”EN EXPLOSION AV GLÄDJE”
Lucas Moura gav Spurs det perfekta ögonblicket i Champions League med mål i sista stund i Amsterdam. Här reflekterar han över hur de trotsade oddsen och spekulerar om den pågående säsongen.
Hur tänker du kring den där otroliga Champions League-upplevelsen nu?
Det var en fantastisk erfarenhet för oss alla. Vi tog oss över många hinder för att nå finalen. Det är synd att vi inte nådde ända fram och det ger en bitter eftersmak att tänka på att vi var kapabla att ta hem vinsten. Vi spelade inte vårt bästa spel i finalen, men jag är stolt över vår turnering. Det var många intensiva känslor i gungning, det kan jag lova. Personligen tyckte jag att resan var helt magiskt, särskilt tack vare hattricket i semifinalen i Amsterdam. Det jag upplevde den kvällen, de känslorna kommer jag bära med mig för alltid.
Ni hade bara en poäng efter tre gruppspelsmatcher mot Inter, Barcelona och PSV.
Trodde du någonsin att ni skulle åka ur turneringen tidigt?
Nej. Du kan inte tänka så, så länge chansen finns. Det är förbjudet att ge upp innan allt är över. Det bevisas inom fotbollen med jämna mellanrum. Det är därför fotboll är en så bra sport. Vi gick in i varje match med tanken att ta hem tre poäng. Sedan får du se i slutet vad som händer i gruppen. Ge aldrig upp under matchen. Vi tog oss ur en väldigt svår situation, så vi står starkare inför de nya utmaningarna. Hur speciell var den där kvällen i Barcelona, när du fick in ett kvitteringsmål sent i matchen och skickade Spurs vidare till en plats bland de 16 bästa lagen?
Väldigt speciell. Kvällen innan matchen tränade vi på Camp Nou. Jag hade flera tankar i huvudet. Jag såg mig omkring på planen och tänkte på hur jag ville att matchen skulle bli. Jag skapade liksom vissa matchscenarier i huvudet. Jag bad till Gud och sade att jag hade spelat på den där arenan många gånger, men fortfarande aldrig tagit poäng där. Och jag tänkte att det skulle vara det perfekta tillfället för mitt första mål på Camp Nou.
Dagen efter satt jag på bänken och vi höll på att förlora. Jag såg fortfarande framför mig att jag skulle få gå ut och ta poäng någon gång. Jag gick ut på planen och missade en bra chans, en nickning. Sen fick jag en ny chans och kom nära igen. Vid det laget var jag övertygad om att jag skulle kvittera. Jag trodde att en ny chans skulle dyka upp och att jag inte skulle missa. Och så hände precis det! Men vi visste inte vad som hände i matchen mellan Inter och PSV så vi firade inte alltför mycket. Vi kanske hade behövt ett mål till. När matchen blåstes av var jag inte säker på om jag kunde fira eller inte! [Skratt] Sedan såg jag killarna på bänken som sprang omkring, hoppade och skrek, så då förstod jag att vi hade gått vidare.
Det var helt klart ett av mina viktigaste mål. Att ta poäng mot Barcelona på Camp Nou, att skicka oss vidare till Champions Leagueslutspelet, kan bara kännas speciellt.
Hur mycket kommer du ihåg av kvartsfinalens andra möte mot Man City?
Vilken match! Det var så många känslor som var helt otroliga. När det gäller matchen kände jag att vi stod starka den där kvällen i Manchester. Särskilt under den andra halvan, när vi styrde spelet mycket bättre. Men överlag spelade vi en intelligent match – och intensiteten var osannolik.
Det var en helt galen match för åskådarna – hur var den att spela?
Det var helt klart en av de galnaste matcherna någonsin. Båda lagen tog chanser och försökte göra mål. Det är inte lätt att ta tre poäng mot Man City, och vi måste behålla vårt fokus och vår kyla på planen. Vi var smarta och lugna. Vi följde vår strategi i stormötet.
Du byttes ut nära slutet, var det svårt att sitta och titta på under slutminuterna?
Spänningen var enorm – jag ville bara att matchen skulle ta slut så snabbt som möjligt. Sedan gjorde Raheem Sterling mål i sista minuten. Jag hängde med huvudet. En stund senare såg jag upp mot storbildsskärmen på planen och insåg att målet blivit bortdömt för offside. Jag gick från yttersta förtvivlan till yttersta glädje på bara några sekunder. [Skratt] Jag började skrika och hoppa upp och ned! Det är svårt att beskriva de känslorna. Matchen var otrolig. Bara de som var där kan förklara hur intensiva känslor vi alla hade. Blandade känslor.
Var du rädd att inte gå till final efter att ha förlorat semifinalens första möte med 1–0 hemma mot Ajax?
Egentligen inte. Jag menar, vi visste att resultatet i det första mötet inte var bra, men jag kände mig ändå säker på att vi skulle kunna vända på det. Jag ska säga en sak: tror du på att jag fortfarande var optimistisk vid halvtid när vi låg under med 3–0 totalt? Jag var säker på att vi skulle klara det, jag lovar. Jag visste förstås att det skulle bli svårt, men jag visste också att det inte var omöjligt. Ajax fans var nästan som en extra spelare för dem ute på planen. I halvtid gjorde Mauricio Pochettino ett enda byte och det var tydligt vad hans intention var – vi var tvungna att ta vissa risker och försöka bli mer offensiva. Han sade åt oss att behålla lugnet och bara tänka på att få in det första målet.
Jag gjorde det första målet i 55:e minuten. Det fick oss att tro på oss själva igen. Fyra minuter senare satte jag det andra målet. Vid det laget visste alla att vi var tillbaka i matchen. Det målet höjde vårt självförtroende rejält. Inom fotbollen är det otroligt hur ett mål kan förändra hela din prestation. Det ger hela laget självförtroende. Så vi saknade bara ett mål och hade fortfarande omkring 30 minuter på oss. Vårt lag spelade riktigt bra. Jag var övertygad om att vi skulle få in det vinnande målet någon gång, men jag får erkänna att jag inte kunde tro att det skulle hända på det sättet, i matchens allra sista sekund. Jag kände mig självsäker. Det gjorde mina lagkamrater också. Och sedan vet vi alla vad som hände.
Det var det sista som hände i matchen. När jag såg bollen flyga genom luften från vårt försvar tänkte jag bara på att få en central position och förbereda mig på att skjuta mot mål. Och bollen kom till mig. Jag såg inga försvarare och jag såg inget annat heller. Jag hade bara ögon för bollen.
Jag måste skjuta prick. Sedan, en explosion. En explosion av glädje. Jag visste inte hur jag skulle förklara det. Det var den mest speciella och enastående matchen i mitt liv. Ett hattrick i en Champions League-semifinal, bara så där. Det är en gudagåva. Jag glömmer det aldrig. Det lever kvar i mitt hjärta. Det är min historia. Du visade upp en stor talang när du gjorde ditt andra mål. Hur kunde du hålla fötterna lugna i ett kaotiskt straffområde?
Det var det svåraste målet. Jag var vänd bakåt och det kunde inte ha fått plats fler människor i straffområdet. Jag var tvungen att tänka snabbt för att hitta en lösning och mitt skott gick till den enda platsen där det fanns nät. Du vet, jag har spelat futsal under 10 år. Jag tror att futsalerfarenheten var bra att ha för det målet. Jag älskar futsal. Du måste tänka och agera väldigt snabbt på kort distans – exakt den färdighet jag behövde i den stunden mot Ajax. Jag använde båda mina fötter för att dribbla bort försvararna, sedan måste jag vända mig om och skjuta snabbt. Det var ett typiskt futsalmål.
Siktade du mot det andra krysset för det tredje målet innan bollen skruvade sig?
Min tanke var bara att träffa målet. Men skruven hjälpte. Utan den hade bollen kanske gått mer mot mitten och målvakten kunde ha räddat den. Så det var perfekt ur vår synvinkel. Du grät när du pratade med media efter matchen, medan de visade en film av det tredje målet …
Det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Jag såg filmen och en film om mitt liv spelades upp automatiskt i mitt inre. Jag hade alltid drömt om att få spela i och vinna Champions
League. I den stunden var mitt lag en match ifrån pokalen och jag hade just spelat huvudrollen i en match som gav oss en plats i finalen. Jag kommer ihåg när jag var en pojke, full av drömmar. En pojke som ville få uppleva precis sådana stunder. Jag kände mig välsignad av Gud. Det var bättre än i mina drömmar. Ett hattrick i en Champions Leaguesemifinal, alla gjorda med min vänsterfot! Jag tänkte också på min familj. Min fru och son var hemma och tittade på mig, och jag tänkte på mina föräldrar och syskon. Jag visste att de var stolta över mig också.
Har du några souvenirer från den kvällen? Självklart! Jag har matchbollen, min tröja och skorna. De finns hemma. Jag har behållit dem som minnen av en väldigt, väldigt speciell stund i livet. Jag vill visa dem för mina barn och barnbarn.
När fick du veta att du inte skulle få spela från start i finalen? Hur berättade Pochettino det?
Precis som vid alla andra matcher. Pochettino berättar om startuppställningen under mötet på hotellet innan vi åker till stadion. Det är alltid då han berättar om startelvan och påminner oss om matchsstrategin.
Hur besviken blev du, det var trots allt ditt hattrick som tog Spurs till final?
Jag höll huvudet högt. Jag var väldigt fokuserad på matchen. Min enda tanke var att vinna trofén. Jag skulle förstås gärna ha ingått i startuppställningen. Det är normalt – det vill alla spelare – men jag kan inte bara tänka på mig själv, det handlar om Tottenham. Jag ville vinna och det enda jag är missnöjd med är att vi förlorade.
Kan Spurs ta sig till final igen den här säsongen?
Det tror jag. Varför inte? Du vet aldrig vad som kommer att hända ute på planen. Favoriter? Nja, så snart startsignalen har gått finns inga favoriter. Du har 90 minuter på dig att slå motståndaren och det är allt. Ingen vinner en match utanför planen. Det bevisade vi förra säsongen. Och Tottenham är på en annan nivå nu. Vi kom tvåa i Champions League, vi har vår nya arena och klubben har fått förstärkningar som Ndombélé som är en kanonspelare. Vi är starkare. Jag är säker på att vi kan få en bra säsong till och, förhoppningsvis, får vi lyfta pokalen den här gången. Vi har rätt att drömma om att komma till Champions League-final igen.
Spurs är bara åttonde favorit hos spelbolagen till att vinna Champions League den här säsongen – hur känns det?
Det är kanske bra. Lämna oss ifred, vi vill bara jobba på och göra vårt jobb. Det spelar ingen roll vad folk säger om Spurs. Jag är säker på att varenda klubb i Europa och alla spelare som är inblandade i tävlingen respekterar oss. Blev du orolig när Pochettino före Champions League-finalen sade att han kanske skulle lämna klubben?
Pochettino är viktig och en riktig legendar inom klubben – han har tagit Spurs till nästa nivå. Med det sagt, du vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Inom fotbollen är du på en plats ena dagen och kan vara på en annan i morgon. Det är normalt. Han är vår tränare, vilket är ett privilegium. Jag är glad och stolt över att få jobba med honom. Han har styrelsens, spelarnas och fansens fulla stöd. Vi litar på honom och vi vet att han kan ta oss till nästa nivå igen.
Felipe Rocha