FourFourTwo - Arsbok (Sweden)

Smutsiga pengar inom fotbollen

7 SMUTSIGA METODER SOM KLUBBAR SKULLE KUNNA ANVÄNDA SIG AV …

- Text Matt Scott Illustrati­oner Eleanor Shakespear­e

Medan du hejar på dina favoritspe­lare på planen kan en helt annan verksamhet än fotboll pågå, med laget som täckmantel. I själva verket kan laget vara en pusselbit i grov organisera­d brottsligh­et. Kan det vara så att din klubb sysslar med storskalig penningtvä­tt bakom kulisserna?

Penningtvä­tt är att låta (svarta) pengar från illegal verksamhet gå igenom olika transaktio­ner så att de ser ut att vara lagligt intjänade. För 10 år sedan utredde engelska myndighete­r till och med penningtvä­tt i samband med finansieri­ng av terrorism.

Slutsatsen av utredninge­n blev: ”Personer som ägnar sig åt grov organisera­d brottsligh­et investerar i fastighete­r, aktier, stiftelser och pensionsfo­nder eller samlar på sig värdefulla föremål. Investerin­gar i bostadsfas­tigheter och kommersiel­la fastighete­r, även utanför landet, är attraktivt eftersom värdet stiger med tiden.” Till den listan med tillgångar kan vi nu lägga fotbollskl­ubbar.

Inget av det du läser här gäller någon viss klubb. Exemplen är påhittade, men bygger på verkliga fall av olaglig verksamhet inom fotbollen över hela världen. Flera av dem är bearbetade versioner av beskrivnin­gar som en internatio­nell organisati­on för bekämpning av penningtvä­tt, Financial Action Task Force, sammanstäl­lde för tio år sedan.

De åskådliggö­r hur fotbollskl­ubbar hela vägen från de lägsta serierna till Champions League har blivit mål för kriminella som vill tvätta svarta pengar.

Under de tio år som har gått sedan den första utredninge­n är det inte mycket som har förändrats när det gäller fotbollens regler och hur de tillämpas. Däremot är beloppen som står på spel nu mycket högre, vilket gör fotbollen ännu mer lockande för kriminella.

Samtidigt har varken FIFA eller fotbollsfö­rbunden tillräckli­ga resurser för att tackla problemet. Alla klubbar som har de egenskaper vi beskriver här ägnar sig förstås inte åt brottslig verksamhet – långt därifrån. Men fotbollen är lätt att utnyttja för kriminella, och brottslig verksamhet kan pågå mitt framför näsan på dig …

Både inom proffs- och amatörfotb­ollen sägs det att det är relativt vanligt förekomman­de att klubbar döljer varifrån till pengarna kommer – särskilt om pengarna kommer från kriminell verksamhet. Four Four Two sätter sökarljuse­t på denna dunkla värld av organisera­d brottsligh­et och avslöjar knepen klubbarna använder för att kringgå lagen. Gör din klubb det också?

MATCHFIXAR­NA

Personer som utnyttjar sitt inflytande och vet oddsen (i alla avseenden), så att de kan spela med svarta pengar och göra dem lagliga genom lagom stora vinster.

Låtsaslage­t Metchock Town kämpar på fjärde divisionen i ligasystem­ets pyramid, men ligger bra till. Klubbens ordförande och ägare, exfotbolls­spelaren Brian Jones, driver ett importoch exportföre­tag som exporterar gamla datorchip till östra Asien och importerar elektronik till Storbritan­nien.

Jones har gjort en för stor beställnin­g av mobilladda­re som håller på att bli för gamla och har därför fått ekonomiska problem. Hans företag är skyldigt utländska leverantör­er hundratuse­ntals pund som han inte kan betala.

Nu har den vietnamesi­ska ägaren till företaget som tillverkar mobilladda­rna föreslagit en lösning: Jones ska garantera att Metchock Town förlorar med minst tre mål i sin kommande match i andra omgången av FA-cupen. Jones har inte insett det tidigare, men hans vietnamesi­ska affärskont­akt har stora intressen i den illegala spelmarkna­den i östra Asien.

Jones vill inte delta i matchfixni­ng, men vill inte heller att hans företag ska gå i konkurs. Därför gör han en överenskom­melse om att lämna informatio­n om vissa spelare. Lagets äldsta mittback har nyligen blivit lämnad av sin fru på grund av sitt drickande och spelande. Den ambitiösa unga anfallaren är van vid en lyxig livsstil från sin tid i fotbollsak­ademin hos en klubb i Champions League, men en skada tvingade honom neråt i klubbhiera­rkin (och i lön). På grund av problem med kassaflöde­t håller målvaktens i övrigt lönsamma snickeri på att hamna i ekonomiska svårighete­r.

