CLARENCE SEEDORF

Han är den enda spelaren som har vunnit Champions League med tre klubbar, men hans genialitet var för oansenligt för hans eget bästa. Av Paul Simpson

Michel Platini Sa en gång att ”en spelare kan skapa sig en hel karriär utifrån en enda match – om det är rätt match, framför tv-kameror.” Clarence Seedorf spelade inte riktigt den karriärdefinierande matchen, vilket kan ha bidragit till att hans begåvning ofta förbises trots att han vann Champions League med tre olika lag – Ajax 1995, Real Madrid 1998 och Milan 2003 och 2007.

Den nederländska stjärnans genialitet var lite för oansenlig. Privat och på planen utstrålade Seedorf lugn. Han skydde det teatrala, som gör så många spelare omtyckta av fansen. Han blevbarautvisad vid två tillfällen och med tanke på det avslappnade intrycket han gett i intervjuer är det förvånande att det ens hände en gång.

Han var också begåvad och intelligent ,och trivdes som en central playmaker, offensiv mittfältare och box-to-boxmittfältare. Allt på högsta nivå.

1995 tvekade inte Ajax coach Louis van Gaal inför att sätta in den 19 år gamle Seedorf i Champions Leaguefinalen mot Milan.

”Redan då spelade han som om han hade mer erfarenhet än en äldre spelare”, säger van Gaal i efterhand. Även 2011-12, under sina sista inte helt lyckade säsonger med rossoneri, var den värsta förolämpningen fansen kunde komma med var att kalla honom

”Slowdorf”.

Det närmaste Seedorf kom Platinis karriärdefinierande match var troligtvis Milans 3-0-utskåpning av Manchester United i semifinalen i Champions League 2007. Han låg bakom Kakás mål, gjorde ett själv – där han visade sitt varumärke, lugnet när han inväntade bollen till lagom höjd för att kunna slå in den på volley förbi Edwin van de Saar – och var så dominant på mittfältet att han fick Darren Fletcher och Michael Carrick att framstå som levande döda.

Men det finns en ytterligare paradox i Seedorfs karriär som kan förklara varför han är underskattad. ”Han är snäll och vill väl. Han är smart”, noterade fotbollsskribenten Simon Kuper, ”och han gör alla glada.”

I EM 1996 var han en i det så kallade gänget av unga, svarta spelare – vid sidan av Edgar Davids, Patrick Kluivert och Michael Reiziger – i Guus Hiddinks nederländska trupp. Seefords förbittring över att Ronald de Boer tagits ut på hans plats som högermittfältare i Ajax förvärrades av att Ajax unga, svarta spelare fick en femtedel av vad de mer erfarna vita spelarna tjänade. Han upplevde också att Hiddink inte lyssnade på dem. Hiddink försvarade sig med att säga att Seedorf är en av de mest begåvade talarna sedan Winston Churchill och tyckte kanske att detta inte var något att ägna för mycket tid åt.

Även om det var Seedorf som bråkade offentligt med kapten Danny Blind så var det Davids som skickades hem efter att sagt till en nederländsk dagstidning att deras coach borde ”sluta slicka vissa spelares röv”.

Seedorf och Hiddink försonades, och mittfältaren blev en viktig kugge i det fantastiska oranga lag som nådde semifinal i VM 1998. Ändå kom han att anklaga tränaren Marco van Basten tio år senare, vid 32 års ålder, när han slutade med toppfotboll. ”Varför hade han uppfattningar om mig som påverkade hur han såg på mig som spelare?”, frågade han offentligt. ”En gång kallade han mig för ’Hollywoodstjärna’.”

Sanningen är att det där med Hollywood stämde så tillvida att Seedorf älskade när folk lyssnade på honom. Även i den tävlingsinriktade, icke-konformistiska kulturen i det nederländska omklädningsrummet framstod han som en fritänkare.

”I fotboll är det så att om tränaren ber sina spelare att gå på toaletten under det att de spelade skulle de flesta lyda automatiskt”, sa Bruno Demichelis, Milans psykolog. ”Några få modiga själar skulle kanske fråga ’visst, vilken färg vill du att det ska vara på skiten?’ Bara Seedorf skulle ifrågasätta principen.”

”HAN ÄR SNÄLL OCH VILL VÄL. HAN ÄR SMART

OCH GÖR ALLA GLADA.”

Paul Simpson var den förste redaktören för FourFourTwo.

VÄRLDENS

BÄSTA SPELARE I VÅR

GENERATION