Smutsiga pengar inom fotbollen

7 SMUTSIGA METODER SOM KLUBBAR SKULLE KUNNA ANVÄNDA SIG AV …

Medan du hejar på dina favoritspelare på planen kan en helt annan verksamhet än fotboll pågå, med laget som täckmantel. I själva verket kan laget vara en pusselbit i grov organiserad brottslighet. Kan det vara så att din klubb sysslar med storskalig penningtvätt bakom kulisserna?

Penningtvätt är att låta (svarta) pengar från illegal verksamhet gå igenom olika transaktioner så att de ser ut att vara lagligt intjänade. För 10 år sedan utredde engelska myndigheter till och med penningtvätt i samband med finansiering av terrorism.

Slutsatsen av utredningen blev: ”Personer som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet investerar i fastigheter, aktier, stiftelser och pensionsfonder eller samlar på sig värdefulla föremål. Investeringar i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter, även utanför landet, är attraktivt eftersom värdet stiger med tiden.” Till den listan med tillgångar kan vi nu lägga fotbollsklubbar.

Inget av det du läser här gäller någon viss klubb. Exemplen är påhittade, men bygger på verkliga fall av olaglig verksamhet inom fotbollen över hela världen. Flera av dem är bearbetade versioner av beskrivningar som en internationell organisation för bekämpning av penningtvätt, Financial Action Task Force, sammanställde för tio år sedan.

De åskådliggör hur fotbollsklubbar hela vägen från de lägsta serierna till Champions League har blivit mål för kriminella som vill tvätta svarta pengar.

Under de tio år som har gått sedan den första utredningen är det inte mycket som har förändrats när det gäller fotbollens regler och hur de tillämpas. Däremot är beloppen som står på spel nu mycket högre, vilket gör fotbollen ännu mer lockande för kriminella.

Samtidigt har varken FIFA eller fotbollsförbunden tillräckliga resurser för att tackla problemet. Alla klubbar som har de egenskaper vi beskriver här ägnar sig förstås inte åt brottslig verksamhet – långt därifrån. Men fotbollen är lätt att utnyttja för kriminella, och brottslig verksamhet kan pågå mitt framför näsan på dig …

Både inom proffs- och amatörfotbollen sägs det att det är relativt vanligt förekommande att klubbar döljer varifrån till pengarna kommer – särskilt om pengarna kommer från kriminell verksamhet. Four Four Two sätter sökarljuset på denna dunkla värld av organiserad brottslighet och avslöjar knepen klubbarna använder för att kringgå lagen. Gör din klubb det också?

MATCHFIXARNA

Personer som utnyttjar sitt inflytande och vet oddsen (i alla avseenden), så att de kan spela med svarta pengar och göra dem lagliga genom lagom stora vinster.

Låtsaslaget Metchock Town kämpar på fjärde divisionen i ligasystemets pyramid, men ligger bra till. Klubbens ordförande och ägare, exfotbollsspelaren Brian Jones, driver ett importoch exportföretag som exporterar gamla datorchip till östra Asien och importerar elektronik till Storbritannien.

Jones har gjort en för stor beställning av mobilladdare som håller på att bli för gamla och har därför fått ekonomiska problem. Hans företag är skyldigt utländska leverantörer hundratusentals pund som han inte kan betala.

Nu har den vietnamesiska ägaren till företaget som tillverkar mobilladdarna föreslagit en lösning: Jones ska garantera att Metchock Town förlorar med minst tre mål i sin kommande match i andra omgången av FA-cupen. Jones har inte insett det tidigare, men hans vietnamesiska affärskontakt har stora intressen i den illegala spelmarknaden i östra Asien.

Jones vill inte delta i matchfixning, men vill inte heller att hans företag ska gå i konkurs. Därför gör han en överenskommelse om att lämna information om vissa spelare. Lagets äldsta mittback har nyligen blivit lämnad av sin fru på grund av sitt drickande och spelande. Den ambitiösa unga anfallaren är van vid en lyxig livsstil från sin tid i fotbollsakademin hos en klubb i Champions League, men en skada tvingade honom neråt i klubbhierarkin (och i lön). På grund av problem med kassaflödet håller målvaktens i övrigt lönsamma snickeri på att hamna i ekonomiska svårigheter.

