HALLÅ? FRAMTIDEN INOM ENGELSK FOTBOLL RINGER …
För inte så länge sedan var Jadon Sancho bara ett lysande framtidslöfte med en handfull spelade Borussia Dortmundmatcher på sitt cv. I sin första stora intervju funderar den mest fruktade tonåringen inom europeisk fotboll över mirakelmål,
hur framgång i Bundesliga känns … och sin nyfunna kärlek till telefoner med snurrskiva.
Jadon Sancho ser helt perplex ut. Förvirrad rent av. Under den senaste halvtimmen har han för första gången fått se en bergsprängare, en Polaroid-kamera och hur en kassett och en vanlig blyertspenna kan kombineras ihop. Det är antik historia för någon som är född i mars 2000, dagen innan Vladimir Putin valdes som Rysslands president för första gången. Känner du dig gammal nu? Nu håller Borussia Dortmunds tonårige nykomling i sladdtelefonen – en imponerande pjäs i plast, med sladdar och i en iögonfallande mustig orange färg – och försöker slå ett nummer genom att förgäves trycka in de runda knapparna. Sancho vet att det är en telefon, men fungerar den här reliken från 1980-talet överhuvudtaget?
Eftersom vi vill försvara benvärmarnas, New Romantics och till och med Margaret Thatchers årtionde erbjuder vi en hjälpande hand, sticker in fingret vid siffran sju och snurrar medsols, innan skivan får snurra tillbaka till ursprungspositionen. ”Ey, mannen”, utropar Sancho och låter precis som den exalterade 18-åring han är. ”FETT!”
Vem var det som sade att om ett lejon kunde tala skulle vi ändå inte förstå vad det sade?
Sancho börjar genast leka med sin nya leksak framför kameran och är precis så smittande glad som bara en ung person på väg att bli superstjärna kan vara. Allt är nytt för Jadon Sancho.
”Det känns som om det var igår jag gick i skolan”, skrattar yttermittfältaren i telefonen. Han har inte fel.
2018 ”exploderade” Sancho – hans uttryck – från att vara en talangfull tonåring till att bli det hetaste namnet, inte bara inom engelsk fotboll utan över hela Europa. Han är ordinarie i laget som toppar Bundesliga, hade gjort sex mål och sju assister i ligan redan vid jul och har gjort sin seniordebut för England.
Ja, som han själv säger, Sancho är mer än en otrolig talang och ungdomlig iver. Han är en slagskämpe som tagit sig från hyreshusen i Kennington i södra London till fotbollseliten – via Watford och Manchester City – genom beslutsamhet och som ett svar på tragedin då han förlorade sin lillebror vid fem års ålder. Det är inte bara vi som säger det.
”Jag hyser stor respekt för hans starka psyke”, sade Dortmunds kapten Marco Reus efter att Sancho spelat, och gjort mål, mot de lokala rivalerna Schalke i december 2018 efter en tuff vecka då hans farmor dog. ”Han ska ha en stor eloge för att han fortsatte att träna, behöll fokus och kunde le.”
Han slutar heller aldrig le under den dryga timme vi får med honom på Gran Melia-hotellet i Marbella där Dortmund befinner sig på säsongspaus [vintern 2019] innan Bundesliga startar om.
”Är det sant att det här hamnar på omslaget?” frågade han innan vi började visa upp gamla plastföremål för honom.
Det är det Jadon, du kommer bli den yngsta omslagsstjärnan för FourFourTwo sedan Lionel Messi i januari 2006. Han fixar snabbt till håret i kameraobjektivet. Inga agenter, inga assistenter, bara Sancho.
”Jag gör bara det här, jag ser bara ut så här för er skull.”
Jadon Sancho blåser upp kinderna och suckar, en spelare som ännu inte på riktigt har insett och kunnat utvärdera sin utveckling.
”Alla sade att jag exploderade 2018 och det är så det känns på riktigt”, säger han. ”Det har varit mitt livs bästa år. Om du sagt till mig för ett år sedan att jag skulle sitta här och prata med er nu skulle jag ha trott att ni var galna.”
”Allt handlar om hårt arbete. Det är en kliché, men det är där det börjar. Du måste göra ditt bästa varje säsong, i varje match och ta alla chanser du får.”
