Raheem Sterling
”Herregud!” Vi är långt inne på Manchester Citys otroliga träningsarena Etihad Campus och en åttaåring tappade just hakan. Den här tidiga höstkvällen står vi inne i en stor inomhushall och på en sida av avskiljarväggen tränar ett av klubbens juniorlag. På den andra sidan av väggen poserar Raheem Sterling för fotografen.
Barnen har inte märkt att Sterling står några meter bort – förrän en snedskjuten boll rullar in bakom väggen. Ett av barnen går för att hämta den och plötsligt står han precis framför en superstjärna. Inte bara trillar hakan i golvet, han svimmar nästan av glädje. ”Herregud”, ja.
Mystiskt nog börjar sedan en rad snedskjutna fotbollar komma under de närmaste minuterna.
Varje gång som bollen rullar runt väggen – som av en olyckshändelse förstås – dyker ett nytt barn upp för att få en skymt av sin hjälte. Huvudpersonen själv ler bara lite ödmjukt. Beundrarna har inte alltid flockats framför Sterling, men något har börjat förändras under de senaste två åren.
Sterling har hjälpt till att skriva historia i Manchester City, laget som tog hem en makalös inhemsk trippelvinst förra säsongen. Den här dagen bad vi honom att bära några historiska matchställ: hemmadräkten från 1989 och den berömda fluorescerande tröjan som Paul Dickov med flera bar i playoffinalen när City vann över Tony Pulis Gillingham på gamla Wembley när de klättrade upp ur tredje divisionen.
Senast vi träffade Sterling var för tre år sedan. Då var han märkbart tystlåten till en början, innan han gradvis började bli mer bekväm och pratsam efter en stund. Dagens intervju följer ett liknande mönster. När vi träffar honom den här gången är Sterling 24 år, men det är inte så att han småpratar medan han poserar för fotografen. Han är väldigt artig, men han är lite på sin vakt. Han har blivit bränd av media så ofta att det är fullt förståeligt. Sterling behöver bygga upp ett förtroende innan han kan öppna upp sig.
När vi sätter oss för att prata börjar han slappna av. Det här är trots allt en man som först på senare tid har börjat hitta sin röst, både på och utanför planen. Det här är en man som i allt högre grad protesterar mot orättvisor, samtidigt som han har utvecklats till en av världens bästa.
I CRISTIANO RONALDOS FOTSPÅR
Det är det senare vi vill utforska först och mycket av det handlar om en sak: mål. Under fyra säsonger mellan 2013 och 2017 var Sterlings målstatistik för klubben och landslaget statisk: 10 mål, 12 mål, 12 mål, 10 mål. Det var ett fullständigt respektabelt resultat för en spelare som aldrig varit en renodlad forward, men det gjorde inte hans talang full rättvisa.
Sedan kom säsongen
2017-2018: 23 mål.
Och 2018–2019: 31.
När vi träffas i mitten av september har han gjort åtta mål under sina första sju framträdanden 2019–2020. Har det här varit den bästa formen han varit i under sin karriär?
”Ja, det skulle jag säga”, säger Sterling och lägger till: ”Särskilt eftersom det inte bara har varat i en månad eller två – jag har varit jämn under 2,5 till 3 år nu.”
”Jag gick igenom något som är tufft för alla 19-åringar och 20-åringar, och det handlar om hur du tar dig över till den andra sidan. Det handlar om hur mycket du tror på dig själv och din förmåga att jobba hårt. Det handlar om ålder, erfarenhet, att rätta till misstag du gjort i det förgångna och att inte gå ner sig – utan försöka bli bättre.”
Det handlar för honom också om att lyssna på mamma. Under många år tjatade hon på honom med samma fråga: ”Varför tar du dig inte in i straffområdet oftare?” Till slut lyssnade han på mamma.
”Hon är nöjd nu!” bekräftar Sterling med ett skratt. Det är ingen idé att hela tiden vara ute på vänsterkanten om målen görs i straffområdet. Mamma är stolt över mig och det gör mig glad.”
Han har lärt sig av att spela bredvid Manchester Citys målkung: Sergio Agüero (nedan). ”Jag har kollat på Sergios avslut”, säger Sterling. ”Ibland tänker jag ’Okej, bra, det där var intressant’ om jag ser en spelare göra en viss typ av mål.”
Sterlings målexplosion under de senaste säsongerna har gett upphov till jämförelser med en spelare som upplevde samma sak när han var i den tidiga 20-årsåldern, trots att han inte spelade som anfallare. ”Det finns en likhet med Cristiano Ronaldos utveckling i Manchester United”, skrev Jamie Carragher för inte så länge sedan.