Jones lämnar informationen tillsammans med kontaktuppgifterna till spelarna – och snart är matchen fixad. Metchock skulle ha förlorat i vilket fall, men genom att muta de här tre spelarna gick det att försäkra sig om en förlust med 5-1 mot Rathwell Spartans. Den vietnamesiska spelmagnaten erbjuder riggade odds på en mindre Metchockförlust genom lokala spelföretag.

Jones blir övertalad att lämna över kontrollen av sin problemklubb till vietnamesen, skulden skrivs av och han kan stanna kvar som ordförande. Allt han behöver göra är att se till att lagets resultat kan påverkas emellanåt.

”DET FINNS MASSOR AV INTRESSEKONFLIKTER INOM FOTBOLLEN. AGENTER KAN REPRESENTERA BÅDA PARTERNA VID EN ÖVERGÅNG.”

BYGGAREN

En man som har arbetat sig upp från enkla förhållanden och kommer som en räddande ängel till ett kämpande lag, skaffar sig en position i lokalsamhället och placerar pengar i ett skatteparadis.

Bob Preedy är en 56-årig affärsman med intressen inom metallskrot samt bygg- och anläggning. Han har ett imageproblem. Han ville bygga ett nytt bostads- och handelsområde på jordbruksmark utanför Rathwell, men stoppades av överklagande grannar. Han saknade politiskt inflytande och lyckades inte få något bygglov.

Därför bestämde han sig för att köpa det lokala fotbollslaget Rathwell Spartans, som kämpade i en lägre serie, lovade att investera i klubben och höll sitt löfte. Den inte föraktliga summan 3,8 miljoner pund satsades i en klubb som hade en årlig lönekostnad på 160 000 pund och som

därmed fick helt andra förutsättningar.

Pengarna gick genom ett företag i ett skatteparadis som Preedy har kontroll över.

Två tredjedelar användes till en ny läktare med kiosker för försäljning av mat och dryck.

Supportrarna var överlyckliga över generositeten, men i själva verket var det Preedys egen byggfirma som gjorde jobbet, med material från hans stålföretag, och båda företagen tog nästan dubbla marknadspriset för arbetet.

Av de återstående 1,2 miljonerna spenderade Preedy nästan hälften på att betala av Spartans mest akuta skulder och investerade sedan ytterligare en halv miljon i laget. Det som sedan fanns kvar fick stanna i klubben som kassareserv. Preedy flyttar sedan det tidigare helt brittiska ägarskapet av Rathwell Spartans till skatteparadiset.

En stor del av skrotmetallen som kommer till Preedys stålföretag är stulen och pengarna från de olagliga transaktionerna går inte att bokföra i stålföretaget eftersom myndigheterna skulle bli misstänksamma. Därför låter han pengarna passera genom fotbollsklubben och de nya försäljningsställena för mat och dryck. Dessutom ger han Rathwellspelarna odeklarerade kontantbonusar för att höja deras inkomster och hittar samtidigt hemliga ställen där han kan stoppa mer av sina olagliga inkomster.

Rathwell Spartans säkrar uppflyttning efter uppflyttning och har vänt förlust till vinst. Preedy har fått tillbaka pengarna han spenderade på den nya läktaren, har tvättat svarta pengar från sin skrotfirma och äger nu en fotbollsklubb med sund ekonomi.

Genom att ställa sig in hos lokalpolitikerna, som ofta utnyttjar sina platser i klubbdirektörens lounge, har Preedy dessutom bättrat på sitt eget rykte. Bostads- och handelsområdet får bygglov och Preedy är redo att tjäna storkovan.

I FA-cupens tredje omgång spelar Rathwell mot League One-laget Staggerton Rovers.

TREDJEPARTSÄGAREN

Får vi presentera mannen som egentligen äger ditt lag (fast du vet inte om det) – han har andra ”frontfigurer” som låter olagliga pengar infiltrera klubben.

Staggerton Rovers hade sin storhetstid på 1970talet, när de tillbringade några säsonger på toppen. Nu ligger publiksiffrorna i genomsnitt runt 4 000, men Rovers ägare Sid Woodbridge har däremot haft mycket större framgång som narkotikasmugglare.

