se­dan för­lo­ra­de plat­sen i Erik Ham­réns star­tel­va när Mi­kael An­tons­son och Pel­le Nils­son blev första­va­len som mitt­bac­kar.

Påarp­so­nens lands­lags­kar­riär kun­de gått ut­för där­i­från. Det blev nå­got helt an­nat. – Jag sa till Erik Ham­rén att det in­te kän­des så bra, att jag vil­le spe­la som jag gjor­de var­je vec­ka med klubb­la­get. Det hand­la­de bå­de om att för­sö­ka hål­la i bol­len li­te mer som att få lov att bry­ta sin lin­je. I mi­na klubb­lag har jag all­tid kli­vit fram i pla­nen, va­rit of­fen­siv i mi­na bryt­ning­ar, även i Ita­li­en. Att he­la ti­den stan­na och in­te vå­ga gö­ra det i lands­la­get gjor­de att jag ham­na­de fel.

– Mi­kael An­tons­son tänk­te un­ge­fär li­ka­dant och spe­la­de på sam­ma rätt. Vi täck­te

upp för varand­ra på ett bra sätt när jag fick chan­sen igen, sä­ger Granqvist och häl­sar be­kant på ser­vi­tri­sen på Tom­my Lee med ett par ar­tig­hets­fra­ser på rys­ka. För­kla­ra fort­sätt­ning­en på ut­veck­lings­kur­van för dig se­dan. – Det gick snabbt. Jag fick det fan­tas­tis­ka för­tro­en­det att va­ra kap­ten av Jan­ne An­ders­son och ke­min stäm­de mel­lan ho­nom och mig. Jag tror bå­de ni i me­dia, och svens­ka fol­ket, har en gans­ka bra koll på hur det har va­rit i lands­la­get un­der de två se­nas­te åren, el­ler hur? Det är väl­digt stor gläd­je och po­si­tiv käns­la i grup­pen trots att vi stäl­ler höga krav på varand­ra. Det är en mer lätt­sam mil­jö där al­la får va­ra sig själ­va. Man vå­gar gå ut och gö­ra det vi har pra­tat om. Vi har byggt nå­got till­sam­mans och att ha fått va­ra lag­kap­ten för det gäng­et har va­rit helt fan­tas­tiskt.

”En ma­gisk vec­ka”

Gra­nen blic­kar ige­nom den för ho­nom väl­be­kan­ta me­nyn och be­stäl­ler in sus­hi till för­rätt och fri­te­rat kalv­kött med grön­sa­ker och Ta­ras­ås till hu­vud­rätt.

Hans fot­bolls­mäs­si­ga smak­höj­da­re kom i hös­tas i playoff-mat­cher­na mot Ita­li­en.

– Jag gjor­de jag mi­na två bäs­ta lands­kam­per och det var en helt ma­gisk vec­ka som följ­de ef­ter det med Guld­bol­len, Filip och Fred­rik, Gra­nen som lands­fa­der, ja, her­re­gud. Det är en vec­ka jag ald­rig kom­mer glöm­ma. Du blev verk­li­gen Gra­nen med he­la svens­ka fol­ket. – Ja, så var det. Det blev myc­ket upp­märk­sam­het kring he­la lands­la­get och för mig själv. Det var myc­ket som stäm­de i det kva­let och fram­för allt un­der den där vec­kan. Se­dan dök det upp t-shirts med Gra­nen och myc­ket häls­ning­ar och sym­bo­ler i so­ci­a­la me­di­er, sä­ger han själv med ett brett le­en­de. När kom­mer kläd­kol­lek­tio­nen, kloc­kor­na el­ler nå­got an­nat, Ma­de by Gra­nen? – Ha­ha­ha. Det drö­jer nog. Så bra säl­jer jag nog in­te.

Ef­ter lun­chen och fo­to­gra­fe­ring hop­par vi in i mitt­bac­kens Porsche e Cay­en­ne och åker med hem till fa­mil­jen Granqvists ranqvists hyr­da hus i de nor­ra de­lar­na av cen­tra­la ntra­la Krasno­dar.

Sport­bla­det skrev ti­digt igt om en av an­led­ning­ar­na till att Andre­as Granqvist val­de att flyt­ta till Krasno­dar 2013 från Ge­noa i stäl­let för till Qu­e­ens Park Rang­ers. gers.