Om vi ska döma efter den träning som vi fick se några timmar tidigare menar Sancho allvar. Under mer än 90 minuter susade Dortmundyttern runt på det närbelägna träningskomplexet Dama de Noche med skrämmande fart och frenesi. Tre saker märktes särskilt.
Han går aldrig, han hoppar. Han bestämmer hela övningens tempo genom att svänga med höfterna och han skapar utrymme för att skjuta från kanten av straffområdet i ett enda anfall mot försvaret. Slutligen, oavsett om han dricker, lyssnar på instruktioner eller är mitt uppe i träningen sitter en fotboll som fastgjuten vid hans fötter. Han ser den, han vill ha den.
”Ända sedan jag var barn har jag gjort så – det känns inte rätt om jag ser en boll som jag inte får röra”, säger han med benen instoppade under stolen som för att göra stretchrörelser. ”För flera år sedan brukade jag se videor av hur Ronaldinho jonglerade med en boll eller gjorde tricks på väg till träningen, för att få en känsla för bollen. Jag tänkte: ’Så vill jag också göra’.”
”Det bara känns rätt. Du vet filmerna av Diego Maradona under hans glansdagar, då han jonglerar och dansar innan avspark? Jag älskar det. Ha kul med bollen, det är det viktigaste.”
Det är en attityd som redan har gett stor utdelning den här säsongen. Att någon så ung redan till jul har gjort sex mål och sju assist är helt otroligt.
”Och det är bara i Bundesliga!” avbryter han. Ändå är det här inget skryt – det är svaret från en entusiastisk blivande stjärna som ännu inte känner av pressen. Hur kan vi vara så säkra på det? Hans reaktion på ett annat häpnadsväckande faktum visar det.
Under de fem största europeiska ligornas historia har det fram till jul förra året gjorts 47 mål och assister av spelare födda år 2000 och framåt. Mer än hälften av dem är engelska spelare – och bara Sancho står för 38 procent.
”På allvar?!” svarar han. Sancho lutar sig fram, accenten från södra London märks tydligt. ”Det visste jag inte. Det går bra nu! Det motiverar mig ännu mer. Det låter helt galet det du säger, men jag vill bara jobba för laget och göra mitt bästa.”
”Jag har en bra relation till Marco Reus och Paco Alcacer [som fått ta emot många av hans assister]. Vi klickar. Självfallet analyserar jag deras spel och vet vad de gillar och inte gillar, för de berättar det under träningen och jag tar med det till matchen. Paco är en kul kille som alltid skrattar och skämtar.”
Laget har tagit tonåringen till sina hjärtan. Under en vätskepaus vid träningen såg vi hur spanjoren försökte göra en tunnel på Sancho på 10 meters håll. Killen har en smittsam kärlek till bollen.
En framgångsrik kärlek också. Sanchos direkta löpningar under en 3–2vinst mot Bayern München i november ifjol var okuvliga mästerstycken. Jo, han hade gjort det tidigare mot sämre lag, men det här var något annat. Det här var mot Bayern.
”Det var den största matchen för oss och för mig dittills”, medger han. ”Vi vet att de är ett storlag, men vi ville inte förlora mot dem – särskilt inte hemma – eftersom vi fortfarande var obesegrade vid tillfället. Resultatet talar för sig själv. Vi hade mer att ge.”
Sancho pausar en kort stund.
”Det fanns en lucka på sex poäng vid säsongspausen i 2018/2019, men jag var arg för vi hade förlorat mot Fortuna Düsseldorf i vår näst sista match”, fortsätter han. Hans käke bearbetar det ständigt närvarande tuggummit. ”De var trea från botten i ligan och jag tyckte vi slappnade av lite väl mycket. Nästa gång vi möter dem ska vi ta igen det. Det var irriterande att förlora på det sättet. Men det är det fotboll handlar om – du måste lära dig av bakslagen.”
Han gjorde det bara tre dagar senare. Motiverad av 2–1-förlusten mot Düsseldorf gjorde Sancho mål – det första i en 2–1-vinst hemma mot Borussia Mönchengladbach – som var så häpnadsväckande att alla tumemojis i sociala medier slets ut. Det var en renodlad träningsövning – gå rakt på försvararen, rusa förbi honom på utsidan och avsluta från en omöjlig vinkel.
”Det där målet var något extra”, säger han, och ringarna i öronen glittrar i studiolampornas sken. Handlade det om instinkt? ”Det fanns en hel del spelare framför mig så jag fick försöka fejka några skott för att skapa en möjlighet”, förklarar han. ”Jag vet att vinkeln var tajt, väldigt tajt, men jag såg målet i periferin, och sköt lågt och hårt. Kanske skulle jag ha stannat gjort korstecknet. Jag har sett videon och det var min första tanke: ’Du är död’. Helt ärligt, jag chockade nästan mig själv.”
Westfalenstadion exploderade, BVB:s berömda gula vägg av trogna fans vrålade Sanchos namn.
”Det var vid det målet som det slog mig på riktigt”, avslöjar han. ”De presenterar dig i högtalaren med ’Jadon …’ och publiken skriker ’SAAAANCHO!’ Min familj var där för det var sista matchen innan jul – vi åkte till marknaden i Düsseldorf nästa dag – så det var fullt drag. Ståpäls.”
”Det är den atmosfären fotboll handlar om – våra fans är helt galet passionerade. Varenda. Vecka. Även när det är kallt. Den gula väggen är alltid fullsatt och de sjunger för full hals. När du spelar märker du inte det så mycket för du är fokuserad på matchen – men när du gör mål. Wow!”
I DE FEM STÖRSTA EUROPEISKA LIGORNAS HISTORIA HAR SPELARE FÖDDA EFTER ÅR 2000 STÅTT FÖR 47 MÅL OCH ASSISTER – 38 % AV SANCHO.
Det är stor skillnad från augusti 2017 när folk ifrågasatte hans beslut att byta Man City mot Dortmund. Pep Guardiola var snabb att uttala sitt förtroende för 17-åringens förmåga, men erkände att ”i slutändan, när de inte vill stanna finns det inte mycket att göra”.
När han ser tillbaka säger han själv att det var ett lätt val.
”Varför Dortmund?” han rycker på axlarna åt vår fråga och spärrar upp ögonen. ”Det säger sig själv: unga killar får möjligheter. Man måste tacka Dortmund, för det händer aldrig att ett lag som har 80 000 fans på varje hemmamatch litar så här mycket på de unga spelarna.”
”Det var galet hur många klubbar som ville ha mig – Spurs bland andra. Det visar hur bra det gick, men jag kände att Dortmund var rätt klubb för mig.”
BVB rullade verkligen ut mattan för Sancho. Inte minst då de reserverade forwarden Ousmane Dembélés tröja nummer 7, då han lämnade klubben i samma veva, för sin nya talang och sade åt den framtida West Ham-ytteranfallare Andrij Jarmolenko, som anlände tre dagar före Sancho, att ukrainarens valda nummer var upptaget.
”Ha – jag blev så överraskad”, medger Sancho. ”Först erbjöd de mig nummer 9, men i England är det en centerforwards nummer. Båda är framstående
”DET VAR FÖRSTÅS EN STOR RISK ATT LÄMNA CITY. JAG VAR INTE GARANTERAD SPELTID OCH JAG MÅSTE BEVISA ATT JAG VAR TILLRÄCKLIGT BRA FÖR ATT FÅ EN PLATS. MEN JAG KÄNDE ATT DET HÄR VAR BÄST FÖR MIG.”
nummer – och det visade hur mycket klubben uppskattade mig. Nummer 7 kändes mer som en ytters nummer.”
”Men det finns inget som kan förbereda dig på de där första veckorna i ett främmande land. Allt är annorlunda, från självklara saker som språket, till de unika vanorna som utgör vardagslivet.”
”Det var en tuff tid”, säger han om den första tiden. För första gången låter han mer allvarligt på rösten. ”Bara att flytta från Manchester till London var tufft, men du kan ta tåget och vara tillbaka på en och en halv timme. Och du är ju fortfarande i England, så det var ingen större grej.”
”Tyskland är på en helt annan nivå. Bara att veta att jag inte kunde tala engelska i den lokala affären var en stort steg. På riktigt, min tyska är inte den bästa. Jag har alltid tyckt att det är svårt att lära mig nya språk, men jag ska göra mitt bästa.”
Pappa Sean har flyttat till Sanchos lägenhet i Dortmund för att hjälpa sonen att acklimatisera sig. Så, hur går det med matlagningen?
”Jag har en kock som tur var”, skrattar Sancho och ser nästan generad ut.
”Vi behöver en för pappa kan egentligen inte laga mat och jag kan det definitivt inte, så vi skulle svälta ihjäl annars! Det är viktigt att äta rätt i min ålder.”
Inte en bratwurst i sikte alltså, men rutinerna satte sig med tiden.
”Jag tränar med seniorlaget under veckorna, sedan spelar jag match med ungdomslaget eller reserverna. Det har hjälpt mig att anpassa mig till tysk fotboll”, säger han. Han gör en ny paus, väljer orden noggrant, inte av rädsla för att de ska misstolkas utan för att han vill svara på frågan ordentligt.
”De vill gärna trycka på framifrån, det är den stora skillnaden. Jag säger inte att engelska lag inte trycker på, det är precis lika intensivt och fysiskt där. Du får inte mycket tid med bollen.”
Ett utflykt till reservlaget på tredje nivån här, några U19-matcher där, Sancho har vant sig vid sin nya miljö. Dortmund hade vissa reservationer när de skulle förlora sina unga stjärna för U17-VM i oktober 2017, tills de kom fram till en kompromiss där Sancho skulle vara med i gruppspelet och sedan återvända till klubben.
Det var lika bra det. En vecka efter att han lämnat det engelska lägret – mer om det senare – uppfyllde han en livslång ambition. Vid 17 års ålder gjorde
Sancho sin seniordebut, spelade under de sista sex minuterna i en oavgjord 2–2-match mot Eintracht Frankfurt.
”Det var svårt att lämna de engelska killarna, men det var värt det för att få göra debut i Dortmund”, strålar han. ”Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag var så nervös. Till och med rädd. Dembélé hade just lämnat klubben och fansen undrade: ’Vem är 7:an? Han måste vara något stort.’”
”Jag glömmer aldrig min första dribbling. Jag försökte ta deras ytterback, han tacklade mig och jag slog i backen. Välkommen till vuxenfotbollen, va? Jag trodde att jag hade gott om tid och kunde köra min grej, och så ’BANG!’ Jag förstod att jag måste få iväg bollen snabbare efter det.”
Han fick komma in som ersättare några gånger, men det krävdes ett tränarbyte för att Sancho skulle blomstra på riktigt i Westfalen. I december 2017 ersatte Peter Stöger sin namne Bosz i tränarbåset och österrikaren spelade en viktig roll för den här snabblärde killens utveckling i det ordinarie laget.
”Det var Peter som lät mig testa på några matcher under andra halvan av säsongen 2017–2018 och det gjorde att jag kände mig mer hemma i början av 2018–2019”, säger yttern med värme. ”Han visste att han bara skulle vara där i en halv säsong, med enda uppgift att ta oss till Champions League, och därför ville han låta spelarna uttrycka sig och prova nya saker.”
”Det är då jag känner mig mest bekväm, när tränaren säger ’spela på, jag vet vad du kan göra’. Jag är här av en anledning vet du. Det känns likadant med Lucien Favre.”
Dortmunds schweiziska tränare har redan intagit rollen som välvillig farbror. Under träningen pratar han på tu man hand med sin unga stjärna – som han beskriver som ”mycket speciell” – med en arm runt 19-åringens imponerande breda axlar.
Det är under Favre som Sancho har omvandlat 20-minutersinhopp till ett jämnt spel i världsklass. Men har det aldrig hänt att han tvivlat på sig själv eller sitt beslut att flytta.
”Det var förstås en stor risk”, medger Sancho. ”Jag var inte garanterad speltid och jag måste bevisa att jag var tillräckligt bra för att få en plats. Det fanns vissa som kände sig osäkra när jag berättade om Dortmund – vänner och familj som kanske inte ville att jag skulle lämna England – men jag kände att det här var bäst för mig.”
”Bara för att prova, du vet. Jag gillar att testa nya saker så jag tvekade aldrig. En del frågade: ’Men tänk om det inte funkar?’, men jag tänkte aldrig så. Och se hur bra det gick!”
Sanchos utveckling är faktiskt sådan att han nu är ett föredöme för brittiska talanger som byter England mot Europa i jakt på speltid. Reiss Nelson har framgångsrikt lånats ut från Arsenal till Hoffenheim, Mason Mount blev årets spelare i Vitesse Arnhem 2017–2018 och Ademola Lookman glänste i RB Leipzig. Det är nästan ofattbart att Sancho skulle ha fått ett liknande genombrott i det ordinarie laget om han accepterat Citys förslag till förnyat kontrakt.
”Jag känner alltid att jag måste bevisa något – Tyskland har pushat mig mer”, säger Sancho, välartikulerad och full av självförtroende. Hans ärlighet känns uppfriskande. ”Jag känner mig som en trendsättare, för det finns många unga killar som gör samma sak, men inte riktigt på samma nivå som jag. Det är inte bara engelska lag som ger de unga killarna en chans. Det finns andra klubbar där ute, vet du. De ser vad du kan och fokuserar på din förmåga.”
”Jag är stolt över vad jag har uppnått ,men jag tänker aldrig sluta kämpa. Jag har kommit så här långt, så nu är det dags att köra igång igen.”
Det är inte bara sig själv Sancho inspirerar. En ”Britter utomlands”grupp på Whatsapp – som leds av barndomskompisarna Sancho och Nelson, som den förstnämnde beskriver ”som en bror” – är en ständig källa till uppmuntran. Och vänskaplig rivalitet.
”Vi berättar alltid för varandra hur många mål vi ska göra”, skämtar han. ”De håller på att komma ikapp, så vi måste dra på! När vi slog Bayern med 3–2 blev de helt galna i gruppen. Det är som att vara tillbaka i London. Du gör alltid lite extra.”
Det är inget sammanträffande att han tänker på sina rötter i Kennington. ”Vi lyfter varandra”, är en fras som länge har förenat spelare från södra London.
Förutom Sancho och Nelson kommer också Lookman,
”FTER NÅGRA DAGAR SADE SKOLBARNEN ATT JAG KUNDE SPELA MED DEM EFTERSOM JAG VAR
TILLRÄCKLIGT BRA.”
tvillingarna Sessegnon, Joe Gomez, Callum Hudson-Odoi, Eddie Nketiah och Aaron Wan-Bissaka från södra London, och är ungefär i samma ålder.
”Jag vet inte om vi kommer ta över engelska landslaget”, skrattar Sancho, ”för alla har gått lite olika vägar, men det vore kul att se några spelare från södra London i det engelska landslaget eftersom vi växte upp ihop.”
Sancho är en produkt av sin miljö. Han är född i Kennington och hyreshusområdet Guinness Trust Buildings, och fotbollen blev tidigt ett andningshål i ett av huvudstadens mest tätbefolkade och fattiga områden. Utan tillgång till några gräsplaner samlades Sancho och hans kompisar ofta på områdets närbelägna inburade plan, som de kallade Blue Park på grund av basketkorgarnas färgglada stolpar.
”Direkt efter skolan var vi där och spelade 5 mot 5, testade tricks och lekte”, ler han. När Sancho tänker på ett minne tittar han ofta uppåt åt höger, som om han plockade ned minnet från en hylla.
”Att tunnla varandra var regeln på lekplatsen. Ingen brydde sig om målen eftersom det blev så många – du fick starta om och starta om hela tiden.”
Den Sancho som gjorde tunnlar så fort chansen gavs i Blue Park skiljer sig inte från den som ställer till problem för backlinjer i Bundesliga varje vecka. Hans hunger och beslutsamhet är något han lärde sig redan som liten.
”Jag spelar streetfotboll – det är den bästa komplimang du kan ge mig egentligen!” säger han. ”Det är därifrån det kommer. Blue Park var bara betong, med ett staket som liknade nätet i ett mål. Man kan säga att jag var där och låtsades vara Ronaldinho.”
Han höll på Chelsea som barn – så varför gillade han brassen?
”Han tog sig förbi andra spelare med en sådan lätthet”, säger Sancho, och förlänger den sista stavelsen för att betona den lite extra. ”Han gjorde sådant som jag aldrig sett förut, även om jag var rätt liten. Han chippade bollen över spelares huvuden och fick dem att se små ut bredvid honom. Han spelade sådan fotboll som jag ville spela.”
Det dröjde inte länge förrän eleven insåg att han hade något av lärarens skicklighet.
”Jag insåg att jag hade något extra när jag gick i förskoleklass vid en grundskola”, avslöjar Sancho, både saklig och överraskad över den historia han nu ska berätta. ”Barnen från förskolan och grundskolan lekte ofta på sina egna håll på rasterna, men efter några dagar sade skolbarnen att jag kunde spela med dem eftersom jag var tillräckligt bra.”
”Jag var så liten – jag måste ha varit 4 eller 5 och de var väl uppåt 10. Jag tyckte de var stora och det var inte bara då.
Folk sade alltid till mig hur bra jag var, men jag brydde mig aldrig.
Det viktigaste var att jag fick visa vad jag gick för.”
Gradvis blev Sanchos spel mer organiserat.
”Jag, Reiss Nelson och Ian Carlo Poveda – som nu spelar för Man
City – växte upp ihop”, säger han. ”Ian Carlos pappa, som är spanjor, ledde ett lag i Kennington Park, Latin FC, och han ville gärna att vi tre skulle testa olika saker med båda fötterna. Det hjälpte oss. Hans pappa tyckte det var viktigt med bollkontroll och att spela på rätt sätt.”
Sanchos och Nelsons bromance inleddes under de prestigefulla London Youth Games 2011 för spelare under 11 år från Southwark.
”De var på en helt annan nivå än de andra spelarna, även spelarna från akademierna”, minns tränaren Ahmet Akdag. ”De kunde glida förbi motståndarna som om de inte fanns. De hade förmågan att spela med båda fötterna. Fart med bollen och snabba beslut. De kunde överlista spelare som var precis lika snabba, eftersom de tänkte snabbare.”
Sancho och Nelson – som växte upp vid Old Kent Road – utmärkte sig i Southwarks cupframgång och har varit nära vänner sedan dess.
”Det var första gången jag och Reiss spelade ihop”, säger Sancho. ”Vi kände till varandra innan, även om vi aldrig hade träffats. Vi kom nära efter att vi vann den där turneringen. Vi visste att vi kunde hjälpa varandra i framtiden.”
”Södra London betyder allt. Det var där vi växte upp och jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. Men att vara fotbollsspelare innebär också att försöka visa barnen i Kennington att världen är större än så. Om du vidgar dina vyer vet du aldrig vad du vad du kan uppnå.”
Det var vid den tiden som Sancho, som stått på Watfords listor ända sedan han var 7 efter att de sett honom på ett utvecklingscentrum i Battersea Park, valde att bli internatelev på The Hornets partnerskola Harefield Academy. Det var bra att slippa den två timmar långa resan från Kennington, men internatskolevärlden skilde sig mycket från södra
London.
”Jag hatade det”, säger Sancho. ”Jag står mina kompisar så nära, och då visste jag inte riktigt hur jag skulle umgås med andra, så jag höll mig mest för mig själv.”
”Men det fick mig att mogna och inse att fotbollen var det enda jag hade. Jag måste fokusera. Kennington kan vara tufft – det finns mycket dåligheter och många distraktioner där för ungarna. Internatskolan fick bort mig från den miljön och förhindrade att jag skulle frestas till att göra sådant jag inte borde. Bus som barn gör, men det kom till en punkt då jag måste lämna dem för fotbollen.”
Watfords akademi var av kategori tre, vilket innebar att finansieringen var dålig och deras rivaler i ligan bestod av allt ifrån Stevenage till Barnet, plus enstaka separata matcher mot de större rivalerna Arsenal. Det var faktiskt ett enastående solomål för att besegra Gunners i en sådan match som fick hajarna att dras till The Hornets största fisk även om, som en Watfordtränare sade: ”Stevie Wonder kunde ha sett att Sancho skulle bli stjärna.” Manchester City vann dragkampen om den lovande 14-åringen.
”I City visste jag att jag inte var den bästa spelaren, men det visste jag i Watford, inte nödvändigtvis att jag var den bästa, men att jag hade min egen stil och att den fungerade”, minns han. ”Jag gick till City och tänkte: ’Wow, nu måste jag skärpa mig.’”
”De ville att vi skulle vinna varje match, medan det i Watford mer handlat om att förbättra spelarna. Om du inte vann i City visste du att det blev straffrundor nästa dag! Så var deras mentalitet, särskilt i juniorlagen. De hade större och bättre spelare, och jag var tvungen att visa framfötterna.”
Viljan att förstå, och att förbättras, lever kvar hos Sancho. Under fotograferingen för den här intervjun, där vi leker med hans unga ålder, vill han gärna förstå hur en Polaroid-kamera och en Sony Walkman fungerar, och frågar till och med: ”Ska jag hjälpa till att sätta ihop den?” efter att vi förstört en fullt fungerande Eric Claptonkassett med en penna under våra 80-talslekar.
Precis som med kassetten, som kommer kräva timmar av snurrande, fungerade det inte riktigt i City, men Sancho är fortfarande tacksam för den utbildning han fick där och för den vänskap som uppstod med en annan ur hans generations mest talangfulla brödraskap.
”Åh, Phil Foden är fantastisk”, utbrister han. ”Jag gillar att spela med honom för jag hittar alltid honom och han hittar alltid mig. I VM mot Mexiko stod jag i hörnet, rullade bollen till honom och han slog till den första gången – bang. Han var helt galet bra.
”VM-laget [Englands U17-lag 2017] var ett bra lag. Det är helt overkligt hur bra alla har blivit.”
”DELE MESSADE MIG DIREKT EFTER LOTTNINGEN OCH SADE: ’GÖR DIG REDO, VI KOMMER ATT TA DIG!’ OCH JAG SADE EXAKT SAMMA SAK!”
Någon ur Dortmunds pressteam sticker in huvudet i vår provisoriska studio. ”Ja”, skrattar han. ”Jag är riktigt orolig.”
Ryktet om den här engelska generationen sträcker sig långt. Ryan Sessegnon, Rhian Brewster, Hudson-Odoi, Nelson, Foden och Sancho har spelat ihop för olika engelska åldersgrupper under uppväxten.
”Det har skapat ett starkt band i laget – vi har spelat ihop i åratal nu”, säger Sancho, vars utveckling har varit så stark att han blev gruppens egentliga ledare. ”Min första turnering var med U16 tror jag, i USA 2015, och den gruppen var mer eller mindre densamma som den som vann VM 2017.”
”Vi har ett starkt band, alla känner alla och även när nya spelare kommer in blir de snart en del av familjen. Det visar vilken stark mentalitet vi har.”
Inte ens förluster påverkar dem. När de förlorade EM-finalen i U17 2017 mot Spanien på straffar gav det inspiration till VM-finalen fem månader senare. Mot samma motståndare.
”Vi vet att vi borde ha vunnit EM”, insisterar Sancho. ”Vi visste också att vi kunde rätta till det som gick fel i VM-finalen några månader senare. Jag var inte med, jag var tillbaka i Dortmund, men jag messade med gruppen: ’De slog oss kanske förra gången, men vi ska ta dem den här gången på en ännu större plan.’ Jag tror att det var värre för dem – det är inte VM så ofta.”
Ögonen glittrar när han säger det, på samma sätt som de glittrar när han pratar om samtalet från det engelska seniorlandslaget 12 månader senare.
”Det var den största överraskningen under min karriär hittills”, ler Sancho och låter precis som den upprymda tonåring han är. ”Jag trodde aldrig att det skulle komma så tidigt som vid 18. De första jag berättade det för var mamma och pappa. De blev helt överlyckliga, även om pappa sade: ’Du måste fortsätta jobba hårt, folk har ögonen på dig’ och allt sånt där, men jag förstod också såklart att han var glad för min skull.”
Sanchos debut för Englund, där han ersatte Raheem Sterling efter 78 minuter i Nations League-matchen i Kroatien i oktober 2018, var lika minnesvärd. Inte minst för att matchen spelades bakom stängda dörrar efter UEFA:s sanktioner mot värdlandet.
”Det var så tyst, nästan konstigt”, säger Sancho. ”När en bortapublik får se en ny spelare tänker de oftast: ’Okej, nu får vi se vad han kan.’ Det kändes som en ungdomsmatch, så på något konstigt sätt var det jag som var mest van vid att spela i en sådan atmosfär.”
”Att kliva in efter Raheem, som gett mig så många råd i City, kändes också stort. ’Du kommer bli en stor spelare’, sade han till mig en gång. ’Fortsätt jobba hårt.’ Orden stannade kvar hos mig och visade vägen framåt. Vi kommer båda från London, och jag har alltid sett upp till honom.”
Englands förbundskapten Gareth Southgate är tydligt imponerad och pratar utförligt om Sanchos mod, talang och inflytande i Champions League.
”Vi pratar alltid om de internationella turneringarna i Dortmund. Paco gjorde ett storverk när han gjorde mål mot England, även om jag satt på bänken, så det var kul att gå till slutspel med den där sena vinsten mot Kroatien. Jag ser fram emot att få spela i stora mästerskap.”
Sancho har spelat mot flera av sina landsmän i tävlingsmatcher, till exempel Harry Kane, Dele Alli, Danny Rose, Eric Dier med flera i Spurs i åttondelsfinalen av Champions League i februari 2019.
”Dele messade mig direkt efter lottningen och sade: ’Gör dig redo, vi kommer att ta dig!’ och jag sade exakt samma sak!” skrattar Sancho.
Sancho hoppades att han skulle klämma dit några baljor, men det blev Spurs som vann med totalt 4–0, efter mål av bland annat Harry Kane. Men Sancho låter inte det stoppa honom.
”Nä, jag ska bara göra min grej”, svarar han. ”Om jag får en individuell chans att göra något så gör jag det.”
Den där förnuftiga, lev-i-nuet-attityden har definierat Sanchos karriär, så varför ändra på ett vinnande koncept?
”Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden – jag fokuserar bara på Dortmund och att vi ska försöka vinna Bundesliga”, säger han. ”Det skulle vara en dröm som blev verklighet, min första trofé. Jag menar, wow, det skulle verkligen vara något extra.”
Han skulle också uppfylla ett löfte till en avliden familjemedlem. Sanchos lillebror dog när han var fem. Tragedin skakade familjen, men Sancho blev inte arg och agerade inte utåt. Han skrev en dikt:
”Du och jag ska hålla ihop, du gjorde oss glad, du gav oss glädje, du var en speciell liten pojke. Jag ville att du skulle växa upp, jag ville lära dig fotboll och vinna cupen. Men nu är du borta, vad kan jag göra? Lillebror, vi älskar dig.”
Så snart Sancho var tillräckligt gammal tatuerade han in hela dikten på insidan av sin vänstra underarm, med en duva ovanför.
”Jag vill att han ska vara stolt”, säger en känslosam Sancho. ”Han är min inspiration.”
När Sancho gjorde mål i 74:e minuten när Dortmund vann derbyt mot Schalke i december 2018 fällde han en tår. ”Det målet var för min bror och för farmor, som dog den veckan. Det var känslosamt, men familjen är viktig. Det är därför jag gör hela fotbollsgrejen, för att de ska bli stolta och glada.”
Tonåringar brukar inte alltid uttrycka sig med en sådan öppenhet, ömhet och mognad. Men det här är ingen vanlig 18-åring. Det här är någon med en så överlägsen livsglädje, beslutsamhet och talang att en före detta engelsk juniortränare tror att ”han kommer bli vår Neymar”.
Men också, Jadon Sancho är väldigt rolig och nu fullt insatt i 80-talsprylar, trots att han föddes två årtionden senare. Han är framtiden – och har en nyfunnen kärlek för bergsprängare, kassetter och sladdtelefoner.
”Det här är helt galet”, säger han och skakar hand innan han ger sig av.
”Jag kan inte fatta hur långt jag har kommit. Det visar bara att om du jobbar hårt så är allt möjligt. Mitt råd till ungdomar är att man måste satsa, vara ödmjuk och inte låta något stiga en åt huvudet. Det finns fortfarande mycket jag måste förbättra, jag vet det, och jag kan inte vänta på att få se vad som kommer att hända härnäst. Jag menar det verkligen, det är inte bara något jag säger.”
Han ser oss rakt in i ögonen. Han gör en paus för att se till att vi lyssnar.
”Jag kan vara en clown ibland, men om jag säger något så menar jag det.”