”JAG FICK BRYTA
Peter Gerhardsson har fäst förbundsnålen i kavajslaget och presenterar VM-truppen, 23 spelare som ska kämpa för kung och fosterland i Frankrike. Han gör det i direktsändning, i programmet ”Efter fem” på TV4. Hanna Marklund, kanalens expert, är givetvis på plats i studion. Hon tog planet från Skellefteå till Arlanda tidigare under dagen och pratar och gestikulerar som hon alltid har gjort. Det är brett skelleftemål på bästa sändningstid. Hon har inga synpunkter på förbundskaptenens val av målvakter och försvarare och säger ”attityd finns hos na” om Magdalena Eriksson. Hanna räknar inte med några knallar i truppen men blir överraskad när Gerhardsson läser upp namnen på alla mittfältare och anfallare. – Det som förvånar mig är väl Julia Roddar, att hon är med, att hon är tillbaka i truppen. Jag trodde mer på Hanna Folkesson, som kanske har lite mer rutin, har spelat tillsammans med Seger och är lite vassare defensivt. Men, tillägger hon, Julia Roddar har också gjort det bra nu på slutet. 20 minuter senare har Hanna Marklund lämnat studion och slagit sig ner i en fåtölj i receptionen i TV4-huset. Hon analyserar sin insats och tänker på en dalkulla som hamnade i Kopparbergs/Göteborg FC och spelade till sig en VM-biljett. – När jag säger att jag är förvånad över att Julia Roddar tar en plats i stället för Folkesson kan jag känna... Gud, där sitter hon och är superglad över att vara med. Jag har kvar spelarperspektivet men säger vad jag tycker. I grund och botten är jag en person som inte ser saker i svart eller vitt, som inte är stenhård. Det jag säger i en sändning ska jag kunna säga om spelaren står bredvid. Gör man det brukar man hålla sig på en hyfsad nivå. Under karriären spelade Hanna Marklund 118 landskamper och radade upp titlar med Umeå. Ingen kan ifrågasätta hennes fotbollskunnande och inför VM har hon specialstuderat både lag och enskilda spelare, även
de som kommer följa VM från bänken. – Jag vågar nästan inte berätta men jag missade Liverpools vändning i Champions League. Det är hemskt, men samtidigt såg jag en gammal match med England. På flyget dagen efter matchen pratade alla om matchen... Vad är det med mig? Jag sitter i min egen värld och vill komma ner till detaljnivå om varje spelare. Vad blir det för skillnad om den avbytaren kommer in? Hur är formen? Hur har det gått i klubblaget? Hur många Chile-matcher har du i dvdsamlingen? – Jag har hunnit se dem i två matcher mot USA och en match mot Skottland. Sedan förlorade de stort mot Nederländerna (0–7). Den matchen har jag inte sett än men jag pratade med Gerhardsson om den. Tydligen släppte de in några tidiga mål och vek ner sig. Spelarna är rätt tekniska och ganska aggressiva men fysiken skiljer sig. De har det jobbigt på fasta situationer. Det är sådana saker, styrkor och svagheter, jag läser in mig på.
”Kan bli Frankrikes VM, men...”
Under VM kommer Hanna Marklund, som gjorde sina första TV4-jobb 2013, pendla mellan VM-studion och kommentatorsbåset. – Det är det bästa av två världar. Det är roligt att vara i studion men bra att vara på plats och träffa laget. Man får en annan känsla och helt andra intryck när man ”sitt och ser” och kan prata med folk runt om. Jag gör Thailand i studion, Chile, USA, någon kvartsfinal och semifinaler på plats. Du som var med så länge i landslaget, kan du utnyttja dina kontakter och exempelvis ringa Marika Domanski Lyfors? – Ja, men det har jag inte gjort. Däremot pratar jag alltid med Marika, som jag känner väl, när jag är på plats på arenorna. Caroline Seger kan jag också höra av mig till. Det är ju inga hemligheter och de vet vad som är okej att säga. I TV4-teamet återförenas du med Lotta Schelin, som ska fungera som gästexpert. – Ja, det blir jätteroligt. Hon har erfarenhet, har bott i Frankrike och varit nära landslaget länge. Hon passar perfekt för rollen. Det blir superbra. Var hamnar VM-guldet? – Det är svårtippat men tittar man på trupperna är USA, Tyskland och Frankrike väldigt starka. Australien, Kanada och Spanien är också riktigt bra medan Japan inte ser ut att vara lika bra som tidigare. Enligt manus ska Frankrike säkra VMguldet i nyckelspelarnas Lyon, vars säsong kan ses som ett enda långt landslagsläger. – Absolut. Det kan bli Frankrikes mästerskap men jag har svårt att se det