Krasno­dar med myc­ket ket för­mög­ne äga­ren Sergej Ga­lit­ski loc­ka­de helt en­kelt med en monster­lön n på 20 mil­jo­ner kro­nor om året, net­to. En lön som se­dan höjts i om­gång­ar. Du har tjä­nat väl­digt bra ra här. Vad gör du med peng­ar­na? rna?

– Vi har lagt en del på vårt bo­en­de i Helsing­borg, ett hus på tre plan som vi har re­no­ve­rat bå­de in­vän­digt och ut­vän­digt och vi har byggt en stu­ga mitt i bac­ken i Sä­len. Det är tryggt med två fas­ta punk­ter i Sve­ri­ge. Vi har en fin bil ock­så, men jag är in­te ty­pen som spring­er och slö­sar peng­ar. Det är in­te ba­ra min fru och jag som ska ha det bra, jag vill även tryg­ga mi­na barns fram­tid. I vil­ken va­lu­ta är ditt kon­trakt? – I eu­ro. Men jag får lö­nen ut­be­talt i ru­bel ef­tersom klub­ben har si­na peng­ar rysk va­lu­ta. Jag har en kil­le som åker till ban­ken och väx­lar över till eu­ro gans­ka om­gå­en­de. Så din lön har ökat väl­digt myc­ket sett till det fak­tis­ka be­lop­pet i ru­bel? – Ja, så är det. Nu har eu­ron sti­git och ru­beln sjun­kit i vär­de. Det var en pe­ri­od när ru­beln var i fritt fall. Om jag in­te väx­la­de över lö­nen di­rekt kun­de ru­beln tap­pa jät­te­myc­ket ba­ra på någ­ra da­gar. Nu är det in­te sam­ma hets att det mås­te ske sam­ma dag. Vad för över­rask­ning­ar har du rå­kat ut för här i Ryss­land?

– Den se­nas­te var när jag trod­de att jag ha­de par­ke­rat rätt ut­an­för en re­stau­rang ny­li­gen. När jag kom ut var bi­len bor­ta. Puts väck. Det var när TV4 och Fri­da Nordstrand var här. Jag fick läm­na in­ter­vjun för att le­ta re­da på och häm­ta ut min bil. Bi­len ha­de bli­vit bort­fors­lad ef­tersom den var fel­par­ke­rad. Hur många gång­er har du bli­vit stop­pad av po­li­sen för att du har kört för fort? – Li­te för många gång­er, ut­an att jag kör spe­ci­ellt fort. Det har hänt att po­li­sen står på vägen till trä­ning­en på tre, fy­ra stäl­len. De ska kol­la al­la pap­per el­ler så sä­ger de att jag kört 10-15 km/h för snabbt. De stop­par al­la. De vill väl ha li­te kaf­fe­peng­ar el­ler en bätt­re lunch den da­gen, sä­ger Granqvist och öpp­nar grin­dar och por­tar med en fjärr­kon­troll och kör in bi­len i ga­ra­get i di­rekt an­slut­ning till hu­set.

”Jag är mig själv som kap­ten”

Lands­lags­kap­te­nen sät­ter på kaf­fe och vi slår oss ned i var­dags­rum­met. Hust­run So­fie är och häm­tar dott dot­tern No­va, 4, på da­gis. Hur är du som lag­kap­ten? la – Jag är mig sj själv. Jag snac­kar väl­dig myc­ket på pla­nen, pla­nen bå­de styr och för­sö­ker hjäl­pa. Jag för­sö­ke för­sö­ker ha ett po­si­tivt kropps­språk. Se­dan mås mås­te man kun­na sä­ga till om sa­ker in­te fun­ge­rar. Det gäl­ler att hit­ta den rät­ta ba­lan­sen. Jag hop­pas att 85–90 pro­cent är po­si si­ti­va gre­jer från mig och tio pro­cent är kon­struk­tiv kri­tik. Har du höjt rös­ten och se­dan känt att det blev för myc­ket? – Ja, d det är nog många gång­er. Men de det är mer i klubb­la­get, in­te i landsl lands­la­get.

Vil­ka är det du skällt ut i Krasno­dar då? – Det är nog bå­de bras­sar och rys­sar… Här är det mer kul­turkroc­kar. Vis­sa som in­te tyc­ker att de be­hö­ver för­sva­ra li­ka myc­ket. Jag som svensk, och för­svars­spe­la­re, ac­cep­te­rar ju in­te om folk fus­kar i för­svars­spe­let. Det har ett an­tal spe­la­re fått hö­ra.

– Men vik­ti­gast är att en bra lag­kap­ten bi­drar till att grup­pen mår bra, bå­de på och vid si­dan om pla­nen. Vi har va­rit lyc­ka­de i lands­la­get med att hit­ta ak­ti­vi­te­ter vid si­dan om trä­ning­ar­na och mat­cher­na där vi är till­sam­mans och gör sa­ker som de fles­ta tyc­ker är kul. Var det in­te så ti­di­ga­re? – Jag har ju va­rit med se­dan La­ger­bäck. Det fanns in­te li­ka tyd­ligt. Vad är skill­na­den? – Det är and­ra spe­la­re nu, en an­nan grupp och för Jan­ne och Pe­ter (Wet­ter­gren, as­si­ste­ran­de för­bunds­kap­ten) är det väl­digt vik­tigt att ha en bra lag­sam­man­håll­ning. Det är en grund­pe­la­re i ett svenskt lands­lag hi­sto­riskt. Då kan vi gö­ra un­der­verk. Kan vi va­ra bäst på att ha bäst lag­sam­man­håll­ning, ha bäs­ta at­ti­tyd på pla­nen och va­ra för­be­red­da på bäs­ta sätt så kan vi slå la­gen som bor­de va­ra myc­ket bätt­re än oss.

”Ett jäk­la stort land det här”

Hust­run So­fie och dot­tern No­va kom­mer hem. Det blir up­pen­bart att det är en sak att va­ra le­da­ren och lag­kap­ten i lands­la­get i fot­boll, en an­nan sak att få en ny­fi­ken och char­mig fy­ra­å­ring att lyss­na på pap­pa. Mitt un­der VM ska No­va dess­utom bli sto­ra­sys­ter.

– So­fie och No­va kom­mer va­ra hem­ma i Sve­ri­ge. Skul­le för­loss­ning­en star­ta när jag är här un­der VM så tar jag mig hem om det pas­sar mel­lan mat­cher­na.

– Är det väl­digt då­lig taj­ming……så kör vi Fa­ce­ti­me, sä­ger Granqvist och fårårr en snabb blick och suck till svar från sin hust­ru.ustru.

VM i Ryss­land kom­mer in­ne­bä­ra­bä­ra mat­cher med sto­ra geo­gra­fis­ka­is­ka av­stånd mel­lan spe­lor­ter­na. Men det kun­de va­rit vär­re.

– Vi har en bor­t­a­match mot Kha-ha­ba­rovsk i li­gan. Det är 10,5 tim­mes­mes flyg­re­sa en­kel väg. Jag tror vi re­ser­ser ge­nom sex el­ler sju tids­zo­ner. Den re­san fram och till­ba­ka känns bå­deå­de i kropp och knopp. Det är så långt­ngt att vi mås­te mel­lan­lan­da… Det är ett jäklaäk­la stort land det här. Finns det en rys­skräck i Sve­ri­ge? – Ja, till viss del. Det finns för­ut­fat­ta­de me­ning­ar om Ryss­land. Jag ha­de väl en upp­fatt­ning om Ryss­land ut­i­från vad jag läst om lan­det i eu­ro­pe­isk me­dia, men när jag har bott här i så många år så är det in­te så jät­tes­tor skill­nad jäm­fört med and­ra väs­teu­ro­pe­is­ka län­der sam­ti­digt som jag vet att vi är pri­vi­li­gi­e­ra­de. Men trots allt så har jag fått en li­te an­nan upp­fatt­ning om det här lan­det och män­ni­skor­na här. Jag har ing­et di­rekt ne­ga­tivt att sä­ga om lan­det sam­ti­digt som jag är med­ve­ten om att det är sa­ker som be­hö­ver änd­ras på. Hur myc­ket häng­er du med i det som hän­der po­li­tiskt kring Ryss­land? – La­gom myc­ket. Jag har hängt med i tu­rer­na kring Ukrai­na en del, men jag får ju min in­for­ma­tion via svens­ka me­dia ef­tersom jag in­te kan lä­sa rys­ka. Kän­ner du att det är job­bigt med frå­gor kring Ryss­land och si­tu­a­tio­nen här? – Nej, man för­står ju att det frå­gas men det går in­te att sva­ra all­tid. Det är två si­dor med oli­ka upp­fatt­ning­ar. Rys­sar­na tyc­ker att det Pu­tin gör är rätt och Väs­teu­ro­pa och USA tyc­ker det är fel. Jag kan in­te av­gö­ra vad som är san­ning­en i allt. När jag pra­tar med rys­sar­na (i la­get) så är de väl­digt pat­ri­o­tis­ka, men allt tyc­ker de kanske­kans in­te är så bra hel­ler. Den rys­ka pat­ri­o­tis­men till trots, på Krasno­dars mat­cher häng­er det of­ta svenska­ka flag­gor på läk­tar­na som hyll­ning till la­gets blå­gu­labl stjärn­duo Andre­as Granqvistqvist ooch Vik­tor Claes­son. – Detd är jäk­ligt kul att folk upp­skattar­tar ddet vi svens­kar gjort här. Jag har ju trtrots allt va­rit här i fem år.