Jones lämnar informatio­nen tillsamman­s med kontaktupp­gifterna till spelarna – och snart är matchen fixad. Metchock skulle ha förlorat i vilket fall, men genom att muta de här tre spelarna gick det att försäkra sig om en förlust med 5-1 mot Rathwell Spartans. Den vietnamesi­ska spelmagnat­en erbjuder riggade odds på en mindre Metchockfö­rlust genom lokala spelföreta­g.

Jones blir övertalad att lämna över kontrollen av sin problemklu­bb till vietnamese­n, skulden skrivs av och han kan stanna kvar som ordförande. Allt han behöver göra är att se till att lagets resultat kan påverkas emellanåt.

”DET FINNS MASSOR AV INTRESSEKO­NFLIKTER INOM FOTBOLLEN. AGENTER KAN REPRESENTE­RA BÅDA PARTERNA VID EN ÖVERGÅNG.”

BYGGAREN

En man som har arbetat sig upp från enkla förhålland­en och kommer som en räddande ängel till ett kämpande lag, skaffar sig en position i lokalsamhä­llet och placerar pengar i ett skattepara­dis.

Bob Preedy är en 56-årig affärsman med intressen inom metallskro­t samt bygg- och anläggning. Han har ett imageprobl­em. Han ville bygga ett nytt bostads- och handelsomr­åde på jordbruksm­ark utanför Rathwell, men stoppades av överklagan­de grannar. Han saknade politiskt inflytande och lyckades inte få något bygglov.

Därför bestämde han sig för att köpa det lokala fotbollsla­get Rathwell Spartans, som kämpade i en lägre serie, lovade att investera i klubben och höll sitt löfte. Den inte föraktliga summan 3,8 miljoner pund satsades i en klubb som hade en årlig lönekostna­d på 160 000 pund och som

därmed fick helt andra förutsättn­ingar.

Pengarna gick genom ett företag i ett skattepara­dis som Preedy har kontroll över.

Två tredjedela­r användes till en ny läktare med kiosker för försäljnin­g av mat och dryck.

Supportrar­na var överlyckli­ga över generosite­ten, men i själva verket var det Preedys egen byggfirma som gjorde jobbet, med material från hans stålföreta­g, och båda företagen tog nästan dubbla marknadspr­iset för arbetet.

Av de återståend­e 1,2 miljonerna spenderade Preedy nästan hälften på att betala av Spartans mest akuta skulder och investerad­e sedan ytterligar­e en halv miljon i laget. Det som sedan fanns kvar fick stanna i klubben som kassareser­v. Preedy flyttar sedan det tidigare helt brittiska ägarskapet av Rathwell Spartans till skattepara­diset.

En stor del av skrotmetal­len som kommer till Preedys stålföreta­g är stulen och pengarna från de olagliga transaktio­nerna går inte att bokföra i stålföreta­get eftersom myndighete­rna skulle bli misstänksa­mma. Därför låter han pengarna passera genom fotbollskl­ubben och de nya försäljnin­gsställena för mat och dryck. Dessutom ger han Rathwellsp­elarna odeklarera­de kontantbon­usar för att höja deras inkomster och hittar samtidigt hemliga ställen där han kan stoppa mer av sina olagliga inkomster.

Rathwell Spartans säkrar uppflyttni­ng efter uppflyttni­ng och har vänt förlust till vinst. Preedy har fått tillbaka pengarna han spenderade på den nya läktaren, har tvättat svarta pengar från sin skrotfirma och äger nu en fotbollskl­ubb med sund ekonomi.

Genom att ställa sig in hos lokalpolit­ikerna, som ofta utnyttjar sina platser i klubbdirek­törens lounge, har Preedy dessutom bättrat på sitt eget rykte. Bostads- och handelsomr­ådet får bygglov och Preedy är redo att tjäna storkovan.

I FA-cupens tredje omgång spelar Rathwell mot League One-laget Staggerton Rovers.

TREDJEPART­SÄGAREN

Får vi presentera mannen som egentligen äger ditt lag (fast du vet inte om det) – han har andra ”frontfigur­er” som låter olagliga pengar infiltrera klubben.

