HUNTER GODSON
JOURNALIST PÅ FOTBOLLSTIDNINGEN FOURFOURTWO OCH SPURSFAN, 27
Under min första resa till White Hart Lane gick jag aldrig in på arenan. Jag och min pappa hade rest från Finchley i norra London till Tottenham för att se på matchen. ”Biljetterna är slut, vi får titta härifrån”, sade han.
Som fyraåring reflekterade jag inte över att han kanske ljög. Matchen var inte slutsåld – inte ens i närheten. Runt 5 000 biljetter var osålda. Det var ett tydligt tecken på var Tottenham befann sig på den tiden. Min pappa och 5 000 andra tyckte inte att det var värt pengarna att gå in på den trötta arenan för att se ett haltande lag med spelare som Darren Anderton och Ronny Rosenthal. Spurs fick till 1–1 mot Derby den där augustidagen 1996. De slutade som 10:a, deras sämsta placering i ligan sedan tränaren Gerry Francis tagit över 1994.
Arsenal var det dominerande laget norr om Themsen när jag var barn. Ligacupvinsten 1998– 1999 var en kort respit i den ständiga ligakampen. I själva verket var det enda vi fick till mellan 1996 och 2004 ett medelmåttigt spel i mitten av tabellen blandat med återkommande hot om nedflyttning, till glädje för alla mina goonerkompisar.
Nu, över 20 år senare, går det inte att känna igen Spurs. Förvandlingen är nästan total. En gyllene best, redo att ta sig an de främsta – inte bara i Premier League utan i hela Europa. Den episka resan mot finalen i Champions League förra säsongen var för många fans ett tecken på en intention snarare än ett enstaka inhopp i fotbollsvärldens mest glimrande klubbmatch.
Oavsett så ser sanningen ut så här: det Tottenham-laget jag hejade på som barn är ett minne blott. Stadion, träningsplatsen, spelarna och tränarna utgör ett lag på randen av något stort. Det är dags att våga ta klivet.
Återuppbyggnaden av Tottenham Hotspur började den 16 oktober 2001. Spurs hade meddelat att de gått 3,5 miljoner pund back före skatt under året och det bekräftades att Daniel Levy skulle ta över den dagliga skötseln av klubben. Han hade lyckats få bort Alan Sugar en gång för alla och det blev början på hans ojämförliga förvandlingsnummer.
Hans första beslut? Tränaren Glenn Hoddle skulle revolutionera laget.
Det fungerade inte, så han fick omedelbart sparken. Jacques Santini, Martin Jol och Juande Ramos kom och gick med varierande framgång, men ingen långsiktig plan.
Det var inte förrän Harry Redknapp kom till klubben som Spurs började få viss stabilitet.
Målen trillade in allt oftare, Champions Leaguespel följde, och Gareth Bales och Luka Modrićs framväxt som superstjärnor på White Hart Lane blev ett tecken på vad som komma skulle.
Tottenham har hela tiden befunnit sig på en upptäcktsresa som lett fram till en man: Mauricio Pochettino. Han förkroppsligar allt vi Spurssupportrar vill ha: passion, känsla och vinnarskalle.
”Min personliga inställning är att när jag inleder min sjätte säsong måste jag få lyfta en pokal”, sade argentinaren nyligen.
Oavsett om 47-åringen skulle erkänna det eller inte innebär det en förändring i klubbens attityd, och det är välkommet.
Under min livstid har Spurs varit synonymt med sparsamhet under transferfönstret. Att vårda sina talanger, chansa med juniorspelare och få till smarta affärsstrategier har gjort att Tottenham kunnat hålla jämna steg med resten.
Rafael van der Vaart, Jan Vertonghen, Kyle Walker, Moussa Dembélé och Christian Eriksen är enastående exempel på affärsuppgörelser.
Nu, med de finansiella musklerna som den nya stadion med plats för 62 000 personer ger och en världsrekordsvinst på 113 miljoner pund efter skatt
förra året, har Levy äntligen börjat spendera lite pengar: 60 miljoner pund på Tanguy Ndombélé, 25 miljoner pund på det brittiska underbarnet Ryan Sessegnon plus inlånade Giovani Lo Celso, med möjlighet till en 55-miljonersaffär. Den ständige gnetaren Levy vet att det är dags att klubben ändrar attityd – och Tottenham har numera råd med det.
För många har den nya arenan befäst Spurs plats i den europeiska eliten. Det är en glittrande symbol för rikedom och välstånd som klubbens fans kan prata om i timmar. Tusentals människor kommer tidigt och går hem flera timmar efter matchens slut. ”The Market Place”, det nya restaurangtorget under den södra läktaren, är ett exempel på att Levys besatthet av perfektion lönar sig. Där har Arsenal gjort fel. I själva verket lärde sig Spurs mycket av Gunners misstag när de flyttade till Emirates Stadium.
Precis som Spurs måste Arsenal flytta klubben för att utvecklas, men det de förlorade genom att riva Highbury – platsen där Arsène Wenger en gång sade att du kunde ”känna lukten av varje spelares själ” – var ett hem. Gunners chansade på att matchintäkterna skulle göra dem rika, det fungerade inte.
Roman Abramovitj, shejk Mansour och intäkter från tv-sändningar innebar att biljettintäkterna från matcherna inte blev vad de en gång varit. Levy, å andra sidan, såg till att matchupplevelsen förbättrades avsevärt, till de rivaliserande fansens irritation. I slutet av förra säsongen frågade till och med en Arsenalsupporter om han kunde få följa med mig på en Spurs-match.
När Spurs föll ihop mot Juventus under den sista 16-delsfinalen av Champions League 2017–2018, där de tappade ledningen under den sista halvtimman, ekade Giorgio Chiellinis ord hos fansen. ”Det är så Tottenham alltid har varit – i slutändan saknar de något”, påpekade Juventus kapten. En mental sårbarhet, föranledd av en rad distraktioner, hade ätit sig in i klubben. Men, som Pochettino antytt, finns det inga distraktioner den här säsongen, inga arenakomplikationer, inget VM att tävla med, och spelarna har en hel försäsong under bältet.
Tjugotre år efter att min pappa bestämde sig för att inte ta med mig in för att se ett halvdant Spurs spela oavgjort mot Derby var jag i Madrid på den tryckande heta Wanda Metropolitano när mitt lag gick ut för att spela Champions League-final. Vi har kommit långt.
Om det här blir året då vi äntligen vinner den eftertraktade trofén återstår att se. Men attityden i Tottenham Hotspur har ändrats. Det är dags att chansa och drömma stort. Trots allt: Audere est
Facere. Att våga är att göra.
STADION, TRÄNINGSPLATSEN, SPELARNA OCH TRÄNARNA ÄR ETT LAG PÅ RANDEN AV NÅGOT STORT. DET ÄR DAGS ATT VÅGA TA KLIVET.