Ingen vet om att han äger klubben. Han har aldrig sett en enda match. Han har en lojal underhuggare som ordförande, vars namn finns på alla dokument som lämnas till fotbollsorganisationer och myndigheter. Men det är Woodbridges narkotikapengar som håller igång Rovers.

Från sitt investmentbolag – som står i en annan persons namn som arbetar enligt någon annans instruktioner – i ett skatteparadis pumpade Woodbridge in 12 miljoner pund i klubben när han köpte den av konkursförvaltaren 10 år tidigare. Överenskommelsen var att investmentbolaget skulle ta över klubbens mark och att Staggerton skulle betala en årshyra på 500 000 pund till sin hyresvärd för arenan.

Trots att företaget i skatteparadiset – som bara finns på pappret, inte har något kontor, inga anställda och ingen affärsverksamhet – äger Woodbridge nu klubbens programförlag och cateringverksamhet, där en del av hans vinster från kriminell verksamhet går in. Han överrapporterar även publiksiffrorna, vilket innebär att pengar från hans narkotikahandel kan försvinna som kontantbetalningar vid entrén.

Hans kriminella kontakter i Latinamerika bedrev verksamhet i fotbollsbranschen genom överenskommelser om tredjepartsägande, som innebär att agenter äger en procentandel av en spelares ekonomiska rättigheter och tar en andel av eventuella transferkostnader.

Woodbridge och hans utländska kompanjoner var delägare i ett investmentbolag i ett skatteparadis som investerade i unga sydamerikanska fotbollsspelare i klubbar med ekonomiska problem.

Det här var innan FIFA förbjöd tredjepartsägande 2015. När det hände satsade Woodbridge och de andra investerarna sina pengar i två klubbar som de köpte helt och hållet. Det var Tierra Cerrada, ett kämpande sydamerikanskt lag som hoppade mellan de två översta nivåerna, och CF Mar Grande, ett spanskt lag i andradivisionen.

Båda klubbarna hade haft ett omfattande tredjepartsägande och kämpande nu med stora skulder. Genom att ta över klubbarna kunde investerargruppen nu förvärva några av de största unga stjärnorna i Sydamerika till reapris. FIFA har förbjudit tredje parter från att äga spelare, men det finns inte som hindrar dem från att äga spelarna genom klubbarna.

Dessa spelare deltog sällan i någon match för Tierra Cerrada, som fungerade som en startpunkt för att flytta över talangen till Mar Grande. Tierra Cerrada fick ändå sponsring från frontföretag som tillhörde de sydamerikanska narkotikahandlarna, vilket i sin tur gav laget en bättre lönebudget än de annars hade haft råd med.

Mar Grande plockade spelare från Tierra Cerrada med förväntningen att en större europeisk klubb skulle komma in och köpa dem längre fram, med en jättevinst för investerargruppen. Det skulle också vara en fördel att kunna använda Mar Grande för att ställa sig in hos lokala politiker, polisen och tullmyndigheten ifall gruppen ville föra in något mer än fotbollsspelare i Europa.

En del av spelarna som inte utvecklades tillräckligt långt för att komma i fråga för övergång till den europeiska eliten kunde fortfarande göra

ett bra jobb i League One och kunde gå över till Staggerton Rovers genom överenskommelser med uppblåsta övergångssummor.

Genom att äga Staggerton Rovers parallellt med sina intressen i Latinamerika och Sydeuropa kunde Woodbridge tvätta en del av intäkterna från sin narkotikahandel genom entréerna, programförlaget, cateringfirman och hyresavtalet för stadion.

Han kunde även samarbeta med sina kriminella kompanjoner utomlands och betala dem genom gemensamma fotbollsintressen utan att behöva göra penningöverföringar över nationsgränser, vilket skulle kunna dra till sig myndigheternas uppmärksamhet.

Genom att göra sina fotbollskopplingar internationella kunde hans nätverk dessutom dra nytta av sitt inflytande över lokala myndigheter i ett område i Europa som annars hade varit otillgängligt för dem.

Woodbridge och hans kompisar har lyckats få ut sina unga sydamerikanska spelare i skyltfönstret genom att Mar Grande har anordnat en vänskapsturnering före säsongen med bland annat Ternmouth Wanderers, som just har åkt ur Premier League.

GANGSTERAGENTEN

Lurendrejaren som blev värvningskonsult och mellanman i förhandlingar.

Ternmouths nerflyttning var oväntad och drabbade dem hårt, men klubben har sålt flera av sina stjärnor och fallskärmsavtal kommer att läggas till pengarna de har tjänat under åren i toppen.

I vilket fall kan deras ägare John Roberts kasta in mer kontanter. Han är en ärlig och laglydig brittisk affärsman som tjänade hela sin förmögenhet på att tillverka katalysatorer innan han köpte sin barndomsklubb.

Ternmouth problem har att göra med en man som påstods ha Midasegenskaper på transfermarknaden. Philip Browning började som försäljare av lyxbilar, men fortsatte med att ge råd åt fotbollsspelare som han hade som kunder. Browning gick vidare, infiltrerade olika klubbar som värvningskonsult och hamnade hos Ternmouth efter deras nerflyttning.

Lag i Premier och Champions League upplever att han har näsa för att rekrytera spelare från Östeuropa. Hans kontakt är serben Andrej Baric, en tidigare landslagsspelare i forna Jugoslavien som han fick kontakt med när Baric spelade i ett Premier League-lag.

Baric är spelaragent med kopplingar till en person i den serbiska maffian. Maffian äger en kontrollerande andel i Barics agentur, Elitni Sportski Menadzment (ESM), via investmentbolag med säte på öar i Medelhavet.

Arandel Ilic är involverad i narkotika- och människohandel, bedrägerier och utpressning över hela Balkan. Han såg fotboll som ett snabbt sätt att tvätta pengarna han drar in. Genom att han har Baric som kompanjon får hans verksamhet en respektabel framtoning.

Även Browning avlönas av ESM. Han, hans företag och hans fru får ofta internationella penningöverföringar från bankkonton på öarna som står i agenturens namn. Samtidigt fortsätter han få konsultarvoden från alla klubbar som är hans klienter i England.

I gengäld betalar välbärgade engelska klubbar miljontals pund i agentarvoden till ESM. Det är så Ilic förvandlar sina intäkter från kriminell verksamhet till rena pengar i form av intäkter från sändningar, sponsring och matchbiljetter från engelska toppklubbar. Det är en säker och diskret affärsrelation som inte ens Roberts, ägaren till Ternmouth, känner till.

Helmsfield United, ett annat lag från en lägre division, kommer till försäsongsmatcherna hos Mar Grande.

SKATTESMITAREN

Han tjänade en förmögenhet på webben och såg en möjlighet att öka sin förmögenhet genom att köpa en klubb med mark som verkade lämplig för byggprojekt.

Gary Phillips byggde upp en onlineresebyrå som han sålde med en vinst på över 100 miljoner pund – men vinsten deklarerades aldrig offentligt. Pengarna från försäljningen placerades i investmentbolag i hans och hans familjs namn. Sedan köpte han Helmsfield United, en klubb i en lägre division.

Han ville inte bara ville tjäna mer pengar, han ville även ha statusen man får som ägare av en fotbollsklubb. Han visste också att det fanns ett stort område runt Helmsfields arena som användes som parkering och för en utomhusmarknad när det inte var matchdag. Phillips hade andra idéer för den.

Första steget var att se till att Helmsfield United fick stora, ohållbara kostnader. Lönerna översteg omsättningen rejält, och budgetunderskottet blev ännu större genom diverse utgifter. Privatrådgivarna på Phillips bank hjälpte honom ta lån för att täcka kostnaderna. Det var en satsning som till en början verkade lyckas. Helmsfield tog sig till slutspel. Det blev ingen uppflyttning, men det var ändå ingen stor förlust för Phillips.

Efter några säsonger uppgick lånen till tiotals miljoner. Phillips löste skulden genom att skilja arenan från den omgivande marken och låta sin egen pensionsfond i Storbritannien samt investmentbolagen ta över som markägare.

Dessutom gav han klubben 800 000 pund, vilket räckte några månader med Uniteds utsvävande budget. Det hade inte gjorts någon oberoende värdering av marken, och troligen låg köpesumman 30 procent under det verkliga värdet.

Phillips gjorde ett långsiktigt avtal med den lokala sjukvårdsförvaltningen om att erbjuda bostäder för sjuksköterskor, läkare och andra viktiga personalgrupper från det närliggande sjukhuset. Med marken som han hade köpt och bebyggt – utan någon konkret ekonomisk fördel för klubben – hade Phillips nu en tillgång som gav honom en regelbunden garanterad inkomst till pensionsfonden. Och dessutom fick han hyran som klubben betalade för sin nya stadion.

Som klubbägare blev Phillips välkänd i golfoch tennisklubbarna där han bodde i ett land med en icke samarbetsvillig skattejurisdiktion [som Bermuda eller Panama, som erbjuder låga skatter för utländska investerare, och bristande skattemässig insyn]. Han lockade till sig intresse från personer som var intresserade av Helmsfields potential för penningtvätt.

Phillips hade ingen större lust att satsa mer av sina egna pengar, så han hade två val: sälja klubben billigt och lämna fotbollen helt eller slå sig ihop med några andra skummisar och försöka bli ordförande för en Premier Leagueklubb. Eftersom han fortfarande hade personlig kontroll över marken arenan stod på och det angränsande området, som var tillgångar han ville fortsätta ha ett järngrepp om, valde Phillips det senare alternativet.

Han ställde inga frågor till sina nya investerare i Helmsfield om varifrån deras pengar kom. Det gjorde inte heller hans klientvänliga privata

rådgivare på banken när han fick in stora summor pengar på sina utländska konton. När sedan Phillips revisor, som hade ett lika elastiskt samvete som sin uppdragsgivare, hade intygat Phillips lämplighet som affärspartner och lagt till dotterbolagen som aktieägare i klubbens investmentbolag var jobbet klart.

Varje år stoppades många miljoner pund av medinvesterarnas intäkter från brottslig verksamhet in i klubben utan att resultatet förbättrades, och varje år späddes Philips aktieinnehav ut till deras förmån.

Det var givetvis inget problem för honom, eftersom han hade uppnått sina egna syften. När han sålde sin onlineresebyrå hade han blivit skyldig miljontals pund i vinstskatt. Han kunde undvika att betala den genom att återföra försäljningsintäkten till Storbritannien senare, med hjälp av den förlustbringande fotbollsklubben. Han hade sålt mark för att få en högt avkastande tillgång i sitt eget namn, han hade kontrollen över en stadion som han en dag skulle kunna sälja tillbaka till klubben och han var dessutom ordförande i en högprofilerad fotbollsklubb och ”ägare”. Allt nästan utan nettokostnad.

Helmsfield kanske en dag finns där bland de stora grabbarna i högsta divisionen, kanske till och med på europeisk nivå.

Som en del av avtalet vid en värvning av en lovande ung forward hade en vänskapsmatch mot den europeiska storklubben Icarus anordnats.

DEN GODA GUDFADERN

Den megarika ägaren som tar över en skuldtyngd sovande jätte och gör alla transferavtal via en superagent.

Icarus är inte så mycket en klubb som en global fotbollsinstitution, men de hade tagit sig vatten över huvudet och skuldsatt sig rejält. Historia betalar inga räkningar, men det ger ett lag ett underliggande värde som alltid är attraktivt för någon – i synnerhet någon som har en massa pengar att tvätta.

Klubbens problem löstes när en rik utlänning dök upp som en god gudfader utan vingar och trollspö och hällde pengar över klubben.

Finansieringspaketet var en kombination av lån från aktieägarna och eget kapital som gjorde utlänningen till ny majoritetsägare i Icarus. Skulderna kunde lösas och det fanns utrymme för övergångar som kunde återföra klubben till dess forna topposition i europeisk fotboll. Fansen återvände i drivor.

Tillsammans med de ökade intäkterna på matchdagar gav kvalificeringen till Champions League mer pengar från tv-sändningar, lukrativa sponsoravtal och namngivningsrättigheter till stadion.