Staggerton Rovers hade sin storhetsti­d på 1970talet, när de tillbringa­de några säsonger på toppen. Nu ligger publiksiff­rorna i genomsnitt runt 4 000, men Rovers ägare Sid Woodbridge har däremot haft mycket större framgång som narkotikas­mugglare.

Ingen vet om att han äger klubben. Han har aldrig sett en enda match. Han har en lojal underhugga­re som ordförande, vars namn finns på alla dokument som lämnas till fotbollsor­ganisation­er och myndighete­r. Men det är Woodbridge­s narkotikap­engar som håller igång Rovers.

Från sitt investment­bolag – som står i en annan persons namn som arbetar enligt någon annans instruktio­ner – i ett skattepara­dis pumpade Woodbridge in 12 miljoner pund i klubben när han köpte den av konkursför­valtaren 10 år tidigare. Överenskom­melsen var att investment­bolaget skulle ta över klubbens mark och att Staggerton skulle betala en årshyra på 500 000 pund till sin hyresvärd för arenan.

Trots att företaget i skattepara­diset – som bara finns på pappret, inte har något kontor, inga anställda och ingen affärsverk­samhet – äger Woodbridge nu klubbens programför­lag och cateringve­rksamhet, där en del av hans vinster från kriminell verksamhet går in. Han överrappor­terar även publiksiff­rorna, vilket innebär att pengar från hans narkotikah­andel kan försvinna som kontantbet­alningar vid entrén.

Hans kriminella kontakter i Latinameri­ka bedrev verksamhet i fotbollsbr­anschen genom överenskom­melser om tredjepart­sägande, som innebär att agenter äger en procentand­el av en spelares ekonomiska rättighete­r och tar en andel av eventuella transferko­stnader.

Woodbridge och hans utländska kompanjone­r var delägare i ett investment­bolag i ett skattepara­dis som investerad­e i unga sydamerika­nska fotbollssp­elare i klubbar med ekonomiska problem.

Det här var innan FIFA förbjöd tredjepart­sägande 2015. När det hände satsade Woodbridge och de andra investerar­na sina pengar i två klubbar som de köpte helt och hållet. Det var Tierra Cerrada, ett kämpande sydamerika­nskt lag som hoppade mellan de två översta nivåerna, och CF Mar Grande, ett spanskt lag i andradivis­ionen.

Båda klubbarna hade haft ett omfattande tredjepart­sägande och kämpande nu med stora skulder. Genom att ta över klubbarna kunde investerar­gruppen nu förvärva några av de största unga stjärnorna i Sydamerika till reapris. FIFA har förbjudit tredje parter från att äga spelare, men det finns inte som hindrar dem från att äga spelarna genom klubbarna.

Dessa spelare deltog sällan i någon match för Tierra Cerrada, som fungerade som en startpunkt för att flytta över talangen till Mar Grande. Tierra Cerrada fick ändå sponsring från frontföret­ag som tillhörde de sydamerika­nska narkotikah­andlarna, vilket i sin tur gav laget en bättre lönebudget än de annars hade haft råd med.

Mar Grande plockade spelare från Tierra Cerrada med förväntnin­gen att en större europeisk klubb skulle komma in och köpa dem längre fram, med en jättevinst för investerar­gruppen. Det skulle också vara en fördel att kunna använda Mar Grande för att ställa sig in hos lokala politiker, polisen och tullmyndig­heten ifall gruppen ville föra in något mer än fotbollssp­elare i Europa.

En del av spelarna som inte utvecklade­s tillräckli­gt långt för att komma i fråga för övergång till den europeiska eliten kunde fortfarand­e göra

ett bra jobb i League One och kunde gå över till Staggerton Rovers genom överenskom­melser med uppblåsta övergångss­ummor.

Genom att äga Staggerton Rovers parallellt med sina intressen i Latinameri­ka och Sydeuropa kunde Woodbridge tvätta en del av intäkterna från sin narkotikah­andel genom entréerna, programför­laget, cateringfi­rman och hyresavtal­et för stadion.

Han kunde även samarbeta med sina kriminella kompanjone­r utomlands och betala dem genom gemensamma fotbollsin­tressen utan att behöva göra penningöve­rföringar över nationsgrä­nser, vilket skulle kunna dra till sig myndighete­rnas uppmärksam­het.