Sterling vill gärna betona att han inte anser sig själv vara på Ronaldos nivå, men han erkänner att det finns flera likheter mellan deras karriärvägar.
”När du blir äldre börjar du inse vad som är viktigast inom fotbollen”, säger Manchester Citystjärnan. ”När du är yngre vill du visa världen och din tränare att du har förmågan. Du vill göra dina dribblingar och du glömmer att göra mål. Det är inte din främsta prioritering.”
”Jag garanterar att när Cristiano var mellan 13 och 16 gjorde han flest mål i sin åldersgrupp. Men sedan blev han proffs, precis som jag blev proffs, och du vill visa alla att du har den tekniska förmågan, så du kör på med det där tjusiga fotarbetet.”
”Efter ett tag börjar folk säga: ’Han måste göra fler mål.’ Sedan vaknar du upp och inser: ’Jaha, jag kanske måste det’ – och så börjar du jobba för det. Jag tror att det var så han gjorde, och det var samma sak för mig. Men jag jämför oss inte, för han är en av de bästa fotbollsspelarna som någonsin har funnits.”
”Jag gjorde 31 mål för klubben och landslaget ifjol, så jag behöver göra ännu fler nu. Det är bara så jag är: om jag har gjort någonting måste jag göra det bättre nästa gång. Om jag gör fler än 31 den här säsongen, måste jag sikta högre nästa år. Det är en utmaning, men du måste leva upp till den för vi är i en bransch där du blir bedömd efter sådana saker.”
”Men det är inte bara för
att du blir bedömd. Ju mer jag skjuter, och ju mer de andra i vår anfallsstyrka skjuter, desto mer sannolikt är det att vi vinner troféer.”
Cristiano Ronaldo blev en renodlad anfallare lite senare i karriären, så kan Sterling se en liknande situation för sig själv i framtiden?
”Jag tror det”, säger han. ”Jag gillar att vara i straffområdet, så förhoppningsvis en dag, ja.”
”I LONDON KAN VAD SOM HELST HÄNDA, NÄR SOM HELST. MAN MÅSTE FÖRSÖKA AVDRAMATISERA DET.”
1999, några månader efter Dickovs berömda kvittering på Wembley, kommer en femårig Sterling till nordvästra London från Jamaica. Han ska bo nära det som då var Twin Towers. Den berömda gamla arenan skulle snart rivas, men redan från tidig ålder drömde han om att få spela på den nya som gradvis byggdes upp ur marken.
”Fotboll var det enda jag tänkte på”, säger han. ”Jag kommer ihåg min första lag Kingsbury i söndagsligan och hur jag fick mina första Nikeskor. Det enda jag ville göra var att träna, få spela i matchen på helgen och få spela i turneringarna som genomfördes med några månaders mellanrum.”
Sterling kom till Queens Park Rangers ungdomsavdelning 2003. Han dyrkade Ronaldinho, och senare Lionel Messi, men när han var 14 hittade han en hjälte på närmare håll: Adel Taarabt, som kommit till Loftus Road från Tottenham. ”Han var vänsterytter när jag var i
QPR och vad han kunde göra med en fotboll var helt galet!” säger Sterling och fnittrar medan han minns hur han tittade på marockanen som spelar för Benfica nu. ”Med den skickligheten är jag lite besviken över att han inte spelar på den högsta nivån. Jag säger inte att han inte är på den högsta nivån, men han kunde ha varit i ett större lag än vad han är nu.”
2006 chockades QPR av mordet på den då 15-årige juniorspelaren Kiyan Prince, som knivhöggs till döds norr om London i maj. Den här säsongen har QPR:s hemmaplan döpts om till Kiyan Prince Foundation Stadium. ”Jag kände inte Kiyan personligen, för han var några år äldre än jag”, säger Sterling. ”Men utifrån det jag har hört var han en fantastisk spelare. Det var väldigt tragiskt hur han dog.”
Sterling erkänner att han också har upplevt hemska situationer under uppväxten i den engelska huvudstaden. ”London kan vara tuff ibland”, förklarar han. ”Växer man upp i vissa områden kan vad som helst hända, när som helst. Ungar i samma ålder ser kanske att du är från ett annat område och vill sno något från dig. Du tänker, ’Nej, jag tänker inte ge dig något’, och allt eskalerar utan orsak. Jag har hamnat i klistret många gånger i London. Man måste försöka bete sig på ett moget sätt och avdramatisera det.”