De nya pengarna, både från ägarens skumma källor och legitima intäkter från fotbollen, och de toppspelare som det fanns resurser att köpa skulle göra Icarus till en klubb att räkna med igen. Klubbens eget kapital ökade lika snabbt som de klättrade i tabellen, och med hjälp av aktiekapitalet i klubben kunde den nya ägaren lösa sina egna lån.

Men det fanns en dold agenda. Icarus ägare hade introducerats för klubben av en fixare på transfermarknaden med en av fotbollens största svarta böcker. Anders Olsson kunde få avtal i hamn, oavsett vad du ville ha. Agenten bedriver sin verksamhet i en icke-samarbetsvillig skattejurisdiktion. Till sin hjälp har han banktjänstemän som inte ställer några frågor samt samarbetsvilliga jurister och revisorer. Med andra ord den typ av personer som är omtyckta av superrika med något att dölja.

Anders Olsson driver också ett löst sammansatt nätverk av agentkollegor över flera kontinenter som har bättre relationer med vissa klubbar och nationella förbund än han själv. Han är exakt den som behövs för att få Icarus att flyga igen, och ett svindlande antal spelare köptes in till klubben under det högaktiva transferfönstret.

Olsson deltar i varje enskild övergång och förhandlar avtal både för Icarus och den säljande klubben, utan att göra någon hemlighet av denna dubbla representation.

Detta är vad som verkligen skedde, men i handlingarna som lämnades till FIFA:s Transfer Matching System står ett annat namn från Olssons nätverk av vänligt inställda agenter.

För varje övergång betalar Icarus överpris, och klubbens ägare vet detta eftersom det är han som kommer att ha största vinsten av det. Olsson förhandlar överpriserna, varav hälften skickas tillbaka till separata investmentbolag som kontrolleras av Icarus ägare, via förvaltarregistrerade konton som står på Olsson och den andra agent han har anlitat för avtalet.

Slutligen får ägaren tillbaka varenda cent av sin investering, med en majoritetspost i en klubb som nu är värd hundratals miljoner euro. Inte heller Olsson har gått lottlös ur affären.

KLUBBKARUSELLEN

Företagen och lagen som bildar ett nätverk med enormt inflytande högst upp i fotbollspyramiden.

Icarus ägare jobbar inte ensam. Han har goda politiska kontakter i sitt hemland. Andra invigda personer med gott om pengar har fotbollsintressen både på hemmaplan och utomlands. Det kommer mer.

Detta skapar en karusell av klubbar som spelarna kan skickas mellan som säckar med kaffe på en råvarubörs. När en spelare flyttas med hjälp av agenter från Olssons väloljade nätverk skapar övergången stora provisioner som betalas till investmentbolag, varifrån lämpliga dusörer betalas ut till politiska nyckelpersoner.

Men det är inte fråga om någon direkt utpressningsverksamhet med betalningar till gudfadern och hans invigda. Lönsamheten i den här verksamheten går absolut i båda riktningarna. Fotbollsklubbarna tar emot betalningar i form av sponsoravtal med statligt ägda företag som gärna ger de spendersamma lagen ett rejält ekonomiskt tillskott. Större företag som ägs eller står under inflytande av staten gör själva omfattande överenskommelser med fotbollsorganisationerna inför fotbollsmästerskapen. Det kan vara kostsamma åtaganden, men det är lönsamma investeringar för regimen.

Pengar köper inflytande. Pengar skapar goodwill hos beslutsfattare inom fotbollen, tillsynsmyndigheter och röstande medlemmar. De kan jämna vägen till framgång när man ansöker om att få stå värd för stora mästerskap. Detta är viktigt för regimen, precis som för Bob Preedy som ägde Rathwell Spartans. Om du har kontroll över byggföretagen som bygger arenan finns det nämligen mycket pengar att hämta genom överfakturering och mutor.

Skalan kanske är större, men om en penningtvättare är inblandad är motiven desamma för längst ner i fotbollspyramiden som för dem allra högst upp.

”FOTBOLLEN FUNGERAR PÅ MÅNGA SÄTT SOM ETT DÅLIGT STYRT LAND I SYDAMERIKA.”