ALESSANDRO DEL PIERO
Världsmästaren och Juventus-ikonen om en karriär som innehöll många toppar, ett par dalar samt en cameo av Noel Gallagher. Av Alberto Santi
Under 90-talet fanns några av världens främsta målskyttar i Serie A. Vem var den farligaste?
Tack och lov var det inte jag som i första hand ställdes mot dem! På den tiden befann sig de bästa spelarna från hela världen i Italien, så jag skulle kunna nämna så många. Men utan tvekan, från den eran är det ett namn som står ut, Ronaldo – ”O Fenomeno” – särskilt under de första säsongerna med Inter.
Du tillbringade 19 år i Juventus, från 1993 till 2012.
Vilka var höjdpunkterna?
Det var så många: mitt första mål i Serie A mot Reggiana, de första åren med flera triumfer i Europa och hela världen, mitt mål mot River Plate i Intercontinental Cup ... Men min favorit kanske ändå är från 2012, när vi tog den första av en otroliga svit med åtta raka Serie A-titlar. Jag är särskilt förtjust i denna eftersom det var den sista jag vann med Juve och för att den representerade allt som vi arbetat så hårt för och samtidigt lidit så mycket för efter att vi tvingats spela i Serie B innan.
Vad är hemligheten bakom den perfekta frisparken? Är det sant att du lät dig inspireras av Roberto Baggios teknik vid fasta situationer? Jag försöker alltid att lära mig något av de som tidigare arbetat med frisparksvarianter, som mina hjältar från 80-talet: Michel Platini, Zico och Diego Maradona. Samma sak med Roberto Baggio, med den skillnaden att jag hade fördelen att faktiskt kunna träna tillsammans med honom under två år. Det handlar om blicken, teknik och att öva. Man måste förstå bollens position, se framför sig hur man vill att den ska röra sig och sen träna, träna, träna.
Vad minns du från den otroliga semifinalen mot Tyskland i VM 2006?
Bortsett från de personliga känslorna är det hur jag gjorde det andra målet och allt som hände i den vansinniga matchen. Jag tror att jag aldrig kommer att glömma det som hände efteråt när vi återvände till Duisburg, där vi bodde. Det var hundratals, kanske tusentals, fans där som väntade på oss trots att det var mitt i natten. De var där för att tacka oss, för de kände att segern också var deras. De hejade på oss, gjorde high fives genom fönstren och många grät ... Det var helt otroligt.
Hur var det att spela finalen? Vilka var dina tankar när du stegade fram för att lägga Italiens fjärde straff under den avgörande straffsparksläggningen?
Det var det mest intensiva ögonblicket i hela min karriär och det starkaste rent känslomässigt. Jag var helt medveten om det stora ansvaret som vilade på mina axlar när jag skulle slå straffen, så jag var knappast lättsinnig i den stunden – tvärtom, känslorna var de motsatta. Jag var dock helt inne i en bubbla. Det var nästan magiskt. Vi visste att inget skulle kunna stoppa oss.
växte vi samman som grupp.
Hur viktigt var det att vinna VM efter Serie A-skandalen ”Calciopoli” 2006?
Landslaget lyckades verkligen enas i denna stund. Hela situationen var verkligen extrem, men ju mer vi attackerades och anklagades desto mer stängde vi in oss i vår egen värld och desto starkare
Stämmer det att du tillägnade ditt sena mål i semifinalen till din vän Noel Gallagher?
Nej, det gjorde jag inte. Men efter matchen kom han fram till mig och sa att han var min lyckomaskot, så jag var tvungen att se till att han kom till finalen också.
Om du skulle välja mellan att medverka i en Oasis-video eller vinna ett till VM, vilket skulle du väja?
Hur mycket jag än älskar deras musik så är det ett lätt val – det blir ett till VM-guld.
Vad ångrar du mest i din karriär?
Jag kan inte påstå att det är något jag ångrar, för jag är väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Men om vi pratar om min största besvikelse så är det de två Champions League-finalerna 1997 och 1998 jag förlorade med Juve, liksom finalen i EM 2000 mot Frankrike. Då gled bucklan oss ur händerna.
Vilken är den bästa spelaren du någonsin har spelat med? Det är en svår fråga – kanske den svåraste. Jag skulle kunna sitta i timmar och räkna upp alla namnen. Jag hade privilegiet att spela på samma plan som en rad otroliga talanger, från Baggio via Totti och Maldini till Pirlo. Men om jag skulle få välja bara en spelare under min karriär, så får det bli Zinedine Zidane. Han var en fantastisk spelare och en enastående tränare. Jag hoppas att ingen blir upprörd nu.
”DET VAR TUSENTALS FANS DÄR ... TROTS ATT DET
VAR MITT I NATTEN.”
VÄRLDENS
BÄSTA SPELARE I VÅR
GENERATION