ZINEDINE ZIDANE
Innan Messi och Ronaldo blev de två dominanterna inom samtida fotboll förhöjde Zizou sporten till konst. Av Barney Hoskyns
Eftersom Zinedine Zidane spelade så få gånger på brittisk mark är jag glad över att fick se Real Madrid på Bernabeu den 15 december 2001 – den kvällen kunde jag betrakta min favoritspelare genom tiderna med egna ögon.
Med Zizous mått mätt var det inte hans bästa kväll. Efter sommarens flytt från Juventus, som kostat rekodhöga 775 miljoner kronor, hade han nu bara spelat i Florentino Pérez Galácticos ett halvår och hade ännu inte helt tagit över showen. Han gjorde inget mål i 3-1-segern över Real Sociedad, som hade en ung Xabi Alonso, som senare kom att stiga i ranking, men det spelade ingen roll. Zizou bjöd på tillräckligt med nedtagningar, finter, svepningar och perfekt avvägda passningar för att ge publiken valuta för pengarna.
Och Zidane skingrade alla tvivel huruvida han skulle kunna spela tillsammans med Blancos superstjärna Luís Figo, som satte en snygg straff. Egentligen var det inget annat än en dag på jobbet för Madrid i den kyliga kastilianska kvällen, men det var en stor sak för en engelsman på besök med sina två unga söner.
Det här var före Messi och Ronaldo, så klart: de två dominanterna i dagens fotboll skulle snart slå sig in i A-lagen hos Barcelona respektive Sporting. Men jämförelsen med de båda har aldrig rått på det faktum att jag föredrar Zidane som fotbollspelare, som mer än någon annan förvandlade fotbollen till konst.
På sätt och vis var han Messis antites. Hans 187 cm, höga tyngdpunkt, långa ben och framåtböjda hållning fick honom att mer framstå som en rugbyspelare än en offensiv mittfältare i La Liga. Men det var stilen som gjorde skillnaden i hans rörelser och kontroll, hans förmåga att svänga och åka slalom genom motståndarna – att dra till sig spelare och lämna dem bakom sig när han förflyttade bollen mellan höger och vänster fot.
När man ser Zizous höjdpunkter på Youtube serveras man en parad av bollkonst som Messi inte hade kunnat mäkta med: de långa benen som plockar ner bollar högt upp i luften, de långa armarna som ger honom en nästan övernaturlig balans.
Det är jämförelsen med den nästan robotlike Ronaldo som tydliggör de egenskaper som Zidanes många beundrare brukar lyfta fram. Den unika elegansen, sirligheten, och, ja, skönheten i hans rörelser. Förmågan att skapa ”utrymme där det inte finns något”, för att citera hans klubbkamrat i Juventus, Edgar Davids. Den enastående medvetenheten om allt mänskligt som är i rörelse runt honom.
Det handlar inte om att vinna till varje pris, som det ofta varit för Ronaldo. Det handlar om det spontana, det intuitiva i sporten när den är som vackrast. Om Real Madrid kom att inneha Cristiano mer än de hade Zizou, är det nog få madrileños som tappar andan av portugisens skicklighet jämfört med hur de häpnades av fransmannens.
Och så var det den här mer intensiva sidan hos den annars så introverte mannen från Marseille: den här sidan som ibland fick honom att plötsligt brusa upp av små standardprovokationer. I matchen från 2005 som Douglas Gordon valde till sin film ”Zidane: A 21st Century Portrait” visades Zizou ut för att varit delaktig i ett gruff med Villarreal-spelare på Bernabeu.
Året därpå, i sin andra VM-final och sin sista match som professionell, reagerade fransmannen som en tjur på Marco Materazzis röda skynke och visades ut från Berlinscenen i förlängningen.
Vissa blev överraskade när den blyge och numera skallige ikonen 2016 utnämndes till manager för Real Madrid – och hur han åter lyckades lyfta klubben, ett lyft som ledde till tre raka Champions League-titlar.
Var han en verklig supermanager eller – vilket fler än bara några få experter menar – hade han lite turligt tagit över en trupp som omfattar Ronaldo, Gareth Bale, Luka Modrić och Sergio Ramos? Nu är han tillbaka i klubben för en andra gång som manager, så kanske kan han nu visa tvivlarna en gång för alla vad han går för.
För min del så kommer jag alltid att minnas hur jag satt bakom målet på kortsidan på Bernabeu en kylig kväll i december – i närheten av Zidanes storhet.
Barney Hoskyns är redaktionschef på Rock’s Backpages.