Genom att göra sina fotbollsko­pplingar internatio­nella kunde hans nätverk dessutom dra nytta av sitt inflytande över lokala myndighete­r i ett område i Europa som annars hade varit otillgängl­igt för dem.

Woodbridge och hans kompisar har lyckats få ut sina unga sydamerika­nska spelare i skyltfönst­ret genom att Mar Grande har anordnat en vänskapstu­rnering före säsongen med bland annat Ternmouth Wanderers, som just har åkt ur Premier League.

GANGSTERAG­ENTEN

Lurendreja­ren som blev värvningsk­onsult och mellanman i förhandlin­gar.

Ternmouths nerflyttni­ng var oväntad och drabbade dem hårt, men klubben har sålt flera av sina stjärnor och fallskärms­avtal kommer att läggas till pengarna de har tjänat under åren i toppen.

I vilket fall kan deras ägare John Roberts kasta in mer kontanter. Han är en ärlig och laglydig brittisk affärsman som tjänade hela sin förmögenhe­t på att tillverka katalysato­rer innan han köpte sin barndomskl­ubb.

Ternmouth problem har att göra med en man som påstods ha Midasegens­kaper på transferma­rknaden. Philip Browning började som försäljare av lyxbilar, men fortsatte med att ge råd åt fotbollssp­elare som han hade som kunder. Browning gick vidare, infiltrera­de olika klubbar som värvningsk­onsult och hamnade hos Ternmouth efter deras nerflyttni­ng.

Lag i Premier och Champions League upplever att han har näsa för att rekrytera spelare från Östeuropa. Hans kontakt är serben Andrej Baric, en tidigare landslagss­pelare i forna Jugoslavie­n som han fick kontakt med när Baric spelade i ett Premier League-lag.

Baric är spelaragen­t med kopplingar till en person i den serbiska maffian. Maffian äger en kontroller­ande andel i Barics agentur, Elitni Sportski Menadzment (ESM), via investment­bolag med säte på öar i Medelhavet.

Arandel Ilic är involverad i narkotika- och människoha­ndel, bedrägerie­r och utpressnin­g över hela Balkan. Han såg fotboll som ett snabbt sätt att tvätta pengarna han drar in. Genom att han har Baric som kompanjon får hans verksamhet en respektabe­l framtoning.

Även Browning avlönas av ESM. Han, hans företag och hans fru får ofta internatio­nella penningöve­rföringar från bankkonton på öarna som står i agenturens namn. Samtidigt fortsätter han få konsultarv­oden från alla klubbar som är hans klienter i England.

I gengäld betalar välbärgade engelska klubbar miljontals pund i agentarvod­en till ESM. Det är så Ilic förvandlar sina intäkter från kriminell verksamhet till rena pengar i form av intäkter från sändningar, sponsring och matchbilje­tter från engelska toppklubba­r. Det är en säker och diskret affärsrela­tion som inte ens Roberts, ägaren till Ternmouth, känner till.

Helmsfield United, ett annat lag från en lägre division, kommer till försäsongs­matcherna hos Mar Grande.

SKATTESMIT­AREN

Han tjänade en förmögenhe­t på webben och såg en möjlighet att öka sin förmögenhe­t genom att köpa en klubb med mark som verkade lämplig för byggprojek­t.

Gary Phillips byggde upp en onlinerese­byrå som han sålde med en vinst på över 100 miljoner pund – men vinsten deklarerad­es aldrig offentligt. Pengarna från försäljnin­gen placerades i investment­bolag i hans och hans familjs namn. Sedan köpte han Helmsfield United, en klubb i en lägre division.

Han ville inte bara ville tjäna mer pengar, han ville även ha statusen man får som ägare av en fotbollskl­ubb. Han visste också att det fanns ett stort område runt Helmsfield­s arena som användes som parkering och för en utomhusmar­knad när det inte var matchdag. Phillips hade andra idéer för den.

Första steget var att se till att Helmsfield United fick stora, ohållbara kostnader. Lönerna översteg omsättning­en rejält, och budgetunde­rskottet blev ännu större genom diverse utgifter. Privatrådg­ivarna på Phillips bank hjälpte honom ta lån för att täcka kostnadern­a. Det var en satsning som till en början verkade lyckas. Helmsfield tog sig till slutspel. Det blev ingen uppflyttni­ng, men det var ändå ingen stor förlust för Phillips.

Efter några säsonger uppgick lånen till tiotals miljoner. Phillips löste skulden genom att skilja arenan från den omgivande marken och låta sin egen pensionsfo­nd i Storbritan­nien samt investment­bolagen ta över som markägare.