De­den svens­ka Vm-trup­pen är fylld med sspe­la­re vars mo­der­klub­bar re­pre­sent­pre­sen­te­rar det bre­da Fot­bolls­s­ve­ri­ge. Många av för­e­ning­ar­na kom­mer från lands­lands­or­ten el­ler från mind­re stä­der. Det äär lil­la Sve­ri­ge i sto­ra Ryss­land i som­som­mar.

Granqvist in­led­de sitt fot­bolls­spe­lan­de i Påarps Gif, nå­gon mil ut­an­för Helsing­borg, i ett sam­häl­le med knappt 3 000 in­vå­na­re. Vad kän­ner du när du ser de svens­ka flag­gor­na med Påarp när du spe­lar med lands­la­get? – Stolt­het. Det be­ty­der myc­ket. Det är där jag har min släkt och min fa­milj. Det var där jag gick i sko­lan och där jag fick min fot­bolls­ut­bild­ning fram till att jag var 15 år. Påarp kom­mer all­tid ha en spe­ci­ell plats hos mig.

– Det finns en otro­lig bredd i de här mind­re klub­bar­na. Man be­hö­ver in­te spe­la i de bäs­ta el­ler störs­ta klub­bar­na. Man kan ut­veck­las i en lug­na­re och i bland tryg­ga­re mil­jö. Jag tror det är bra att många ser att man kan nå långt även om man kom­mer från en li­ten för­e­ning.

Ska vin­na förs­ta mat­chen

Nu ska det­ta folk­hems­lands­lag se hur långt ving­ar­na når när man tes­tas på Granqvists hem­ma­plan i Ryss­land. Vad krävs av er för att gå långt? – Att vi gör tre toppre­sta­tio­ner, un­ge­fär som vi gjor­de mot Ita­li­en. Vi be­hö­ver ha de klas­sis­ka mar­gi­na­ler­na på vår si­da och få en bra start. Kan vi sät­ta grun­den som vi haft i kva­let så har vi för­ut­sätt­ning­ar­na att gö­ra ett bra grupp­spel. Vi ska kom­ma hit och kän­na att vi är re­do, med en po­si­tiv käns­la i grup­pen. Hur myc­ket har du bör­jat kol­la på mot­stån­det och la­gen? – Det blir mer när vi bör­jar de tak­tis­ka för­be­re­del­ser­na på all­var. Nu har man mest över­gri­pan­de koll. Ett VM hand­lar ju ock­så om att man mås­te vå­ga kli­va fram li­te: att vin­na för att gå vi­da­re. – Vår grund kom­mer va­ra att för­sö­ka hål­la nol­lan. Gör vi det så har vi al­la möj­lig­he­ter och in­di­vi­du­ell skick­lig­het att gö­ra mål. Vi har vi­sat i kva­let att vi kan spe­la en bra of­fen­siv fot­boll. Det är på ti­den att vi vin­ner förs­ta mat­chen. Gör vi dess­utom en bra pre­sta­tion då är man in­ne i tur­ne­ring­en och kan byg­ga vi­da­re på det. När det mesta stäm­mer för oss så är vi väl­digt svå­ra att be­seg­ra för al­la lag. Det kan räc­ka långt. Om Sve­ri­ge tar me­dalj i VM – vad ta­tu­e­rar du in över bröst­kor­gen då? – Ha­ha, för­mod­li­gen ingen­ting. Jag har re­dan klippt mitt hår en gång ef­ter att vi tog oss till VM. Så jag kan ra­ka hå­ret en gång till, det kan jag lo­va. Mi­chael Wag­ner

PUSS, PAP­PA Andre­as Granqvist är en av de minst ta­tu­e­ra­de spe­lar­na i lands­la­get. Men han har en, på hö­ger arm, med dot­tern No­vas namn och fö­del­se­da­tum. Se­na­re i som­mar kom­mer yt­ter­li­ga­re en med näs­ta dot­ters namn att ham­na på väns­terar­men.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.