TI­DEN EF­TER.

GöteborgDirekt – Centrum-Majorna/Linné - - Hej Göteborg -

Roz­beh Asla­ni­an glöm­mer ald­rig Gö­te­borg ti­den ef­ter bran­den. Han minns hur okän­da män­ni­skor kom fram och kra­ma­des för att de viss­te vad han va­rit med om. Han minns hur käns­lor sväm­ma­de över, hur män­ni­skor grät öp­pet på ga­tor­na.

Al­la ha­de på nå­got sätt en re­la­tion till ka­ta­stro­fen.

Själv gick han i en dim­ma. 35 av hans vän­ner ha­de för­lo­rat si­na liv. Han gick på 17 be­grav­ning­ar på två vec­kor. Just då för­måd­de han in­te kän­na sorg.

– He­la min um­gäng­eskrets slogs ut den nat­ten. Jag ha­de be­kan­ta och kam­ra­ter som över­lev­de men vi var al­la ut­slag­na. Ing­en av oss kom ut där­i­från le­van­de egent­li­gen, al­la ha­de dött in­om­bords.

Ils­kan splitt­ra­de sta­den

Det väck­te en ils­ka. En ils­ka som ris­ke­ra­de att splitt­ra en hel stad.

– Må­na­der­na gick och man såg hur chefs­å­kla­ga­ren bör­ja­de grep­pa ef­ter halm­strån. Han häk­ta­de ar­ran­gö­rer­na, vil­le åta­la fas­tig­hets­ä­ga­ren, sä­ger Roz­beh. Att myn­dig­he­ter­na in­te lyc­ka­des le­ve­re­ra be­sked gjor­de att det upp­stod mot­sätt­ning­ar.

Det spe­ku­le­ra­des i om det var ett ra­sis­tiskt dåd och Roz­beh minns hur ung­do­mar sam­la­de ihop en ar­mé för att åka och lyn­cha svens­kar i Tors­lan­da.

– Det vi­sar på den fru­stra­tion och splitt­ring och miss­tänk­sam­het som fanns. Se­dan gick det över till för­e­ning när de skyl­di­ga greps ef­ter ett år un­ge­fär, sä­ger han. Och jag tyck­te att det var skönt att de var lands­män till mig som ha­de gjort det. Ha­de det va­rit na­zis­ter tror jag att de här ström­ning­ar­na ha­de fått fäs­te.

Till slut er­kän­de fy­ra kil­lar att de ha­de an­lagt bran­den ef­ter att ha ham­nat i bråk om in­trä­des­av­gif­ten på 40 kro­nor. De döm­des i så­väl tings­rätt som hov­rätt för grov mord­brand. Tre fick fäng­el­se i sju till åt­ta år och en fick slu­ten ung­doms­vård i tre år.

Straf­fen upp­rör­de. Många av bran­doff­ren käm­pa­de med att kom­ma till­ba­ka till li­vet långt läng­re än så, långt ef­ter att sta­dens so­ci­a­la ex­train­sat­ser av­slu­tats. Vis­sa gör det fort­fa­ran­de.

– Många av dem som var med i bran­den le­ver idag i ett ut­an­för­skap. Man var kanske 15 år när det hän­de och de föl­jan­de tio åren hand­la­de om att slic­ka så­ren ef­ter bran­den. Så vak­na­de man upp 25 år gam­mal och skul­le ta tag i sitt liv; be­ta­la räk­ning­ar och be­dri­va ett hus­håll. Många fixade in­te det och någ­ra tog kli­vet över till den kri­mi­nel­la si­dan.

För vis­sa var bran­den en knuff över till fel si­da. Men för Roz­beh Asla­ni­an var det en knuff åt rätt håll. Han ha­de va­rit med om fle­ra trau­man ti­di­ga­re i sitt liv; bom­bat­tac­ker, över­grepp, miss­han­del. Flykt. Men det var först nu han fick hjälp.

– In­nan var det ba­ra mi­na eg­na trau­man men tack va­re att jag de­la­de det här trau­mat med tu­sen­tals and­ra så fri­gjor­des det re­sur­ser som jag ha­de väl­digt stor nyt­ta av för att kom­ma vi­da­re, allt från ka­not­hajk till att träf­fa en psy­ki­a­tri­ker och få kon­takt­per­so­ner.

Nöd­vän­digt att för­lå­ta

Den hjälp han fick gjor­de att han kun­de bör­ja för­lå­ta, nå­got som han ser som nöd­vän­digt för att kun­na stänga det här ka­pit­let i sitt liv. Han minns tyd­ligt när det bör­ja­de.

Det är i slu­tet av 2000-ta­let. Roz­beh ska hop­pa av tun­nel­ba­nan på Fruäng­en i Stock­holm. När vag­nen rul­lar in fry­ser han till is.

– Från ing­en­stans, av al­la tun­nel­ba­nesta­tio­ner och vag­nar som finns, så står han fram­för just den dör­ren där jag ska gå ut.

Man­nen, som döm­des för att ha star­tat disko­teks­bran­den, har nyss bli­vit fri­gi­ven. Han har ett pris på sitt hu­vud och har fått ny iden­ti­tet för att kun­na star­ta om i en an­nan stad. En gång ha­de han va­rit Roz­be­hs vän, men nu fanns det ba­ra hat.

– Jag var in­te bätt­re än nå­gon an­nan, jag gick ock­så och dröm­de om att tor­te­ra ho­nom och om hur allt skul­le bli bätt­re om han fick be­ta­la med sitt liv. Och nu stod jag plöts­ligt där med det va­let.

Det hand­lar om se­kun­der in­nan han väcks av ”se upp för dör­rar­na, dör­rar­na stängs”, men det känns som en evig­het. Tan­kar­na snur­rar. Se­dan sän­ker han hu­vu­det och går där­i­från.

– Det jag kan kom­ma ihåg kon­kret är att jag kom fram till ett be­slut; att al­la år som jag har job­bat med mig själv får in­te ha va­rit för­gä­ves. Jag är bätt­re än så. Och i den stun­den kän­de jag att jag har för­lå­tit, sä­ger han. Där och då kun­de jag se att den där kväl­len då det brann var min kväll, den ha­de för­änd­rat mitt liv.

Om ett par må­na­der fyl­ler Roz­beh Asla­ni­an 40 år. Han har levt li­ka länge ef­ter bran­den som han ha­de levt in­nan den. Se­dan någ­ra år till­ba­ka dröm­mer han in­te mar­dröm­mar läng­re. Han kan gå in på folk­fyll­da re­stau­rang­er och dans­golv.

– Bran­den är nu en­bart en er­fa­ren­het och in­te nå­gon be­gräns­ning el­ler han­di­kapp för mig, sä­ger han.

Den är en er­fa­ren­het som han vill an­vän­da i näs­ta ka­pi­tel av sitt liv. Där vill han by­ta fo­kus på Bran­doff­rens an­hö­rig­för­e­ning, som han är ord­fö­ran­de för se­dan års­skif­tet.

– Jag vill job­ba med den men­ta­li­te­ten som fanns på dans­gol­vet, mot främ­lings­fi­ent­lig­het. Må­let är att för­e­na; att gö­ra det själv­klart för så många som möj­ligt att vi al­la är män­ni­skor som är mer li­ka än oli­ka.

För­med­la er­fa­ren­he­ter­na

I da­gar­na kom­mer hans de­but, ”En bätt­re mor­gon­dag”. En bok om hans liv som han tror och hop­pas kom­mer dra i sam­ma rikt­ning.

Han kän­ner att me­ning­en med att han över­lev­de mås­te va­ra att för­med­la de er­fa­ren­he­ter han har.

– Hur myc­ket jag än vill ha till­ba­ka mi­na vän­ner och ha hän­del­sen ogjord i prak­ti­ken så tän­des en glöd i mig den nat­ten som ald­rig mer kom­mer att slock­na. Den vill jag in­te va­ra ut­an, sä­ger han. Jag le­ver ett liv idag som jag är väl­digt stolt över och då får jag fin­na har­mo­ni i att bran­den har va­rit en bi­dra­gan­de fak­tor till att jag kän­ner så idag.

MINNESMÄRKET PÅ BAC­KA­PLAN. I bak­grun­den syns den bygg­nad där bran­den in­träf­fa­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.