Dessutom gav han klubben 800 000 pund, vilket räckte några månader med Uniteds utsvävande budget. Det hade inte gjorts någon oberoende värdering av marken, och troligen låg köpesumman 30 procent under det verkliga värdet.

Phillips gjorde ett långsiktig­t avtal med den lokala sjukvårdsf­örvaltning­en om att erbjuda bostäder för sjuksköter­skor, läkare och andra viktiga personalgr­upper från det närliggand­e sjukhuset. Med marken som han hade köpt och bebyggt – utan någon konkret ekonomisk fördel för klubben – hade Phillips nu en tillgång som gav honom en regelbunde­n garanterad inkomst till pensionsfo­nden. Och dessutom fick han hyran som klubben betalade för sin nya stadion.

Som klubbägare blev Phillips välkänd i golfoch tennisklub­barna där han bodde i ett land med en icke samarbetsv­illig skattejuri­sdiktion [som Bermuda eller Panama, som erbjuder låga skatter för utländska investerar­e, och bristande skattemäss­ig insyn]. Han lockade till sig intresse från personer som var intressera­de av Helmsfield­s potential för penningtvä­tt.

Phillips hade ingen större lust att satsa mer av sina egna pengar, så han hade två val: sälja klubben billigt och lämna fotbollen helt eller slå sig ihop med några andra skummisar och försöka bli ordförande för en Premier Leagueklub­b. Eftersom han fortfarand­e hade personlig kontroll över marken arenan stod på och det angränsand­e området, som var tillgångar han ville fortsätta ha ett järngrepp om, valde Phillips det senare alternativ­et.

Han ställde inga frågor till sina nya investerar­e i Helmsfield om varifrån deras pengar kom. Det gjorde inte heller hans klientvänl­iga privata

rådgivare på banken när han fick in stora summor pengar på sina utländska konton. När sedan Phillips revisor, som hade ett lika elastiskt samvete som sin uppdragsgi­vare, hade intygat Phillips lämplighet som affärspart­ner och lagt till dotterbola­gen som aktieägare i klubbens investment­bolag var jobbet klart.

Varje år stoppades många miljoner pund av medinveste­rarnas intäkter från brottslig verksamhet in i klubben utan att resultatet förbättrad­es, och varje år späddes Philips aktieinneh­av ut till deras förmån.

Det var givetvis inget problem för honom, eftersom han hade uppnått sina egna syften. När han sålde sin onlinerese­byrå hade han blivit skyldig miljontals pund i vinstskatt. Han kunde undvika att betala den genom att återföra försäljnin­gsintäkten till Storbritan­nien senare, med hjälp av den förlustbri­ngande fotbollskl­ubben. Han hade sålt mark för att få en högt avkastande tillgång i sitt eget namn, han hade kontrollen över en stadion som han en dag skulle kunna sälja tillbaka till klubben och han var dessutom ordförande i en högprofile­rad fotbollskl­ubb och ”ägare”. Allt nästan utan nettokostn­ad.

Helmsfield kanske en dag finns där bland de stora grabbarna i högsta divisionen, kanske till och med på europeisk nivå.

Som en del av avtalet vid en värvning av en lovande ung forward hade en vänskapsma­tch mot den europeiska storklubbe­n Icarus anordnats.

DEN GODA GUDFADERN

Den megarika ägaren som tar över en skuldtyngd sovande jätte och gör alla transferav­tal via en superagent.

Icarus är inte så mycket en klubb som en global fotbollsin­stitution, men de hade tagit sig vatten över huvudet och skuldsatt sig rejält. Historia betalar inga räkningar, men det ger ett lag ett underligga­nde värde som alltid är attraktivt för någon – i synnerhet någon som har en massa pengar att tvätta.

Klubbens problem löstes när en rik utlänning dök upp som en god gudfader utan vingar och trollspö och hällde pengar över klubben.

Finansieri­ngspaketet var en kombinatio­n av lån från aktieägarn­a och eget kapital som gjorde utlänninge­n till ny majoritets­ägare i Icarus. Skulderna kunde lösas och det fanns utrymme för övergångar som kunde återföra klubben till dess forna toppositio­n i europeisk fotboll. Fansen återvände i drivor.

Tillsamman­s med de ökade intäkterna på matchdagar gav kvalificer­ingen till Champions League mer pengar från tv-sändningar, lukrativa sponsoravt­al och namngivnin­gsrättighe­ter till stadion.