hända. Tidigare har de inte kunnat hantera pressen så det är inte säkert att de blir stärkta av att vara på hemmaplan. Det är utmaningen, hur de står upp mentalt. Du nämner inte Sverige... – Nej, inte om jag tittar på trupperna och ska säga tre guldkandidater. Sverige kan slå alla lag i en match – men går de ner lite har de ingen chans. Det ska extremt mycket till för att Sverige ska ta medalj. Då måste laget maxprestera. Vad kan man kräva av landslaget? – Att de tar sig vidare från gruppen, solklart. Sedan beror det på vilka de möter. Som det ser ut kan de få en bättre väg i slutspelet om de blir tvåa i gruppen. Det är av en anledning Sverige är nia på världsrankningen... – Ja, de är där någonstans. Det är tillräckligt högt för att ställa till det för de flesta men det är inte realistiskt att se Sverige som en medaljkandidat. För att lyckas måste de överprestera. Australien och Kanada är strået vassare och England vann She Believes Cup. Hanna Marklund har vunnit VM- och EMsilver och fick sin storhet bekräftad inför den upphaussade träningsmatchen mot Tyskland, då spelarna bar specialtröjor där porträtten av 48 kvinnliga förebilder fyllde numren på ryggarna. – Jag blev väldigt hedrad, stolt och glad. För mig kändes det verkligen inte givet att vara med, säger hon. På vilket sätt har du inspirerat och påver
kat andra kvinnor, om du får säga det med egna ord? – Det var väl det som inte var så tydligt för mig men vi tog kliv med landslaget, började synas mer och jobbade för att skapa bättre förutsättningar. Du var en av silverhjältarna i USA 2003, då ni tappade en ledning och förlorade finalen mot Tyskland. Går tankarna tillbaka dit när det är VM igen? – Visst kan det poppa upp om jag ser något på tv eller träffar spelare som var med. Det blir att man lever sig in i det. 2003 var det så mycket känslor. Jag kan fortfarande känna en ruskig besvikelse, även om det vände när vi kom hem. Det var surrealistiskt att se folk i landslagströjor överallt. Förra året blev du den första svenska kvinnliga expertkommentatorn som jobbade med ett herr-VM... – Ja, det kan ha vägt in. Jag fick bryta ny mark men var mest förvånad över att ingen hade gjort det tidigare. Det var ett viktigt steg, för det ska inte spela någon roll om det är damer eller herrar som spelar. Det blev ändå mycket frågor och fungeringar kopplat till det.
”...det roligaste som finns”
Under VM i Ryssland fick hon utstå spott och spe på sociala medier men ingen har kritiserat henne personligen. – Det blev ett tuffare klimat när jag klev över till herrfotbollen. Folk var inte vana vid att en kvinna kommenterade, så jag blev granskad på ett annat sätt. Jag har inte Twitter och är inte ute på sociala medier så mycket men jag hörde talas om och fick frågor om det som skrevs. Den respons jag får är från dem jag träffar och då är människor väldigt trevliga. Hanna Marklund spelade sin sista elitmatch 2010, efter en andra comeback i Sunnanå, men har aldrig släppt fotbollen. Vid sidan av TV4-jobbet arbetar hon med HR-frågor på Peab och fungerar som ungdomstränare i Myckle IK, där de äldsta av hennes tre döttrar, Elma och Alice, spelar. Dessutom händer det att hon spelar själv, trots att hon har fått betala ett högt pris. Hanna slet av hälsenan 2013, i en cupmatch med Sunnanås veteraner, och hoppade förra året in i ett futsal-lag med bekanta ansikten från UIK-tiden. – Alla skador har kommit efter karriären, när jag inte har varit tränad för det. Jag kan inte säga att jag saknar fotbollen och att stå på planen varje kväll men att spela är fortfarande det roligaste som finns.
Det finns en del saker som talar för att Corinne Diacre borde känna en viss press inför fotbolls-VM i Frankrike: Ordföranden i fotbollsförbundet Noel Le Graët har satt ”final” som uttalat mål för landslaget i sommar, Olympique Lyonnais dominerar på klubbsidan sedan över tio år och dessutom vann herrarna VM i Frankrike 1998 och upprepade bedriften i somras. Tiden är helt enkelt kommen, kan man tycka. – Vi har ingen press på oss. Ingen! Bara för
CLAIREFONTAINE. Hon blev den första kvinnan att träna ett franskt herrlag i de högsta divisionerna, men vill inte ses som någon förkämpe. I sommar ska hon ta Frankrike till VM-final på hemmaplan, men tror inte att damfotbollshajpen nödvändigtvis kommer att hålla i sig.
att man själv är värd för ett mästerskap betyder det inte mer press. Ingen, ingen alls, säger Corinne Diacre när Sportbladet träffar henne på franska fotbollsförbundets anläggning i Clairefontaine en dryg timme nordöst om Paris. Vad hade varit ett lyckat mästerskap för dig? – Komma till final. Det är vad presidenten satt upp som mål också. Herrarnas framfart i Ryssland behövs inte som motivation – ”om man inte är motiverad
– Vi ska spela det här mästerskapet för att vinna, hur är mindre viktigt, säger den franska förbundskaptenen till Sportbladet. Möt Corinne Diacre – pragmatiker, pessimist och pionjär – vare sig hon vill eller inte. Text: Johanna Fränden
att spela ett VM är man aldrig motiverad” – men däremot tycker Corinne Diacre att man kan hämta inspiration i sättet som Didier Deschamps mannar tog sig an äventyret. – Killarna gjorde något fantastiskt förra året, det ska inspirera oss, snarare än sätta press på oss. Titta på sättet de gjorde det, de hade inte ett rakt igenom enkelt mästerskap. De första matcherna var inte fantastiska från deras sida, men de växte in i turneringen. Corinne Diacre gör sig inga som helst illusioner om att erövra VM-titeln med hjälp
av en estetiskt tilltalande fotboll, eller någon patenterad spelstil överhuvudtaget. – Vi ska spela för att vinna. Stilen anpassar vi. Om vi har ett organiserat och etablerat anfallsspel måste ju motståndaren spela lågt, men om de inte gör det utan vill ha mycket boll anpassar vi oss. Det är vår spelidé. Vi ska vara intelligenta på det sättet. Vi ska försvara ihop och attackera tillsammans. Matchen börjar med 0–0, om vi inte släpper in några mål förlorar vi inte. Det är grunden. Resonemanget känns igen från Didier Deschamps recept bakom VM-guldet i Ryssland, även om Corinne Diacre är ännu mer krass i sin syn på spelet. De två har en omvittnad god relation, men kliver inte in på varandras område. – Jag pratar med Didier så klart, men inte så mycket om just spelstil. Jag vet bättre vad mina spelare kan uträtta eftersom jag känner alla spelares karaktärer. Jag anpassar mig efter deras kvalitéer. Man kan ha en spelstil som man önskar, men har man inte spelare med de egenskaperna fungerar det ändå inte. Dagens framgångsrika tränare anpassar sig efter spelet och sina spelare. Man kan ha en ram, förstås, det måste man, en idé och en spelstil, alla tränare har sin stil. Men det man måste göra är att anpassa sig efter de spelare som ska göra verklighet av de här idéerna.
Framgång med herrklubben
Corinne Diacre beskriver sig som ”född pessimist” och blir hellre glatt överraskad över en framgång än besviken över ett misslyckande. Överraskningarna lär ha varit många och glada genom åren om man utgår från hennes CV. Efter en framgångsrik spelarkarriär med tolv år i landslaget och nästan tjugo i klubben Soyaux behövde Diacre inte leta efter en sysselsättning länge. 2007, samma år som hon slutade spela, tog hon över tränaruppdraget i Soyaux och blev samtidigt assisterande till förbundskapten Bruno Bini. 2014 blev Diacre, som första kvinna i Frankrike, klar med sin tränarutbildning just här på Clairefontaine. Samma sommar hade den franska andradivisionsklubben Clermont Foot gjort det uppmärksammade valet att anställa portugisiska Helena Costa som tränare för herrlaget. Costa lämnade under uppmärksammade omständigheter jobbet innan säsongen ens hunnit börja, och när klubbpresident Claude Michy letade efter en ersättare föll valet på – Corinne Diacre. Diacre blev då den första – eller andra beroende på om man räknar Helna Costa – kvinna att träna en herrklubb på näst högsta nivå i Frankrike. Och det
som från utsidan såg ut som en misstänkt kupp för maximal uppmärksamhet blev snart omtalat som en framgångssaga. Trots Ligue 2:s minsta budget tog Diacre laget ur bottenträsket och räknade hem en tolfteplats i sin första säsong som huvudtränare. Clermont Foot förlängde Corinne Diacres kontrakt och den andra säsongen parkerade klubben på en sjundeplats i ligan. Diacre utsågs samma år till Årets tränare i Ligue 2 av prestigemagasinet France Football. – Att vara en pionjär är inget mål i sig för mig. Jag ville bli tränare, jag klarade kurserna, jag fick chansen att träna Clermont. Jag jobbade hårt och visade resultat. Det var så jag fick jobbet. Ingen har gett mig något gratis på vägen, snarare tvärtom. Folk försökte till och med göra uppgiften svårare för mig. Folk? – Ja, folk i klubben bland annat. Men när man identifierat detta anpassar man sig och ser upp för de bananskal som andra lägger framför en. Det gör att man utvecklas och hela tiden är alert. På ett sätt är det bra, för utan att man egentligen vill det ifrågasätter man sig själv hela tiden och är uppmärksam på allt.
”Man orkar inte slåss i år”
Trots hennes succé i Clermont Foot tror Corinne Diacre inte att hon öppnat dörrar för att fler klubbar ska våga anställa kvinnliga tränare. – Absolut inte. Ingen klubb tar den risken längre. Det är för mycket på spel. Många presidenter tror nog att en kvinna kan ha kompetensen men de vågar inte. Jag tror inte att de kommer att våga, men jag är ju pessimist också. Det är ju synd, för en kvinna tjänar ju ofta mindre än en man, det skulle bli billigare för dem… Man måste vara beväpnad. Samma sak gäller inom företagsvärlden, kvinnor har svårt att nå högst fast de har kompetensen, bättre examen och så vidare. Alla vill inte slåss och det kan jag förstå. Att slåss i en dag, eller en vecka är kanske okej, men månader och år, det orkar man inte. Jag gnäller inte, men detta är verkligheten. Ingen kvinna på de här positionerna gnäller någonsin. Corinne Diacre framstår verkligen inte som en person som någonsin gnäller, hon ger ett krasst och nästan orubbligt intryck, hon har inga problem att resonera kring orättvisorna i sporten, men är inte heller en förespråkare av fler kvinnliga tränare för sakens skull. – Jag vill hellre prata om kompetens. Om en kvinna är kompetent, låt henne träna herrar. Jag tycker inte att det ska vara en fråga om kön. Jag fick höra allt möjligt när jag var herrtränare. Man står ju nära publiken, och folk säger saker som är oacceptabla. Fruktansvärda saker som inte går att upprepa. Det har bara hänt när jag tränat ett herrlag. Det är när man förstör koderna och utmanar normerna som man stör folk. Jag tog ingens plats när jag tränade Clermont Foot, jag hade tagit mitt tränardiplom som alla andra och klubbens president valde mig som tränare som vilken aspirant som helst. Men jag har fått höra saker som är helt ofattbara. Man vänjer sig, även om det inte är bra.
En förlorarkultur
Frankrike stoltserar utan tvivel med världen bästa klubblag på damsidan i Lyon, nykrönta Champions League-mästare för fjärde året i rad, men på landslagssidan har framgångarna uteblivit, trots talang i överflöd. Corinne Diacre tror att flera faktorer spelat in och ryggar inte för beskrivningen att Frankrike har odlat en sorts förlorarkultur. – Det är ju ett konstaterande. Sedan får man inte glömma att vi spelade semifinal i VM 2011 och i OS 2012. Efter det har det tagit stopp i kvartsfinal. Det handlar om nya generationer. Vi trodde kanske att vi var vackrare och bättre än vi var, vi jobbade kanske lite mindre, vilade lite på lagrarna. Det gäller på klubbnivå, landslagsnivå, förbundsnivå. Vi sov nog lite där. Professionaliseringen och det faktum att alla spelare nu är avlönade för att spela fotboll kommer att visa sig på planen förr eller senare. Sverige var i princip alltid med i medaljstriden för tio, femton år sedan, men tycks ha tappat internationellt på slutet. Vad tror du att det beror på? – Det stämmer att Sverige, Norge och Danmark spelar lite sämre fotboll i dag jämfört med tidigare. Jag som spelade på 1990-talet minns att varje gång vi spelade i Norden förlorade vi. De lagen var ett steg före. Vi har kommit ikapp nu, samtidigt som de nordiska länderna inte lyckats utvecklas vidare. Det kan ha att göra med generationsskillnader, i vissa årgångar har spelarna inte samma talang. Eller så kan det vara som här i Frankrike att barn inte längre är utomhus särskilt mycket, de spelar inte lika mycket spontanfotboll på gatan. Ungdomar utövar sin sport framför datorn eller tv:n snarare än på idrottsplanerna och i hallarna. Damfotbollen har slagit flera publikrekord på klubbsidan den här säsongen, ser vi en explosion just nu? – Jag vet inte, helt ärligt. Jag skulle var lite försiktig med att slå fast det. Det gäller en match här och en match där, inte varje vecka. Jag vet inte om det är en tendens eller trend. Jag är ingen optimist och kanske har jag fel, det skulle vara härligt.