Sterlings liv fick en snabb vändning när han fyllde 15: han fångades upp av Liverpool i februari 2010. Förutom de självklara karriärsfördelarna tog det även honom från farorna i London. Hemlängtan var aldrig något problem.
”Jag älskade varje sekund”, säger han om det som kunde ha blivit en utmanande flytt till en annan del av landet. ”Det var förmodligen det
bästa som kunde ha hänt mig just då – en flytt, nya rutiner, komma in i en ny miljö. Jag kom bort från London och hamnade på en plats där jag var ensam, med mina husföräldrar och de andra ungdomarna där. Det var som om Gud gav mig en nystart – en plats där jag kunde vara ensam och fokusera.”
Inom två säsonger hade Sterling blivit den tredje yngsta spelaren på planen i The Reds historia, vid 17 år och 107 dagars ålder, när Kenny Dalglish bytte in honom i 84:e minuten i en Premier League-match mot Wigan.
”Det var en fin stund”, säger Sterling med ett leende. ”Jag minns att jag tänkte: ’Jag kan knappt vänta på att få gå ut på planen på Anfield – och så snart jag får bollen ska jag göra överstegsfintar. Jag bryr mig inte om var jag är, jag ska försöka överlista den första spelaren som kommer mot mig!’”
Hur många överstegsfintar hann han göra under den korta tiden på planen? ”Jag tror jag fick till tre eller fyra!” säger han och skrattar.
Under sin tredje match i a-laget befann sig Sterling i ett Liverpoollag på väg mot en vinst i Premier League. Alla vet hur den säsongen slutade. För den 33-årige Steven Gerrard var det sista chansen att vinna Premier League. Sterling var bara 19. Han visste helt säkert att han skulle få fler chanser senare i karriären. Gjorde det att det kändes lättare?
”Det gjorde det inte lättare, för vi var så nära”, säger han. ”Vi var tvungna att vinna på poäng över många lag den säsongen, men vi var helt briljanta ibland. I början av säsongen visste vi inte om vi skulle kunna gå hela vägen. Jag tänkte inte på något som skulle hända senare, jag ville bara vinna den säsongen. Nederlaget var svårt – det var ett hårt slag.”
Titeljakten skulle bli början på slutet för hans tid i Liverpool. Inom ett år hade han flyttat till Manchester City efter att de inte kommit överens om något nytt kontrakt på Anfield. Det var ett beslut som ledde till kritik, både från Liverpoolfans och andra.
Sterling känner att han har pratat om den kontroversiella flytten tillräckligt ofta nu och han vill inte gärna älta saker, men han erkänner att kritiken påverkade honom under hans första tid i Manchester City. Formen och självförtroendet tog skada, vilket gav upphov till än mer kritik. Det blev en ond cirkel.
”Det var svårare än vad jag förväntat mig”, avslöjar han om den tidiga perioden som Cityspelare. ”Du är ung och du har plockats in som den dittills dyraste engelska spelaren. Du är i en ny värld och du försöker anpassa dig, vilket kan vara svårt för en 20-åring. Det som hände utanför planen hjälpte mig inte på planen.”
”Om jag hade kommit hit och inte behövt möta den kritik jag fick utanför planen kan jag garantera att historien skulle ha sett annorlunda ut. Jag var typ 20, och folk kritiserade mig på värsta möjliga sätt.”
”Det var svårt att ta, för jag var ung och förstod inte riktigt varför. Bara ett halvår tidigare hade de hyllat mig. Nu var jag plötsligt inte tillräckligt bra längre.”
Det sådde tvivel, vilket ledde till misstag. ”De misstagen handlade mer om mig själv, inte om min förmåga”, säger han. ”Det handlade om självtillit. När saker inte går som de ska, när folk pratar om dig på ett dåligt sätt – då är det svårt att prestera. Det sätter sig i huvudet och ställer till det.”
”Om jag fick ett dåligt första tillslag, eller inte tog mig förbi motståndaren, kände jag mig nedslagen. Jag tänker inte alls på samma sätt längre. Nu är det mer: ’Okej, jag har inte haft den bästa halvleken, men under den andra halvleken ska jag göra mål’.”
Att inte bry sig så mycket om sociala medier har också hjälpt. ”När man är ung vill man veta vad folk säger”, erkänner han. ”Men ju mindre du vet, desto bättre. Om du inte läser något, kan det inte påverka dig.”
”Ju äldre jag blir, desto mer har jag insett att kritik är en del av spelet. Det ändrar inte vem du är som person och det ändrar inte vem du är som fotbollsspelare heller. Det jag kan kontrollera är vad jag gör på planen. Jag är en person som hela tiden vill visa att människor har fel.”