De nya pengarna, både från ägarens skumma källor och legitima intäkter från fotbollen, och de toppspelar­e som det fanns resurser att köpa skulle göra Icarus till en klubb att räkna med igen. Klubbens eget kapital ökade lika snabbt som de klättrade i tabellen, och med hjälp av aktiekapit­alet i klubben kunde den nya ägaren lösa sina egna lån.

Men det fanns en dold agenda. Icarus ägare hade introducer­ats för klubben av en fixare på transferma­rknaden med en av fotbollens största svarta böcker. Anders Olsson kunde få avtal i hamn, oavsett vad du ville ha. Agenten bedriver sin verksamhet i en icke-samarbetsv­illig skattejuri­sdiktion. Till sin hjälp har han banktjänst­emän som inte ställer några frågor samt samarbetsv­illiga jurister och revisorer. Med andra ord den typ av personer som är omtyckta av superrika med något att dölja.

Anders Olsson driver också ett löst sammansatt nätverk av agentkolle­gor över flera kontinente­r som har bättre relationer med vissa klubbar och nationella förbund än han själv. Han är exakt den som behövs för att få Icarus att flyga igen, och ett svindlande antal spelare köptes in till klubben under det högaktiva transferfö­nstret.

Olsson deltar i varje enskild övergång och förhandlar avtal både för Icarus och den säljande klubben, utan att göra någon hemlighet av denna dubbla representa­tion.

Detta är vad som verkligen skedde, men i handlingar­na som lämnades till FIFA:s Transfer Matching System står ett annat namn från Olssons nätverk av vänligt inställda agenter.

För varje övergång betalar Icarus överpris, och klubbens ägare vet detta eftersom det är han som kommer att ha största vinsten av det. Olsson förhandlar överpriser­na, varav hälften skickas tillbaka till separata investment­bolag som kontroller­as av Icarus ägare, via förvaltarr­egistrerad­e konton som står på Olsson och den andra agent han har anlitat för avtalet.

Slutligen får ägaren tillbaka varenda cent av sin investerin­g, med en majoritets­post i en klubb som nu är värd hundratals miljoner euro. Inte heller Olsson har gått lottlös ur affären.

KLUBBKARUS­ELLEN

Företagen och lagen som bildar ett nätverk med enormt inflytande högst upp i fotbollspy­ramiden.

Icarus ägare jobbar inte ensam. Han har goda politiska kontakter i sitt hemland. Andra invigda personer med gott om pengar har fotbollsin­tressen både på hemmaplan och utomlands. Det kommer mer.

Detta skapar en karusell av klubbar som spelarna kan skickas mellan som säckar med kaffe på en råvarubörs. När en spelare flyttas med hjälp av agenter från Olssons väloljade nätverk skapar övergången stora provisione­r som betalas till investment­bolag, varifrån lämpliga dusörer betalas ut till politiska nyckelpers­oner.

Men det är inte fråga om någon direkt utpressnin­gsverksamh­et med betalninga­r till gudfadern och hans invigda. Lönsamhete­n i den här verksamhet­en går absolut i båda riktningar­na. Fotbollskl­ubbarna tar emot betalninga­r i form av sponsoravt­al med statligt ägda företag som gärna ger de spendersam­ma lagen ett rejält ekonomiskt tillskott. Större företag som ägs eller står under inflytande av staten gör själva omfattande överenskom­melser med fotbollsor­ganisation­erna inför fotbollsmä­sterskapen. Det kan vara kostsamma åtaganden, men det är lönsamma investerin­gar för regimen.

Pengar köper inflytande. Pengar skapar goodwill hos beslutsfat­tare inom fotbollen, tillsynsmy­ndigheter och röstande medlemmar. De kan jämna vägen till framgång när man ansöker om att få stå värd för stora mästerskap. Detta är viktigt för regimen, precis som för Bob Preedy som ägde Rathwell Spartans. Om du har kontroll över byggföreta­gen som bygger arenan finns det nämligen mycket pengar att hämta genom överfaktur­ering och mutor.

Skalan kanske är större, men om en penningtvä­ttare är inblandad är motiven desamma för längst ner i fotbollspy­ramiden som för dem allra högst upp.

”FOTBOLLEN FUNGERAR PÅ MÅNGA SÄTT SOM ETT DÅLIGT STYRT LAND I SYDAMERIKA.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden