RIVALDO
Bollgeni, världsmästare och ett av fotbollens finaste hattrick. Varför dyrkar vi inte denna brasilianska stjärna mer? Av Andrew Murray
kan göra hattrick – och så kan man göra hattrick.
Söndagen den 17 juni 2001 var Barcelona tvungna att slå Valencia för att rädda en plats i Champions League efter en katastrofal säsong, som började med att Luís Figo gick över den gröna linjen till ärkerivalen Real Madrid för att därefter bara bli värre. För Valencia räckte det med oavgjort för att säkra CL-platsen.
Då stiger Barças specielle maskot Rivaldo fram.
Brasilianaren sätter en frispark från 25 meter, ett långskott och i 87 minuten en omöjlig cykelspark från straffområdeslinjen. Målen krävde sådan skicklighet och klass att vart och ett av dem egentligen förtjänar varsitt monument. Katalanerna vann med 3-2. Camp Nou exploderade.
”Jag tillägnar segermålet alla spelare som kämpade så hårt hela säsongen och alla fans som lidit så mycket”, sa Rivaldo och strålade av glädje, samtidigt som lagkamratMan
erna kastade sig över honom. ”Jag är överväldigad över att gjort dem lyckliga.”
Om det någonsin har spelats en match som sammanfattat en individuell spelares makalösa talang under 90 minuter, så var det denna. Att jämföra detta hattrick med, till exempel, Dirk Kuyts tre mål i mars 2011 (från ett sammanlagt avstånd av sju meter) för Liverpool mot Manchester United är som att jämföra ”Kalle Johansson” med Debussys ”Clair de lune” av det enkla skäl att båda spelas på piano.
”Att sätta det målet var fantastiskt”, berättade Rivaldo för FFT i april 2002. Om cykelsparken sa han: ”Jag har gjort en massa snygga mål, men med tanke på vilken betydelse det hade så var detta det finaste av dem alla.”
Han hade rätt både beträffande mängden snygga mål och betydelsen av just detta. Rivaldo var ett geni när det kommer till bollkontroll och han kunde glida igenom försvar utan motstånd. Han kombinerade en balettdansares balans med en lönnmördares målmedvetenhet.
”Varje gång han tog med sig bollen in i boxen var jag säker på att han åtminstone skulle få till ett skott”, berättar Brasiliens VM-guldkapten Dunga till FFT 2015. ”Och han var lika bra som offensiv mittfältare som målgörare längst fram. Under en tid var han världens bästa fotbollspelare.”
Detta var under Rivaldos sex år i Spanien, som han tillbringade i Deportivo de La Coruña och i Barça, då han vann ligatitlar och dubbeln. Mellan 1992 och 2002 gjorde han
152 mål på 281 klubbmatcher och fick ta emot både Guldbollen och utmärkelsen Årets spelare 1999.
”Vad folk inte riktigt förstår är vilken lagspelare han var”, sa Frank de Boer till FFT 2011. ”2000-01 gjorde han 23 ligamål för oss i Barcelona, men han spelade fram till lika många.”
Rivaldos karriär är ett litet mirakel i sig. Han växte upp i en fattig favela i Recife, och sålde läsk och godis på stranden för att dryga ut familjens inkomster. Hans karaktäristiska hjulbenthet är resultatet av undernäring under de tidiga åren. Hans barndom präglade honom. Enligt han själv var han inte skyldig någon människa någonting eftersom det var enbart hans förtjänst att han tagit sig dit han nu befann sig. I intervjuer var han ofta lite butter och tvär – ”ett autistiskt drag”, menade en spansk journalist – vilket också bidrog till att det tog så lång tid för de spanska supportrarna att uppskatta vad de faktiskt fått.
Det var också en form av bångstyrighet som ligger bakom en av de största dispyterna han var inblandad i. På tilläggstid i Brasiliens segermatch mot Turkiet i gruppspelet i VM 2002 sparkade en frustrerad Hakan Ünsal på måfå till bollen mot det brasilianska laget. Den råkade träffa Rivaldo på knät, varpå han slängde sig på marken, vred sig i plågor, höll händerna för ansiktet – och såg därmed till att Unsal blev utvisad.
Ett överdrivet skådespel under VM gör nu ingen skurk. Zinedine Zidanes skallning av Marco Materazzi blev ett tråkigt sista kapitel i en enastående karriär – ett okontrollerat vredesutbrott, som också förlänade honom en viss coolhet eftersom han vägrade att tala om det. Men det här var något annat.
”Det var så ynkligt”, hävdade man vredgat dagen därpå i The Guardian. ”Det ligger på samma nivå som Toni Schumachers överfall på Patrick Battiston eller rent av Maradonas ‘Guds hand’”.
Men Rivaldo visade inte någon ånger över sin bluff, utan agerade som en kappvändande politiker som försöker rättfärdiga en u-sväng i en tidigare hjärtefråga. ”Jag blev glad när domaren tog fram det röda kortet”, sa han efter matchen. ”Kreativa spelare måste kunna få uttrycka sig för att fotboll ska förbli det vackra spel vi känner den som.”
”Det sker så mycket fulspel och våldsamheter i fotboll. Det spelar ingen roll var någonstans på kroppen bollen tog – det är avsikten som räknas.”
Kanske är det detta, samt den långsamt bleknande spelarkarriären i Milan (Rivaldo gjorde bara korta inhopp under de rödsvartas Champions League-triumf 2003), Olympiakos och senare fram till den slutgiltiga pensioneringen 2015, som är grunden till att Rivaldo sällan nämns i samma andetag som Ronaldo och Ronaldinho, de två andra av Brasiliens tre stora ”R” som fängslade oss under Brasiliens segertåg i VM 2002.
Rivaldo hade verkligen allt –utom en högerfot. Men sanningen är, vilket Valencia bittert kom att erfara den där ljumma junikvällen 2001, så behövde han ju inte någon heller ...
”HAN KOMBINERADE EN BALETTDANSARES BALANS MED EN LÖNNMÖRDARES MÅLMEDVETENHET.”